[160828] Ljudet av performanceartisten Laurie Andersons oförglömliga stämma ekar ännu i mitt huvud sedan hennes och cellisten Ruben Codhelis gästspel på Stora Teatern, en av dans- och teaterfestivalens många höjdpunkter. Till de riktiga tungviktarna i teaterklassen räknar jag Schaubühnes The Forbidden Zone och i dansklassen Wim Vandekeybus´ rasande dansverk på tema kärlek eller snarare passion.
2016 års version av Göteborgs Dans- och teaterfestival är avslutad. Med den äran. Koreografen Ohad Naharin var den som fick sätta punkt på Göteborgsoperans stora scen med sitt och Batsheva Dance Company´s ”Last Work” (borde heta latest work) från juni 2015 inför en fullsatt operasalong, där så gott som allt premiärhyllas med stående ovationer. Så ock detta verk. Och visst är det förunderligt hur kroppsspråket tycks sakna begränsningar när det gäller förnyelse och variation med koreografer och dansare som bara tycks bli skickligare och skickligare.
När en av dansarna i Last Work sätter ena kroppshalvan i spinn likt en vevaxel är det som om jag aldrig sett något liknande förut. Det var inte enda gången som jag fick det intrycket under festivalen. Och då har jag ändå hunnit med en del genom åren, inte minst genom Göteborgsoperans kontakter med internationella danskompanier och dessa festivaler, som brukat domineras av danskonsten, universell som den är, hur olika uttrycken än kan utfalla, även om ordet blivit ett allt vanligare inslag i det koreografiska uttrycket.
Kontrasten kunde knappast vara större mellan Ohad Naharins Last Work med sitt meditativa, sorgtungt vackra och metaforiska ton- och kroppsspråk och det jag hade sett kvällen dessförinnan av ett annat världsnamn, Wim Vandekeybus, med dansverket Speak low when you speak love i samarbete med musikern Mauro Pawlowski. Det visade sig knappast vara ett lågmält och romantiskt stycke. Snarare något högst energi- och temperamentsfyllt, inspirerat av klassiska berättelser och myter och laddat av musikaliska möten mellan experimentella och klassiska traditioner. Vi fick uppleva åtta dansare i både ömsinta, tragikomiska, aggressiva och mycket fysiska möten och konfrontationer, som mer tycktes handla om passioner än ömsint kärlek. Det var en föreställning fylld av överraskningar, täta klädbyten, variationsrik musik och den sydafrikanska sångerskan Tutu Puoane med tyngd i rösten som en katalysator eller övervakande modersgestalt mitt i det känslomässiga kaos som kärleken med sin sprängkraft enligt denna uppsättning åstadkommer.
Till festivalens originellaste verk, med reservation för några jag inte kunnat se, klassar jag koreografen från Kap Verde, Marlene Monteiro Freitas två gästande uppsättningar, det något svårbegripliga Jaguar med Andreas Merk och det betydligt starkare verket Of Ivory and Flesh – statues also suffer, lätt inspirerat av Pygmalion-myten, också det i samarbete med Merk men därutöver med ytterligare fem dansare. I båda verken frigörs en galenskap som inte räds att ta ut svängarna när det gäller att driva med människans benägenhet att viljelöst låta sig styras. Det har givit upphov till en koreografi där dansarna, särskilt i Of Ivory and Flesh, rör sig som viljelösa och flinande marionetter eller som uppdragbara figurer i speldosor.
Man undrar emellanåt hur idéerna uppstår och hur processen ser ut från ax till limpa. Att allt har sitt ursprung i dagens verkligheter och människans allt mer defensiva attityd till förmågan att påverka och förändra är tydligt och därvidlag tycks inte finnas några gränser för vad som kan uttryckas med kropp, lemmar och minspel.
”War must be stopped at any cost”, är ett återkommande citat i Katie Mitchells föreställning The Forbidden Zone av teater Schaubühne från Berlin. Det var festivalens stora present till den publik som suktar efter att se vad som görs på teaterscener i andra länder utifrån en linjär handling med början och slut. Teatertexten är skriven av Duncan Macmillan och tar hjälp av citat av feministiska fredsivrare som Hannah Arendt, Simone de Beauvoir, Mary Borden, Emma Goldman och Virginia Woolf. Det övergripande budskapet med föreställningen är att till varje pris förhindra krig, om så protesten heter självmord. Men också att beivra en orsak till att krig bryter ut, nämligen patriotism. Här får vi följa två parallella historier, en från första och en från andra världskriget och bygger på en familjehistoria som till vissa delar är helt sann och kretsar kring den tyske forskaren Fritz Haber, som fick nobelpris i kemi 1918 för metoder som ledde fram till de stridsgaser som tyskarna senare använde som vapen i förintelselägren. Habers hustru Clara tog livet av sig 1915 i förtvivlan över att inte kunna stoppa hans experiment med klorgaser. Haber själv blev cyniskt nog utvisad 1933 på grund av sitt judiska arv medan släktingar till honom gasades ihjäl av hans uppfinningar. Några decennier senare försöker deras sondotter Claire sätta stopp för vidare experiment med farfaderns dödande gaser men blir avskedad från laboratoriet hon jobbar vid och tar också hon livet av sig 1940. Det är om de två kvinnorna det hela mest handlar.
Det är en oerhört stark och viktig föreställning inbakad i ett tekniskt avancerat multimediaverk med tunnelbanevagnar och tre parallella scener, där det som utspelar sig kan ses samtidigt såväl live som på stor bioduk. Inte minst blir de scener oerhört realistiska och plågsamma som visar den smärtsamma, men tysta, död som klorgasen orsakar. Att så många kunde dödas på si och så kort tid utan att det hördes var ju ett avgörande sälgargument!
Att från tidigare trender med nakna spelplatser till detta totalutnyttjande av ett scenrum säger en del om den samtida teaterns ansträngningar till förnyelse och förmåga att utnyttja tekniken. Till sist är det ändå skådespeleriet som är teaterns själva kärna och det var så övertygande att det stundom kändes dokumentärt. Känslan förstärks av att scenen vimlar av välutrustade fotografer, som kräver ytterligare uppmärksamhet, men som för mig blir en påminnelse om dokumentationens betydelse för det historiska minnet och en hyllning till journalister som trots ökade hot ger sig ut i svårbevakade konflikter. Tillsammans med Arkadi Zaides dansverk Archive, som Alba tidigare skrivit om, tillhör The Forbidden Zone ett fåtal verk på denna festival med ett uttalat politiskt budskap.
Ett genomgående drag under festivalen var inslaget av verk som på olika sätt byggts upp med hjälp av citat från tidigare pjäser, dikter eller kända röster i kombination med ett lätt vansinne i själva uttrycket, att begrunda som ett fenomen i en allt mer svårbegriplig verklighet. Irländska gruppen Pan Pan Theatre hämtar sitt koncept från litterära fåglar som Tjechovs Måsen, baletten Svansjön m m till en samling absurda och lekfulla små kammarspel med erfarna skådespelare, vars fysiska rondörer avslöjas extra i vita trikåer och tyllkjolar. Det är djärvt och stundom roligt med en självironisk kryddning men stundom aningen långdraget. Originalitet av annat slag hade verket Suite No 2 – Encyclopédie de la Parole av Joris Lacoste. Här är det sannerligen orden som gäller, inte kropparna. Fem skådespelare med var sin mikrofon hanterar utvalda dokumentära texter av de mest skilda slag men som på olika sätt haft stor betydelse för världen. Det blev till ett mäktigt körverk av texter på olika språk – tal, samtal, intervjuer, förhör. Beklagligt nog blir det rejält krävande för publiken, då översättningar, ibland från helt främmande språk, återgavs på väggen bakom men var stundom svåra att läsa på grund av avstånd, tempo och för små bokstäver.
Hur dokumentära de texter är som Laurie Anderson bygger sin performance Language of the Future på är oklart, oförutsägbar som hon är i sitt unika artisteri. För Göteborgsfestivalen hade hon gjort en specialversion av sin solo performance Dear Jack och inleder med en brevväxling med John F Kennedy, där hon ber om råd för en framgångsrik kampanj, när hon själv kandiderade som studentledare på universitetet, han som USA:s president. Hennes vidare prator, för att hämta ett uttryck från Sandro Key-Åberg, handlar om aktuella frågor men presenterade på ett för henne alldeles eget sätt och med den karaktäristiska entoniga rösten. Som när hon tar upp migrationsfrågan och Trumps vilja att låta bygga en mur mellan USA och Mexico utifrån ett fågelperspektiv. Att ingenting är henne främmande i vare sig tanke eller tekniska försök visar hon här med att tala med mikrofonen i munnen för att utforska vad ljud det åstadkommer. Hennes föreställningar är alltid ett musikaliskt och verbalt äventyr.
Att på tio dagar få chans möta så många artister i världsklass är sannerligen generöst för den som har tid och råd att ta vara på tillfällena. Själv missade jag ett antal föreställningar i Göteborg och beklagar att jag inte hade möjlighet att se resultatet av satsningarna utanför Göteborgs scener. Det gällde det portugisiska konstnärsparet Ana Borralhos & Joao Galantes arbete med hundra tjörnbor på scenen i Atlas Tjörn i Häggvallsskolan. Inte heller kunde jag närvara på Ohad Naharins workshop i Vara eller se experimentell dansteater från engelska kompaniet Quarantine i Vitlycke museum i Tanum. Det säger en del om festivalens omfattning, som ju också bjöd på en rad möjligheter till samtal med de gästande artisterna och spännande diskussioner om konstens och teaterns roll i vår föränderliga värld.
En utvärdering lär följa vad gäller kostnader, Stora Teaterns lämplighet för dagens danskonst, festivalens placering i tiden i förhållande till kulturkalas och annat som både krockade och överlappade. Men ett överflöd är inte att förkasta i den del av världen som ensamt förfogar över ord som Jantelag och lagom. Västra Götaland har all anledning vara stolt över årets festival. God konst bör det aldrig kunna bli för mycket av!
