När Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland kom ut år 2012 belönades den med Katapultpriset och nominerades också till Augustpriset. Men framför allt blev dess huvudperson Miira, den tuffa tjejen från Gårdsten, älskad och beundrad för sitt mod och sin uppdrivna känsla för samhällets strukturella orättvisor. Det gällde de skilda materiella villkoren och sociala förutsättningarna för förortens människor jämfört med de bättre bemedlade i innerstaden, men också hur kvinnors villkor var så systematiskt sämre än männens. Läs mer
De möts vid sex tillfällen, året är 1969 och Agatha Christie skall fylla åttio. Hennes man och dotterson vill att den stora författaren skall porträtteras lagom till födelsedagen. Och de frågar den österrikiske konstnären Oskar Kokoschka, som just befinner sig i England, om han kan tänka sig att måla deckardrottningens porträtt innan han återvänder till Schweiz där han numera bor. Det är premissen för Agneta Pleijels nya roman, Dubbelporträtt, och att de båda till en början ställer sig ovilliga till hela idén. Läs mer
”Ensamheten är en varg” skrev jag i en dikt en gång,
”Den slipar sina tänder
mot ensligheten
göder sin farlighet
ur föraktet”
Ja, ensamheten är ett fenomen och tillstånd som fascinerar såväl som skrämmer, och kan vara gravt stigmatiserande för den som drabbas. Det finns en rad olika ensamheter; fysisk, känslomässig, intellektuell, erotisk, existentiell. Och det finns många ensamma i världslitteraturen och då kanske företrädesvis män. Läs mer
Kate Atkinsons nya roman, Kodnamn Flamingo är, som hennes böcker ofta, en berättelse som utspelar sig på, och vandrar fram och tillbaka mellan, flera olika tidsplan.
Det är en spionroman som tilldrar sig i England under och efter det andra världskriget och Atkinsons lekfullhet och förmåga att skriva berättelser i ”lager på lager” håller läsaren på tårna. Läs mer
Magnus Ugglas memoarbok hade aldrig blivit av om han inte beslutat sig för att göra en ADHD-utredning för att komma tillrätta med sin ständiga rastlöshet.
Det blev konstaterat att han har bokstavskombinationen. Och därav kan vi ta del av denna öppenhjärtiga berättelse som spänner från hans barndom fram till idag. Läs mer
Det kan sägas med en gång; jag ingår inte i den digra skara som läst och hyllat pseudonymen Elena Ferrantes romankvartett om Lila och Elena och deras vänskap. Jag läste åttio – hundra sidor av den första delen men kände att jag inte hade tillräckligt med lust eller nyfikenhet på ytterligare hundratalet sidor, och sedan tre böcker till. Läs mer
Om Oppenheimer och hans kula av metall. Om vilsegångna och alienerade individer utan riktning. Om en bok som till slut trots allt ändå blir skriven, om en som fotograferar döda människor och en dotter som letar efter sin far. Och om en författare som inte verkar kunna rikta sin berättelse, som bjuder oss en vinglig färd på snygg och raffinerad prosa. Läs mer
