[160614] Sällan, alltför sällan, upplever man numera på en teaterscen att själva existensen sätts på spel på det sätt Juli Apponen just manifesterat på Atalante i ett träffsäkert samarbete med Jon R. Skulberg och en intrikat involverande musikalisk komposition av Lil Lacy.
Resulterande i ett komplett konstverk, en meditativ utgångspunkt, ett stycke skönhet med en betydelse som sträcker sig bortom det identifierbara tema som framträdandet bärs av: Juli Apponens förvandling från man till kvinna genom kirurgi.
Om titeln Everything remains syftar till något man med en gång lägger märke till, pojkaktiga drag som stannat kvar, oavsett vad det måtte betyda, vet jag inte. Apponen gav en intervju i GP ett par dagar före premiären, men jag väljer att formulera mig omkring hennes nuvarande arbete utan andra referenser än de föreställningen själv gav, rädd för att ”förnuftisera” något som hämtar sin styrka ur förmågan att existera i en levande form bortom förnuftet, förklaringen, svaret.
Jag har annars i mitt deltagande i Scenkonst Gerlesborgs möten kunnat ta del av Apponens fortlöpande reflektioner över sitt arbete och mött en osentimental och skarp iakttagelseförmåga, en mångfasetterad analys av det att leva, där det varit ett huvudelement att det viktiga alltid är att kunna vara det som är, kunna ge avkall på den ständiga logiken. Det är när man klarar det, orkar brukar man säga, konstnären föds, det konstnärliga arbetet ges det rum det behöver.
I Everything remains ser vi det överväldigande resultatet, men också vägen, utvecklingen, som var dess förutsättning.
Det är ett sådant konstnärligt arbete man njuter i den nya föreställningen. Helt skyddslös, dvs naken, ligger aktören på en vit fyrkant som i ett optiskt spel kommer att ”levitera” något från det annars svarta dansgolvet så att själva grundbilden kommer att porträttera det vandringstillstånd Apponen beträtt och fortfarande beträder. Då kan också publiken göra det och hela förloppet, som består av ett antal positioneringar på golvet starkt präglade av klassisk skulptural form, följs från åskådarnas sida i andlös tystnad. Man bokstavligen ”hör” hur tankar och känslor vandrar vidare, hur tanke och känsla förenas, går isär, för att hitta ännu en samlingspunkt i vars och ens individuella minnesvärld, själ.
”Identitet” har under senaste tid blivit alldeles för ”debatteriellt” belastat för att vara användbart i förhållande till det vi här har att göra med, ”livsnärvaro” passar bättre.
Den här förmågan att hålla känslan intakt inom ett verk känner jag igen från läsningen av Agneta Klingspors senaste (enligt henne själv sista) bok Går det åt helvete ska jag ändå dö. Hon går där in i något av det svåraste: den kontinuerliga undersökningen av hur det känns att inse sig slutligen försvinna, blicken på livet som en ”livstidsdom” utan nåd, själv uttrycker hon det på bokens första sida:
Åldrandet är tillståndet innan man kommer till ålderdomen, en dom på kanske 15 år.
På de följande hundratrettio sidorna lyckas det henne att fånga, och stanna, i denna sista utmaning utan en falsk ton. Det är klart att det gör intryck och reaktionerna har heller inte låtit vänta på sig.
Agneta Klingspor är vän och kollega till mig allt sedan jag återvände till Sverige i början av 1990-talet. Jag har därför konkret kännedom om den konsekvens med vilken författaren utvecklat sin särskilda konstform, som bl.a består i att behålla språket svindlande exakt, hur motsägelsefullt det än kan låta. Inte i något avseende har hon tillåtit något störa den processen, hon har levt ett just så originellt liv som varje konstnärskap kräver. Ett svårt liv utan tvekan, men de flesta verkar tycka att det är värt det.
Värt att ta del av är det i alla fall, en överföring av erfarenhet som ställer helt nya frågor till ett liv på jorden som bara svårligen låter sig definieras i brutala kategorier som man och kvinna, jude eller grek… Jag lärde känna Juli Apponen som scenkonstnär och akrobat innan hon i fysisk och juridisk mening blev kvinna. Juli bär båda dessa tillstånd som delar av sitt existensiella minne och vilken betydelse vi vill ge det i synen på människan Juli – må väl vara hänt?
