Göran Häggs sista bok

bokomslag

[161127] Göran HäggGöran Häggs sista manus som lämnades in innan han hastigt gick bort 30 september 2015 är denna biografi om August Strindberg. En titan – som han benämner honom flertalet gånger boken igenom – vars liv var lika omtumlande som hans dramer och böcker. Det är ingen tvekan om att Strindberg alltjämt betraktas som Sveriges ledande klassiker och den här boken om honom är ett fint bidrag till den svenska litteraturhistorien.

Inget utom upplagor och royaltyinkomster är riktigt mätbart när det gäller litterär storhet, skriver Hägg i inledningen av förordet, men om man väger ihop alla tänkbara kriterier så är Strindberg nummer ett hos de flesta, såväl hos litteraturforskare som hos de flesta tidigare biografiförfattare vilka skrivit om honom.

Han pekar även på Strindbergs oerhörda produktivitet, särskilt med tanke på att hans författarbana inte var extremt lång mätt med moderna mått. Han dog vid 63 års ålder 1912. Han skrev sitt första drama vid 20 års ålder och romandebuterade tio år senare med ”Röda rummet”. Hans andra roman ”Hemsöborna” kom 1887. De självbiografiska verken, som exempelvis ”Tjänstekvinnans son” och ”En dåres försvarstal” och ”Inferno” var nyskapande på många sätt och införde en ny sorts genre i svensk litteratur.

Biografin berättar om August Strindberg i kronologisk ordning. Han föddes i Stockholm den 22 januari 1949 och Sverige var då ett land som ekonomiskt och socialt befann sig på en låg nivå, skriver Hägg och drar till med att vårt land kunde betraktas som ett land i tredje världen, som vi benämner u-länder i dag. Kungariket Sverige med sitt urmodiga politiska system och sin perifera roll i världsekonomin var jämförbart med kungariket Neapel, menar Hägg.

Sverige och Norge var i union när Strindberg föddes och klassamhället rådde. Adeln var fortfarande det mest betydande ståndet även om de bara utgjorde en kvarts procent av befolkningen. De hade dock förlorat ensamrätten till högre ämbeten, men fortfarande dominerades förvaltningen av adliga ämbetsmän.

Som framgår i Strindbergs tidiga verk var man på 1800-talet upptagen av familjebakgrund och ärvd social status, på ett sätt som var nästan försvunnet vid mitten av 1900-talet.

Vid tiden för Strindbergs födelse hade Sveriges befolkning vuxit till cirka 3,5 miljoner. Men bara något under 100 000 personer bodde i Stockholm. Huvudstaden var ”en parasitär metropol av u-landsmodell” som Göran Hägg skriver – vilken främst levde av centralförvaltningen och vad den drog till sig. De bedrövliga sanitära förhållandena gjorde staden till en dödsfälla där fler människor dog än föddes. Göteborg, som har en föga framträdande roll i Strindbergs liv och verk, var kommersiellt och industriellt aningen mer livaktigt än Stockholm, fast var då i mycket en ren småstad.

August Strindberg föddes på Riddarholmen i Stockholm i ren borgerlig stadsmiljö. Pappans släkt kom ursprungligen från byn Strinne i Ångermanland, namnet ”Strinnberg” togs av en tidigare släkting som fick studera i Uppsala och vigdes till präst men slutade sina dagar som kapellpredikant.

Augusts far Carl Oscar Strindberg förmedlade biljetter och frakter på ångbåtar som gick på Mälaren. Modern Ulrika Eleonora Norling var tjänsteflicka och tjänade på krog och paret flyttade ihop utan att vara gifta, vilket var oerhört ovanligt för tiden, men deras ekonomi räckte inte till för ett äktenskap. En son föddes 1844 men dog samma år. Sönerna Axel och Oscar föddes 1845 och 1847 och när August föddes 1849 var föräldrarna gifta.

”Nora” som modern kallades och Carl Oscar fick ytterligare fyra barn som nådde vuxen ålder. Men enligt August Strindberg ska modern ha upplevt hela 12 barnsängar vilket skulle betyda fem döda syskon inklusive den förstfödde. Några uppger ett lägre antal döda, så det är inte bekräftat det som författaren Strindberg påstod.

Kapitel tre i boken har rubriken ”Rädd, hungrig och masturberande” och berättar om hans barndom först på Klara Västra kyrkogata dit familjen så småningom flyttade. Huset som låg tvärs över gatan från Klara kyrka och dess kyrkogård är numera borta. Strindberg har gett en roande bild och skildring av huset som sinnebilden för den sociala skiktningen i dåtidens Sverige och hur nära klasserna ändå levde varandra. Längst ner baronen, en trappa upp generalen, på två trappor husägaren som var justitieråd, på tre trappor kryddkrämaren, högst upp en pensionerad kock. I gårdshusen en snickare, en läderhandlare, ett par änkor och en bordellmamma med sina anställda.

Han är ständigt hungrig under uppväxten – ”maten rationerades ut…kött syntes endast om söndagarne” – och han var mörkrädd och strykrädd och rädd för att göra alla till olags. Hans förfärliga skolskildringar motsvarade troligen dåtida verklighet. Men fadern uppmärksammade hans läslusta och beslöt att göra honom till student, med förbigående av de äldre bröderna.

Aga ingick i hans uppfostran, både i skolan och hemma. Om familjen som enhet har han skrivit:

”Familj, du är alla sociala lasters hem, alla bekväma kvinnors försörjningsanstalt, familjeförsörjarens ankarsmedja, och barnens helvete!”

Men det mest uppmärksammade inslaget i uppväxtberättelsen är den öppenhjärtliga skildringen av sexuallivet. Som tolvårigt sommarbarn i en klockargård vid Mariefred blir han av en äldre kamrat förevisad onanins fröjder. På 1860-talet var masturbation något som påstods leda till döden eller vansinne vid 25 års ålder. Enda boten var Jesu sår – som kunde rädda själen – men kroppen var ohjälpligt döende.

1862 dog August Strindbergs mor hastigt. Fadern gifte om sig året efter med ännu en tjänstekvinna. Här berättas även om Strindbergs alkoholvanor. Han började tidigt med alkohol och utvecklade med tiden alkoholism, hävdar Göran Hägg. Av ett brev från den 17 januari 1862 framgår att han redan som tolvåring var hemfallen åt tobakslasten. Även om rökning var en viktig del av vuxenblivandet för dåtiden så förefaller en så tidig debut ändå märklig. Tobaken och alkoholen följde honom genom livet och påverkade troligen hans hälsa mot slutet.

Universitetsstudierna i Uppsala misslyckades och han började så småningom arbeta som amanuens vid Kungliga biblioteket i Stockholm efter att ha provat på journalistyrket, som han inte trivdes med. Han hade sett en hel del teater och blev själv skådespelare ett tag men framför allt var det skrivandet som satte igång. Pjäser, dramer. Göran Hägg går detaljerat igenom alla Strindbergs verk, dramer, noveller som böcker, så det är definitivt en heltäckande biografi i det avseendet. Kungliga teatern antog hans pjäs ”I Rom” och han började uppmärksammas i etablerade kulturkretsar.

Men det var med pjäsen ”Mäster Olof” som han skulle låta tala om sig, men det dröjde. Under två månader skrev han det ute på Kymmendö i Stockholms skärgård. Det inlämnades till Kungliga teatern den 19 augusti 1872. Han fick uppmaningen att ändra i manuset som ansågs vara nihilistiskt och innehålla hädelser och det sattes inte upp förrän 1881 på Nya Teatern.
Han hade nu även börjat lära sig måla i olja.

Det är ur originalmanuskriptet till ”Mäster Olof” som bokens titel kommer. Göran Hägg skriver:

”Sanningen är alltid oförskämd”, svarar Mäster Olof i öppningsscenen på biskopens replik: ”Ni är i sanning oförskämd”. Det kunde stå som ett motto för hela Strindbergs fortsatta verksamhet.”

Det definitiva genombrottet kom med romanen ”Röda rummet” 1879.

Intressant att få veta är att Östermalm i början av 1870-talet var ”en gräslig slum”. August Strindberg blev inkvarterad i ett kyffe på Grev Magnigatan där.

Sedan följer så klart beskrivningar av hans stormiga äktenskap med Siri von Essen, finlandssvensk adelsdam som var gift när han enleverade henne från maken. Strindberg och hon fick tre barn tillsammans, Karin, Greta och Hans. Frida Uhl, österrikisk societetsdam, var hans andra hustru. Med henne fick han dottern Kerstin. Och med den unga skådespelerskan Harriet Bosse – som blev hans tredje fru – fick han dottern Anne-Marie.

Jag ger mig inte in på fler detaljer eller beskrivningar av hans liv och verk. Eller att han aldrig kunde sköta pengar och fick låna jämt eller begära förskott från förläggare. Inte heller om Strindbergsfejden mot slutet av hans liv eller om de långa utlandsvistelserna i Schweiz, Tyskland och Frankrike. Eller om relationerna till Verner von Heidenstam (som Hägg uppenbarligen inte gillar som författare) och Gustaf af Geijerstam. Eller Bengt Lidforss och Hjalmar Branting.

Det får ni som ska läsa biografin fördjupa er i själva. Jag återger några citat ur boken där Göran Hägg analyserar Strindberg – och även logiskt försöker klarlägga delar ur den berömde titanens liv:

”Man har alltid haft ett legitimt intresse för Strindbergs bildspråk och nyskapande ordval, men mycket sällan förekommer beträffande romanerna, novellerna och bekännelseböckerna någon diskussion av berättartekniska frågor, novellistisk dramaturgi eller dylikt…i prosan är…Strindberg rent tekniskt en ganska ålderdomlig och traditionell berättare. I den naturalistiska och symbolistiska dramatiken blir han däremot omsider en tekniskt avancerad nydanare.”

”Det är ifrågasättandet som är viktigt. Och typiskt för Strindberg.”

”Strindberg, vars humoristiska talanger aldrig fått full rättvisa i forskningen…”

”Strindberg tillämpade den metod han upptäckt redan i Mäster Olof – att skriva in egna erfarenheter och intryck på ett sätt som gör historien och scenerna på en gång trovärdiga och mångtydiga. De fantastiskt verklighetstrogna, om än tillskruvade repliker som bär det mesta av handlingen tillhör minnesgodset.”

Han lär ha haft ett oerhört gott minne, August Strindberg.
Hägg skriver också:

”Alla Strindbergs hustrur var högt begåvade yrkeskvinnor, men Frida var möjligen den intressantaste personligheten.”

”Fröken Julie har blivit hans mest spelade och diskuterade drama, även internationellt.”

”Frans G. Bengtsson kommer nog sanningen närmast, då han påpekar hur roligt Strindberg hela tiden verkar ha bakom allvarsmasken. De vördsamma forskarna glömmer…att Strindberg är en av våra främsta humorister.”

Slutligen om relationen till hans yngsta dotter efter att han och Harriet skilt sig:

”Dotterns fortsatta flyttningar mellan föräldrarna påminner givetvis om så mycket annat i Strindbergs liv om familjeförhållanden som först på allra senaste tid blivit vanliga i alla samhällsklasser. Och ändå inte. Han hade naturligtvis tjänstefolk med sig, åtminstone…kökspigan, vilket gav honom mer fritid än moderna ensamföräldrar har.”

▪ Leif Wilehag

bokomslag
Göran Hägg
Sanningen är alltid oförskämd
En biografi över August Strindberg

Norstedts 2016

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: