Mitt liv som tjock

[050309] Av Lotti Törnros
På Pusterviksteatern i Göteborg 8-9/3
(gästspel från Teater Scenario, Stockholm)
Regi: Jojo Tuulikki Oinonen
Medverkande: Lotti Törnros

Lotti Törnros föreställning om sitt (och andras?) liv som tjock har haft stor framgång och klassats som ”doku-teater”. Jag tror att man därmed menar en teaterpjäs där allt som händer redan hänt i verkligheten.

Hur ska jag då göra som recensent: skall jag bedöma föreställningen som livsberättelse eller teater?

Och hur gör man med en skådespelare som spelar sig själv? Jag kan ju knappast ifrågasätta hennes rolltolkning…

Detta är vad jag ser och hör: En tjock kvinna med långt brunt hår och vita kläder. Hon rör sig mjukt och smidigt i ett vitt rum, mellan ett välfyllt kylskåp, en pinnstol och två nakna skyltdockor – en stel man och en stel kvinna med smal och kantig kropp. Hela tiden pratar hon om sig själv och sitt förhållande till sin kropp. Och samtidigt gestaltar hon sin livsberättelse.

Den inleds med en glad och självsäker sjuårig tös som börjar skolan och blir förvånad över att de andra barnen kallar henne tjock. Sen handlar den om en tonårsflicka som hela tiden definieras i termer av sin kroppskonstitution. En flicka som ömsevis hatar och bejakar sig själv. Till slut får vi möta en vuxen kvinna som utkämpar en ständig kamp för att hålla fast vid åsikten att hon är bra som hon är.

Det är i långa stycken en stark och dramatisk föreställning. Särskilt tycker jag om gestaltningen av den kavata och levnadsglada lilla flickan. Hon återkommer hela tiden i huvudpersonens liv – som en fast och pålitlig kärna av livsglädje och självbejakelse. Att säga att någon ”ÄR i sig själv” är en klyscha. Men så ser hon ut.

Svagare är de avsnitt där huvudpersonen avbryter gestaltningen av sitt liv för att istället argumentera och predika, eller ironisera över tidningarnas hälsotips och bantningshysteri och träningsvansinne. Det blir rörigt och vagt: Som om Hamlet plötsligt skulle avbryta sin berömda monolog för att hålla ett anförande om självmordsproblematik… Det känns onödigt. Liksom det långdragna sentimentala slutet, där huvudpersonen gullar med sitt kuddbarn…

Slutligen: Lotti Törnros är en spännande skådespelerska som jag gärna skulle se mer av.

▪ Kajsa Öberg Lindsten
Taggar
Dela den här artikeln: