[160508] Macbeth blev Shakespeares sista stora drama, som de skrockfulla väljer att kalla hans skotska drama. För Verdi blev Macbeth hans första Shakespeare-baserade opera. Till detta minnesår fortsätter Göteborgsoperan sin satsning på 400-åringen med att återuppta David Radoks uppsättning från 2008 av Macbeth. Annalena Persson som ny i rollen som lady M är enastående och andra med henne.
Det handlar om makt till varje pris. Priset är här genomgående döden. Och det sätt på vilket Shakespeare i detta ödesdrama lyckas punktera maktberusningens eventuella lockelse borde kunna fungera avskräckande på de flesta. Men det ser vi dessvärre än idag inte mycket av. Mats Persson frammanar en fint nyanserad Macbeth, som nästan motvilligt låter sig påverkas av både häxor och sin egen hustru, vilket gör honom både mänsklig, men också svårbegriplig. Operans trotjänare Tomas Lind gör en stark tolkning av Macduff, som sjunger ut sin sorg och förtvivlan och är den som till sist sticker kniven i Macbeth.
Regissören David Radok och scenografen Sven-Åke Thessman placerar denna Macbeth i lätt igenkännbara tidsbilder med krig och flyktingar. Och hur många maktens män har vi inte förstått haft en kvinna som pådrivare? Liksom i Göteborgsoperans uppsättning av Hamlet så läggs också här tyngdpunkten på kvinnorollen. Annalena Persson har en röst att särskilt njuta av och kan i sitt gestaltande också trovärdigt egga sin make till mord men också göra storverk av sömngångarscenen, där hon bokstavligen tvår sina händer och återupplever vad som hänt till en märkligt malande musik.
Mycket är det här också en opera där körerna får ta plats och visa på storheten i Verdis musik. Manskören i sina uniformer för tankarna till 1900-talets världskrigstragik med åtföljande härskarkulter. De tre häxorna har svällt ut till en 25-hövdad helt fantastisk kvinnokör, både rolig och välljudande. När båda körerna går samman till den både känslomässiga och mäktiga flyktingscenen blir också musiken helt magisk. Och blodet som flödar står sig effektfullt mot en scenografi av skärmar i ett Tapies-liknande måleri i grått, vitt och svarta. Föreställningen lyfter dramaturgiskt och musikaliskt framför allt efter paus i tredje akten och som vanligt finns tillgång till ett fylligt och informativt programhäfte.
