[150525] Memoarer, minnesanteckningar, essäer, gränserna är finhåriga och här närmast omöjliga att dra. Den polske poeten och ständige Nobelpriskandidaten Adam Zagajewski skriver i sin bok I andras skönhet (publicerad 1998) i olika grader av samtliga dessa kategorier. På bokryggen står det essäbok, men själv tycker jag det bara stundvis tangerar den genren. Det är hursomhelst tvåhundrafyrtio sidor lösryckta fragment ur författarens livsminnen; stort och smått ur författarens historia blandas med politik och anekdoter, promenader i Paris såväl som i Kraków eller Warszawa, tal till poesins och fantasins lov, plus en och annan aforism.
Adam Zagajewski är född 1945 och är i första hand poet men har även skrivit noveller och essäer, och en roman på sjuttiotalet. Den ständige översättaren/interpretören från polska, Anders Bodegård, har översatt I andras skönhet till svenska. Det finns några frågetecken på hans arbete, kring några språkliga stabbigheter, men jag hittar nu tyvärr inte exemplen bland mina anteckningar. Eller att jag skulle ha behövt en förklaring till ”Nya Vågen”, som om jag förstått rätt verkade vara en slags estetiskpolitisk rörelse i skuggan av det totalitära samhällets censurskap, och inte en ”våg” filmiska innovationer som jag först trodde.
Det börjar så bra, med följande schopenhauerska ord på försättsbladet
”Bara i andras skönhet
finns lindring, i någon annans
musik och i andras dikter.
Bara hos de andra finns räddning,
om också ensamheten smakar som
opium.”
I inledningen finns också en läcker beskrivning av Fru Ch. i vars rum den unge Adam är inackorderad när han kommer till Kraków för att studera filosofi. Jag tänker på Elias Canetti och hans skarpa karaktärsstudier
”Fru Ch. var fullt upptagen av sin historiska mission, försvaret av sin samhällsställning, av feodalismen i en fientlig, kommunistisk omgivning. Att ta i kvasten, skala potatis, skura golv eller laga middag var uteslutet. Sådana till synes obetydliga sysslor kunde bara ha lett till en enda sak: förlusten av hennes högre substans, vilken var hennes största och – för den delen – enda skatt. Börjar man att själv koka sitt löskokta ägg, steka sin schnitzel, så rasar genast med ett brak en epoks hela värdighet, då slutar medeltiden.”
Tidigt antecknar jag att det ofta är ljuvligt att läsa en poets prosa; språket, poetens iakttagelser och spännande perspektiv på tillvaron, och det hela börjar också så. Men ganska snart händer inte så mycket som är läckert att ta del av, varken i händelser eller i språket. Han skriver mycket om Sovjetstyret, men utan att verkligen gå in i hur det var att leva under dessa premisser. Jag får aldrig någon riktigt känsla av det kvävda livet i en kommunistisk diktatur, som jag exempelvis får hos Herta Müller. Det blir mest till torra konstateranden.
En stor del i att jag inte får ut så mycket av I andras skönhet handlar naturligtvis också om att jag vet alldeles för lite om polsk kultur, känner alldeles för lite till alla de namn författaren strösslar sina texter med. Inte sällan är det människor han träffat och/eller blivit vän med. En del namn slår jag upp i mitt litteraturlexikon, de flesta av dem utan att hitta. Beror det på att de ”endast” är stora i Polen, inte har ”slagit” internationellt? Eller är mitt lexikon kanske undermåligt? Det blir hur som helst inte särskilt spännande att läsa om namn man inte hört talas om, svårt att bli indragen när inte ens berättelserna om dem känns mer allmängiltiga. Stundvis misstänker jag även att författaren talar över mina horisonter.
Men mitt kanske största problem med boken handlar nog främst om mina svårigheter med Adam Zagajewski själv. Jag har svårt att riktigt känna någon sympati för honom. Då blir ju den oundvikliga frågan: måste man det då? Det behöver man naturligtvis inte, det är väl mina fördomar att jag gärna ser en poet som öppen varm humanist. Men jag upplever ofta Zagajewski som ganska oresonlig i sina resonemang, hur han kallar folk idioter och dylikt, och inte minst hans många gånger gravt motsägelsefulla uttalanden.
Han talar mycket om poeten/poesin som förhöjare av verkligheten, att poesin går utanför eller ovanför det vardagligt konkreta. Samtidigt tycker jag han sällan upphöjer sina berättelse eller tankar själv. Han tycker att filosoferna borde lära sig av poeterna att inte ha några åsikter, men har åsikter om allt och alla mest hela tiden ”En författare som för dagbok nertecknar det han vet. I dikten eller berättelsen skriver han ner det han inte vet.” Är det för att författaren inte ”lever som han lär” som jag har svårt att känna den där sympatin? Då och då upplever jag motsägelsefulla personer som intressanta och komplexa, men ibland mest som splittrade, som att de inte ”hänger ihop”. Den känslan får jag om Adam Zagajewski. Han framstår till exempel till stor del som kultursnobbig, men ställer sig emellanåt på den ”vanliga” människans sida. Trots att han resonerar nedsättande om ”massan” Så håller det på.
Som ung och ännu inte religiöst troende satt Adam Zagajewski vid en period i livet vid ett flertal tillfällen och diskuterade med en ung präst. Zagajewski ifrågasättande, den unge prästen fast och trygg i sin övertygelse. Senare visade det sig att prästens namn var Karol Wojtyla, som skulle bli påven Johannes Paulus II. Senare skulle dock Zagajewski bli ”religiös”.
Tron skulle också visa sig vara en väg in i författandet
”Författarens födelse: då en ung människa, fostrad i den katolska tron, drabbas av en bländande upptäckt – plötsligt börjar han inse att när han ber böner behöver han inte nödvändigtvis upprepa orden som de står i andaktsboken, att han kan be ´med egna ord´. Han kan själv författa orden.”
