Tomrummen i Europa

[160514] Man finner inte ord för det tomrum Lars Gustafsson lämnat efter sig genom sin bortgång. Det blir extra tydligt efter ett antal föreställningar, som på olika sätt tagit sig an flyktingfrågan, de nya utanförskapen i de västeuropeiska samhällena, förskjutningar i våra värdeskalor.

Gustafsson representerade en klarsyn och ett väl avvägt mått av skeptisism, som hans kollega Göran Palm, också han borta nu, gjorde avkall på när han gjorde det till sin mission att sätta fingret i ögat på det västerländska självförtroendet.

Hans påpekanden i En orättvis betraktelse från 1966 har bitit sig fast. Och kan man säga, att De skyddsbehövande, nu slutspelad, efter Elfriede Jelineks förlaga/or var ett utsökt välgörande textval från Folkteaterns sida, som lyfte dess skådespelare flera meter över scengolvet och fick dem att framträda med ny kraft i gestaltningen av en föreställningsprocess som borgar för en dynamisk framtid genom Frida Röhls ledarskap av teatern – så ledsagades det också av ett självspäkande mummel som lämnar för många frågor obesvarade.

Programbladet innehöll ett uttalande från en iranier som efter tre och ett halvt år i Sverige hade uppfattningen att ”alla svenskar har två, tre nära vänner…” Alla? Inte jag och min breda vänkrets, som hejar glatt när vi möter våra grannar i trappan, vilket samme iranier påstod att vi inte heller förmår.

Sådan bullshit! Är det ägnat att gynna vårt framtida flyktingmottagande att få den typen av stövelklackar i synen, efter ett visst mått av erkännande för en generös asylpolitik? Det är i så fall en generositet som inte kommer att bestå, för det här är saker folk av goda skäl reagerar mot.

Varför inte stanna i Iran under sådana omständigheter, där alla lever som one big happy family och gullegullar med varandra dygnet runt, när de inte råkar stena ihjäl en förmodat otrogen hustru (skildrat i prisbelönade filmen Soraya M.) eller utvecklar tvångsgifte för barn, som Jemens första kvinnliga regissör beskriver i Nojoom, svensk premiär 18/5 – end of story.

Det finns saker i den göteborgspolitiska miljö som man oavbrutet studsar mot, en av dem är att man oreflekterat och inte utan stolthet omtalar den militanta stalinism som en gång levde här. 1969 ägde en Clarté-kongress rum i staden där jag, då ordförande i Lunds Clartésektion, fick besked om, att jag kunde se fram mot att få halsen avskuren, utsagan åskådliggjord med en entydig gest: hand dragen över strupe. Det är sådant som stannar kvar. Därför lyssnar jag eftertänksam och (med en karaktäristik Jelinek hela tiden åberopar) beklämd, när Ulf Dohlsten i Backa Teaterns Misfits (recenserad i alba av Peter Jägbring) ogenerat deklarerar sin bakgrund som marxist-leninist. Samma marxist-leninism som kallade socialdemokraterna ’socialfascister’ och fick deras fackliga representanter att frukta för sina liv, minns jag från ett radioprogram i början av 2000-talet.

Bara på en enda punkt har jag under de tjugo år jag levt i Göteborg kunnat notera, att dessa f.d. aktivister tagit klockrent avstånd från sitt förflutna och det är i fråga om inställningen till de homosexuella, som dåvarande partiledning fördömde på ett sätt jämförbart med dagens islamisters, varför homosexualitet är ett av de starkaste asylskälen i dag.

Det kändes därför särskilt värdefullt att lyssna till Tiina Rosenberg, professor i genus- och teatervetenskap, en gång ledande inom FI, när hon påpekade hur förhållandevis långt ett land som Sverige – också i jämförelse med de nordiska länderna, inte minst hennes eget andra hemland, Finland – kommit i sin upplysningsanda, så att det oavsett läggning och bakgrund finns möjligheter att andas och tänka fritt här.

Vilket också gör, och det är inte det minst viktiga, att Rosenberg på ett trovärdigt sätt kan förespråka en frikostig flyktingpolitik, eftersom den vägleds av en vilja att försvara, inte ursäkta, eller i värsta fall förkasta, det som karaktäriserar ett samhälle som det svenska: resultatet av ett mångårigt och långtgående demokratisk arbete, en modern blick på nutida konflikthärdar med utrymme för åsiktsbrytningar och nya problemställningar.

(Därför räcker det inte att en Mehmet Kaplan talar om att han i ideologiskt avseende ”inte står särskilt nära” de organisationer han fraterniserat med; ”inte särskilt nära”?  tar han inte avstånd från dem? Den uteblivna frågan från Aktuellt-journalisten för några veckor sedan smärtade svårt.)

Tiina Rosenberg ingick i en samtalspanel efter föreställningen Männen med rosa triangel, en massiv genomgång av förföljelsen av (inte minst manliga) homosexuella under den tyska nazismen. Hennes inlägg vägde tungt, också genom att Tanya Charif från Gays in Angered pekade på vilken kluven situation  unga gays tvingas leva i, här och nu, och skapade medvetenhet om hur betydelsefullt det är, att in i minsta detalj konkretisera vad ett rationellt och tolerant samhälle förutsätter och är.

Det har ingenting med identitet att göra. Det är produkten av ett radikalt kritiskt tänkande. Förmågan att kunna skilja mellan skit och kanel, kunna identifiera ett tillstånd som avgjort bättre än ett annat, som är definitivt sämre. Miljöpartiets öppenhet gentemot svenska medborgare av olika härkomst har i vår stad inneburit att ett antal simhallar fått skilda badtider för flickor och pojkar, har jag fått mig berättat. Det är inte bra. Det innebär att barnen förmenas en självklar uppfostran till otvunget umgänge före puberteten, när köntillhörigheten av naturliga orsaker problematiseras vid en viktig vändpunkt i livet.

Ett mått av självinsikt efterlyses, ett argument för att läsa om Lars Gustafsson och lägga Göran Palm åt sidan för ett tag. Irrationell uppfodran till självspäkeri i form av molande krav på abstrakt godhet öppnar inga handlingsalternativ. Bättre att med ett par aktuella filmers hjälp begrunda hur allt det som är inskränkt, ängsligt ooch egoistiskt tar sin början. För en familj som i Klanen, där  behovet av yttre överflöd stjäl framtiden för samtliga dess medlemmar; för offren för de spektakulära skådespelen kring ridtävlingarna på Sienas Campo, där kvarteren skapar hysterisk ”identitet” kring acceptansen av all tänkbar korruption – en ömkligt skör identitet som bara växer och växer, och blir till städer, nationer, världsdelar, i värsta fall med anspråk på världsherravälde.

Då blev Michael Moores senaste film, Where to invade next – även för en icke-fan av min typ – till en lisa, när han stillsamt sökte efter förnuftiga inslag i länder av de mest skilda slag, även muslimska, sökte samhällsformer som skapar trygghet och framtidsmöjligheter i stället för att så tvivel, ångest och split, allt det som skapar tomrum, som förr eller senare blir till inkörsportar för det maniskt extrema.

Jag tror få böcker har gjort sådan skada som just Palms En orättvis betraktelse. Den födde ett otäckt krav på självförakt, som förvandlade kritiken av socialdemokratin till en slapp förkastelsedom som vi haft svårt att komma över efter det. Nu ligger ett stort arbete och väntar, för att balansera upp grundvalarna för våra ställningstaganden, som vi varken kan eller skall undgå.

I en utomordentlig krönika i Godmorgon världen den 8/5 förde Göran Rosenberg dessa frågor på tal i tankegångar om trons och vetandets språk och vilka konsekvenser det får om vi skapar oklarhet omkring dem. Om en sviktande förmåga att föreställa sig (eller som jag skrivit ovan, identifiera) det som är bättre och våga tro på det.

Det finns trosföreställningar som påstår sig veta hur det ligger till. Sådana trosföreställningar är ingenting att ha. Tron arbetar, religiöst som filosofiskt, med det om vilket vi intet vet. I den processen måste man kunna urskilja åt vilket håll man vill ta ut en riktning. Förmå erkänna, att det är fantastiskt mycket bättre, att hugga tag i könsrollsfrågan i flamboyanta trikåer och bulliga kostymer på en cat-walk – som scenkonstkollektivet Kurage gör i Runaway Run away – med bitsk humor i vidlyftiga repliker utan självömkan; man måste kunna se, hur mycket roligare och bättre detta är, än att sno in sig i tredubbla lager svart klädnad och gå runt som en skugga för resten av livet.

En politiker som konsekvent påpekat dylika ting, det växande förtrycket som lever och frodas i flera av våra förorter, är Nalin Pekgul, men hon spelar numera en mycket mer tillbakadragen roll i politiken än tidigare. Orsaken kan vara så pinsamt banal, att det inte är sättet man vinner de konservativa muslimska rösterna på. Våra partier utformar inte längre en politik lika mycket som lägger strategier för hur de blir välfungerande röstmagneter, de eftersträvar inte ledarskap, de har blivit sprattelgubbar i väljarskarornas ogenomskådliga nätverk bortom kontroll.

När Stefan Löfven förstamajtalade på Götaplatsen i år nämnde han inte Miljöpartiet med ett ord, ett parti som visat sig vara ”feministiskt” med plats för islamism; att hans regering kallar sig feministisk betonades flera gånger, inte att hans allianspartner snubblat på målsnöret vad kvinnoskygga medarbetare angick. Han betonade vikten av att ”göra rätt för sig”, betala skatt, men glömde bort att en av huvudmännen bakom Panama-skandalen var en f.d. socialdemokratisk minister…

Så ritar politikerna in sig i cirklar, där alla elefanterna står och trampar som ingen törs eller orkar tala om. Där kan de bida sin tid, men den som vill komma vidare måste lägga ribban högre, drömma frihetsdrömmar, hitta nya lösningar på nya problem. Miljöpartiets problem kommer möjligen att lösa sig per automatik, genom att de i förlorat förtroende förlorar sin plats i riksdagen vid nästa val, våra egna återstår.

Jag var aldrig någon marxist-leninist värd namnet, men jag gick ett par veckors grundkurs i slutet av sextiotalet. Jag vet därför, att den inte är något att samla på. Den eftersträvade förvisso att förändra världen, men det var inte lika med att förbättra den. Inte heller på den tiden.

▪ Kjerstin Norén

De skyddsbehövande 
efter Elfriede Jelinek
regi: Yngve Dahlberg
Folkteatern Göteborg

Soraya M.
regi: Cyrus Nowrasteh
USA 2009

Nojoom
regi: Khadija Al Salami
Jemen/Förenade Arabemiraten/Frankrike 2014

Männen med rosa triangel
efter Heinz Heger
på scenen: Mattias Brun och Marcus Baldemar
Riksteatern på Stora Teatern i Göteborg

Klanen
regi: Pablo Trapero
Argentina 2015

Palio
regi: Cosima Spender
Italien 2015

Where to invade next
regi: Michael Moore
USA 2015

Runway Run away
Teaterkolletkivet Kurage
Sockerbruket 2016

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: