[150609] När Bernd Freytag von Loringhoven avled år 2007 var han den siste överlevande bland dem som vistats i Hitlers bunker under andra världskrigets europeiska slutfas. Under två och ett halvt år efter kriget var han fånge hos de allierade.
Under tiden skrev han en redogörelse för sina upplevelser i bunkern under nio månader då den tyska krigsmakten bröt samman medan ryssarna tvingade sig fram mot Berlin.
När jag först får I Hitlers bunker. En officer som var där berättar i min hand är det inte utan att jag tvivlar på att det finns mer att tillägga om den redan väl dokumenterade perioden i krigets slutskede, då den alltmer nedbrutne Hitler på ett alltmer verklighetsfrämmande sätt försökte organisera det tyska motståndet från sin djupt nedgrävda och för det oavbrutna flygbombardemanget mot Berlin väl skyddade bunker.
Kanske tillför inte heller von Loringhovens bok så mycket i sak till det som redan är känt, men den formar sig ändå till en berättelse som fascinerar om det underliga livet i bunkern, där Hitler med sina mest förtrogna hänger över snabbt inaktuella kartor över arméernas rörelser. Som förbindelseofficer och adjutant hos general Guderian och sedan hos dennes efterträdare general Krebs hör det till von Loringhovens uppgifter att via telefonledningar som mer och mer sällan fungerar försöka få fram uppgifter om läget.
Alla i bunkern inser att läget är hopplöst, Ardenneroffensiven misslyckas, de sista sammanrafsade divisioner som skulle angripa ryssarna i flanken krossas skoningslöst. Dagen innan Hitler tar sitt liv ger han två unga officerare tillåtelse att lämna bunkern för att få en sista möjlighet att överleva. Bernd von Loringhoven är en av dem, och efter en dramatisk flykt genom ryssarnas linjer blir han alltså fånge hos engelsmännen.
Det finns många som intresserar sig för historia, och särskilt när det gäller andra världskriget tycks intresset vara inte bara utbrett utan också lidelsefullt intill de knappologiska detaljernas gräns. Jag är övertygad om att I Hitlers bunker kommer att finna ett stort antal läsare bland dem, både som personligt vittnesbörd och som dokument.
Bernd von Loringhoven kom från en gammal balttysk familj. Han var född 1914 och nazismens uppgång och maktövertagande i Tyskland sammanföll alltså med hans ungdomsår. Enligt egen utsago var han ingen anhängare till Hitler, och han beskriver i boken nazismen som ”den bruna pesten.” Han studerade juridik, men när juridiken alltmer politiserades lämnade han studierna. Bland annat infördes ett särskilt undervisningsmoment i nationalsocialistiska rättsprinciper (om man nu alls kan benämna dem så).
Att bli officer blev, vilket kan verka paradoxalt, ett sätt att undkomma politiseringen, vilket berodde på att Tysklands försvarsmakt var reglerad så att den skulle stå helt vid sidan av politiken. Man vill ju gärna tro på vad en självbiografisk författare berättar om sig själv, men när von Loringhoven som officer deltagit i Tysklands angrepp mot Polen och sedan varit med om att ockupera Frankrike säger han sig uppleva en känsla av lycka, ja eufori.
Man måste alltså fråga sig vad hans skepsis egentligen var värd. Om Tyskland vunnit hela kriget, hade han ändå betraktat nazismen som en brun pest? Jag tvivlar på det. Jag tvivlar också på hans uppgift om att han, och alla hans plikttrogna officerskamrater i Wehrmacht, var helt ovetande om massmorden i koncentrationslägren. De hade bevittnat hur judarna förföljdes och transporterades bort, att de inget vetat om vad som hände sedan känns mest som försök att i efterhand rättfärdiga sig.
Bernd von Loringhoven fick sedan han frigetts anställning på ett förlag och kunde relativt snart återgå till en officersbefattning i Västtysklands Bundeswehr. Liksom anmärkningsvärt många andra som varit officerare i Tysklands arméer under kriget. Loringhoven gör en ny karriär, och kommer bland annat att tjänstgöra i NATO. I grunden var han en typisk tysk adelsman, fylld av förakt för den obildade småborgaren. Ändå gick han lojalt ut i krig när den obildade småborgaren Adolf Hitler så befallde.
