Idrottsböcker utanför schablonerna

[050414] Vi har letat efter idrottsböcker lite vid sidan av allfartsvägarna och hittade två. En ganska färsk och en helt färsk. En för unga flickor och en som påminner om frimärkssamlandets våndor.

Det finns många sätt att beskriva sport. Som sportsidorna i dagstidningens oftast helt förutsägbara rapporter före eller efter en tävling. Ola Klippvik har hittat en egen genre.

Efter en snabb blick på boken tror jag mig ha fattat konceptet: en komprimerad variant av uppslagsverk med idrottsuttryck, från a till ö. Kul, tänkte jag. Om författaren är tillräckligt originell med egna tolkningar av idrottens underbara värld. Omslaget förstärker förhoppningarna.

Första ordet är ANDA –
Av fsv. Ande || -n Det handlar om sportsmannen. Eller rättare: hans villkor. Som förutom typiska är snart sagt allmänmänskliga. T-R-A-D-I-T-I-O-N stavas nämligen ryggraden: han kan uppfattas som konservativ och lite tråkig men sprider regelbundna skrattsalvor omkring sig.
För övrigt förhåller sig sportsmannen allt annat än ironisk. Spelet är rent och avsikten • ärlig. Likväl präglas konsekvensen av en ringhet jämförbar med havsdroppens: i långa loppet berörs ingendera part nämnvärt. [syn. Sportsmanship, sportmannaanda]

Hur ska man tolka detta? Hela upplägget av boken påminner mig om pojken som vill ha koll, som likt en frimärkssamlare lägger allt tillrätta i en given ordning. Själv plockade jag ner alla skydd och tillbehör i en given ordning i hockeytrunken för att försäkra mig om att all utrustning kom med till bortamatcherna.

Sportutövandet handlar påfallande ofta om att utföra vissa ritualer, som den japanske filmaren Kon Ichikawa på ett lysande sätt förtydligade i sin dokumentära skildring av OS i Tokyo 1964. Det var han som både introducerade och fulländade filmvisningar i ultrarapid för att förstärka både ritualerna och dramatiken inom sporten. Leni Riefenstahl, som filmade OS i Berlin, hade också kunnat göra det. Men tekniken passar kanske bättre som en ironisk kommentar än Riefenstahls heroiserande av den atletiska kroppen? Samtidigt som jag skriver detta blir jag tvivlande.

Åter till ordningen. Det visar sig ganska snart att Ola Klippvik inte bara ser på idrottsvärlden med sin speciella blick. Därmed förlorar denna kärnfulla lilla bok i koncentration. Det hade kunnat bli en både kul och vass produkt från ännu en ironisk 30-åring. Nu vet jag inte riktigt vad han vill ha sagt med sin bok. Att allt trots allt inte bara är idrott? Varför i så fall inte avsluta med en kompromiss hämtad ur boken:

ORIENTERA av fra.orienter dvs rikta mot öster (soluppg.) Att knäppa med pannlampan. Andedräkten bolmar. Så hastar du vidare genom skogen, som en schaman över våtmarkerna. Startkortet stämplas elektroniskt: en hisnande jakt på kärlekens svartröda urkälla. [Syn. determinera]

Nu har unga tjejer fått en bok om fotboll. Plus mycket mer. Strängt taget är det en bok om att vara ung i övergången från barn till vuxen. Mitt i allt detta figurerar Madame Curie, som märkligt nog fick nobelpriset två gånger i början av förra seklet.

Huvudpersonen i boken, Jenny, skriver dagbok till Marie Curie, som Jenny beundrar. Så hon får figurera som Jennys ”Hemliga Mollgan” och allt vad de brukar heta i litteraturen. Kanske är det Annika Ruth Perssons metod att föra in ett vuxet reflekterande förhållningssätt till sin egen text? Själv har hon hoppat av sina forskarstudier i filosofi. Metoden fungerar bra utan att verka påklistrad.

Berättelsen utspelar sig i mitten av 80-talet och Jenny är 15 år gammal. Ungefär vid samma tid spelade Annika Persson, som hon hette då, själv fotboll i Fotfolket IF i stadsdelen Majorna i Göteborg. Precis som Jenny. Jenny är inte fullt ut något alter ego, åtminstone inte åldersmässigt. Men författaren Annika har hämtat inspiration från sin tid som fotbollsspelare och den stadsdel där det utspelade sig.

Händelserna i boken utspelar sig längs tre huvudspår: fotbollen, ungdomslivet och den gryende insikten hos Jenny att hon är lesbisk. Fotbollslaget fungerar som en centrifug i berättelsen. På mitten av 80-talet fanns inte så många rena ungdomslag, så Jenny spelar tillsammans med både jämnåriga och äldre tjejer. Livet i de lägre damserierna är både självupplevt och trovärdigt skildrat.

Idrottens miljöer har skildrats i ett otal böcker, många gånger både inträngande och – för all del – svettdoftande. Svårare är det när vi kommer till kärnan som handlar om relationen mellan kropp och själ. Av de författare jag har läst är det dansken Hans-Jørgen Nielsen som har lyckats bäst. I Fotbollsängeln från 1981 försöker han fånga känslan hos en landslagsspelare när han gjorde en av sina oförglömliga prestationer. Det tycks vara näst intill omöjligt att skildra det kroppsligt undermedvetna med ord. Kropp och själ må vara ömsesidigt beroende av varandra, men verkar vara lika undflyende i sin relation som begreppsparet kvalitet och kvantitet.

Annika Ruth Persson gör några försök att skildra denna känsla utan att lyckas särskilt väl. Men detta är också det enda inslaget av förnumstig kritik jag har att komma med. Resten av boken knyter hon ihop på ett mycket bra sätt. Ett klart erkännande är att den blev nominerad till Augustpriset för drygt ett år sedan.

En anledning till min nyfikenhet på boken är att den utspelar sig på min egen hemmaplan. Det visar sig att Jenny och jag bor på samma gata! Så om ni är intresserade skulle jag kunna arrangera en stadsvandring i Jennys fotspår. Kan Arn så ska väl också jag kunna.

▪ Christer Wigerfelt

bokomslag
Ola Klippvik
Sportsmän
Bonniers förlag 2005


Annika Ruth Persson
Du och jag, Marie Curie
Kabusa Pocket 2004

Taggar
Dela den här artikeln: