[050609] Arbetet och arbetsplatserna i gruvorna är manliga på ett konkret plan eftersom det är nästan bara män som arbetar där. Kolgruvebranschen är manlig också på en diskursiv eller kulturell nivå eftersom arbetet, yrket och arbetsplatskulturen har starka symboliska kopplingar till manlighet. Här finns övertydliga manligheter och manlighetskonstruktioner som nästan är svår att ta på allvar och analysera.
Berättelserna om livet i gruvorna ger tydligt bilden av en manlig arbetsplatskultur baserad på ”macho”-attityder, risktagande, tävlingsanda, våldsamhet och aggression och en frånvaro av omsorg av arbetarnas kroppar, hälsa och säkerhet. Det här sättet att beskriva det egna arbetet är en del av den övergripande och kanske stereotypa och övertydliga diskursen om kolgruvearbete och behöver inte innebära att verkligheten såg precis sådan ut.
Bakom övertydligheten finns naturligtvis en mångfald av individuella uttryck. Den här macho-bilden bekräftas sedan genom hela projektet – av ledning, utbildare och kolgruvearbetare. I intervjuerna porträtterades framför allt de äldre arbetarna som genomsyrade av en kultur där man hellre tar genvägar än arbetar enligt säkerhetsföreskrifterna, men det framkom även tydligt att var detta något som gällde yngre arbetare.
Ett genomgående tema i intervjuerna var att gruvarbetarna beskrev kulturen i gruvan som sluten och tät och framför allt som manlig. Några beskrivande begrepp som användes flitigt var cowboyattityd, glada gossar/grabbar, spex, omogenhet, dumdristighet, djärvhet och macho – men också gruvkänsla, stolthet och kamratskap. En arbetare beskrev kolgruvan som ”… den sista bastionen av manlighet i samhället”. Med ”sluten och tät” menade de intervjuade arbetarna att kolgruvearbetet var som en familj. Begreppet familj refererar här inte till någon form av kärnfamilj som inkluderar kvinnor, utan snarare till arvet av gruvarbetskunskap och gemenskap som överförs i familjerna på den manliga linjen från generation till generation.
Att berätta gruvhistorier är ett sätt som gruvarbetarkulturen lever vidare på. En arbetare berättade om sin far som brukade berätta sådana historier för honom. Historierna var ungefär som ”roliga historier” om sådant som hänt när fadern arbetade i gruvan: ”Sånt som brukade hända på den gamla goda tiden, när dom inte hade några säkerhetsgrejor – och inte heller behövde några såna”. Det var historier som hyllade “grabbigheten” och genom den skämtsamma tonen understödde och normaliserade historierna dåtidens, och säkerligen även dagens, risktagande och icke-säkert arbete. Bakom skojet om gamla tider lyser delar av den rådande manliga arbetsplatskulturen igenom.
Det ”grabbiga” beteendet tolkades av de intervjuade som en respons på den farliga arbetsmiljön. En arbetare kommenterade att ”… ju farligare saker blir desto viktigare är humorn”. Detta var kopplat till behovet av stark kamratskap och pålitlighet i arbetslagen. Användningen av humor verkade också fungera som ett sätt att ”peppa” och dölja en eventuell rädsla inför både sig själv och andra, men också som redskap för att motverka uttryck av svaghet hos andra i farliga situationer där arbetarna var beroende av andra arbetslagsmedlemmar för sin säkerhet. Den här sortens skämtande skapar och bekräftar också ”släktskap” och relationer inom gruppen och kulturen, och drar gränser mot dem som inte anses hör dit (Silvén, 2004). En del av yrkeskompetensen är att hänga med i skämtandet och att tåla ironi och gliringar.
Kolgruvearbetarnas egna definitioner av arbetsplatskulturen hade även en mer negativ sida som de också kopplade ihop med kolgruvemanligheten. Många gruvarbetare beskrev beteenden som snuddar vid trakasserier som elaka spratt, practical jokes, krigsföring, raljerande, offentliga förödmjukelser, förlöjliganden och hån, även om de påpekade att det ”inte var något att ta på allvar”. Men även om trakasserierna inte var allvarligt menade får de en kontrollerande och styrande effekt.
I alla beskrivningar var ”hålla skenet uppe” och ”hålla stilen” centrala ingredienser. Att hacka ned på feghet eller fysisk svaghet är mycket vanligt förekommande på arbetsplatserna. Det är viktigt att vara stark. Flera av de intervjuade menade att denna typ av grupptryck hindrar arbetarna från att påtala problem eller medge misstag eller svaghet. Att använda skyddsglasögon eller annan skyddsutrustning eller att be om hjälp att lyfta något tungt kan framkalla kommentarer som ”Varför behöver du hjälp att lyfta det där? Är du en flicka, eller?” eller ”Vad är du för en kärring?”
Det grabbiga macho-beteendet kan även tolkas som olydnad, både medveten och omedveten, mot arbetsgivaren (Sundin, 1998) – i detta fall mot arbetsgivarens officiella önskan om arbetssäkerhet och regellydnad. Denna olydnad kan ses som en mekanism av ”arbetarkollektivet” (Lindgren, 1999; Fältholm, 1998; Lysgaard, 1961). I kollektivkulturer utvecklas även starka normer för hur en god arbetare ska vara och bete sig. Det handlar om att skapa ett homosocialt ”vi”.
Eftersom kollektivkulturer i hög grad bygger på identifikation, likhet och homosocialitet utvecklas de starkaste kollektivkulturerna på enkönade arbetsplatser (Lindgren, 1985), alltså just sådana arbetsplatser som i kolgruvorna. När det gäller arbetsplatser med en stor mängd män har dessa organisatoriska fenomen tydliga kopplingar till manlighet, t.ex. i form av broderskap, manligt manlig homosocial gemenskap och samhörighet där män beundrar män och bekräftar varandras manlighet (Kanter, 1977; Lindgren, 1996; 1999).
I vissa organisationer kan möjligheterna att delta i male bonding, mellanmanligt relationsarbete, vara lika viktiga som yrkeskvalifikationer och kompetenser för att ”ta sig fram” och för bevarandet och skapandet av maktcentra (Holgersson, 2003, Höök, 2001, Lindgren, 1996; Wahl et al, 1998). Men i andra organisationer behöver det homosociala spelet mellan männen inte innebära manlig överordning. De manliga homosociala sammanhangen kan då fungera mer som en frizon från en känsla av underläge, exempelvis klassmässig underordning (Kuosmanen, 2001).
I kolgruvorna handlar det om en sådan underordnad manlighet, en arbetarmanlighet som allmänt i samhället ibland ses som negativ och besvärlig. Det är dessutom en manlighet som inkluderar ett beteende som tangerar till sådant som inte var tillåtet enligt företagets officiella policy om arbetssäkerhet. VD:n vid en av gruvorna ansåg, som vi skrev i inledningen, att den rådande arbetsplatskulturen nästan helt överskuggade företagets mångåriga satsning på arbetsmiljöförbättringar och arbetssäkerhetsutbildningar för kolgruvearbetarna. Han såg länkar mellan den typ av maskulinisering som fanns på gruvarbetsplatserna och arbetarnas ignorerande av arbetssäkerhetsföreskrifter.
I kolgruvorna fanns en sorts hegemonisk maskulinitet som är uppbyggd kring symboliska hjälteberättelser och machomän. Men majoriteten av kolgruvearbetarna levde troligen inte i enlighet med dessa ideal, vare sig sina arbetsliv eller vardagsliv, utan de kan snarare kallas ”medföljare” (Connell, 1995). Trots detta delar de en gemensam bild av vad en ”riktig” gruvarbetare är. I berättelserna av kolgruvearbetet bevarar och bygger de upp den bilden och förstärker samtidigt den lokala ”hegemoniska manligheten”.
Den hegemoniska manligheten kännetecknas framför allt av att den ibland är så osynlig att den inte ses som manlighet utan som kompetens. Just detta skapar svårigheter att analysera könskonstruktioner – och kanske extra problematiskt att analysera manlighetskonstruktioner. Framför allt skapar den här nära kopplingen mellan arbete och konstruktion av kön svårigheter att förändra attityder och beteenden på arbetsplatsen. Oavsett om det handlar om maktcentra eller frizoner förstärker de homosociala relationerna likheterna mellan arbetarna och fungerar skyddande, konserverande och ”återställande” på både individnivå och organisationsnivå (Abrahamsson, 2000).
Ett centralt problem är att rädslan för att bli betraktad som mindre manlig. Att göra något som kan kopplas till kvinnligt eller kvinnlighet upplevs som degraderande eller kanske till och med förnedrande (Robertsson, 2003; Andersson, 2003; Nordberg, 2001; Abrahamsson, 2000).
Företagens nya strategier kring arbetssäkerhet
Projektet visar dock att sedan gruvarbetarberättelserna publicerades 1996 har det också skett förändringar i kolgruvorna både när det gäller manlighet och arbetssäkerhet. Framför allt har gruvföretagen ändrat sina strategier kring arbetssäkerhet. Förändringarna startade i början av 1980-talet med en kort introduktionsutbildning för nyanställda samt formella arbetsmiljörutiner och arbetssäkerhetsutbildning för alla gruvarbetare. Delvis framtvingades förändringarna av nya nationella arbetsmiljöregler och lagar. Bakgrunden till de nya lagarna var de allvarliga arbetsplatsolyckorna, många med dödlig utgång, som förekom i kolgruvebranschen.
De verkligt stora förändringarna i gruvföretagens attityder till arbetsmiljöarbete kom så sent som 1996. Det året dog fyra arbetare i en olycka i en kolgruva. Ägarna till gruvföretaget meddelade den lokala gruvledningen att om inte säkerheten i gruvan genast förbättrades måste den stängas. Efter detta har gruvledningen i den gruvan, liksom i många andra gruvor, mer och mer betonat arbetssäkerheten. Detta har även kommunicerats ut till hela organisationen, till gruvarbetarna. Några sådana budskap som vi stötte på under projektets gång var: ”Produktion ska inte betalas med skador”, ”Först säkerhet, sedan produktion”, ”Ett säkert produktionssystem ger effektivitet och kvalitet” och ”Det är idiotiskt att vara macho”.
Den här processen med förändrade attityder och strategier kring arbetssäkerhet och arbetsmiljö är intressant, eftersom det är något som många svenska industriarbetsplatser redan genomlevt, men kanske i en mer långsam förändringstakt. I de svenska gruvorna aktualiserades arbetsmiljöfrågorna redan på 1930-talet och fick ett radikalt lyft i och med gruvstrejken 1969-70 (Johansson, J., 1986).
Även om de australiska kolgruvorna kan sägas ”ligga efter” svenska arbetsplatser, när det gäller arbetsmiljö illustrerar studien väl hur förändringar i lokala förhållanden och förändringar i konstruktion av kön hänger ihop. Tack vare den snabba förändringstakten blir de moderna organisationsmodellernas transformering av manlighet extra synliga i de australiska kolgruvorna.
Paradoxer i berättelserna om kolgruvearbetet
Under intervjuerna och observationerna blev det tydligt att det fanns ”berättelser” om gruvarbetet som cirkulerade på gruvräddningsstationen. Räddningsstationen är en central plats för både produktion och spridning av dessa berättelser. Varje år passerar tusen gruvarbetare genom stationen och under kurserna diskuterar de sin arbetsplatskultur. På grund av avståndet till det ”riktiga” kolgruvearbetet måste berättelserna vara tydliga och synliga (Silven, 2004).
Vissa saker, vare sig de är verkliga eller inte, förstoras, upprepas och lyfts fram som symboliska bilder för att tydliggöra normen – hur arbetet är och hur det borde vara. Andra saker tassas runt och är onämnbara. Andersson (2003) beskriver sådana här berättelser om arbetet och organisationen som en del av de diskursiva praktiker som pågår i en organisation. Det ”verkliga” arbetet påverkas av berättelserna. Framför allt är berättelserna centrala delar i formandet och reproducerandet av en gemensam praktik och en organisationsövergripande kultur.
Räddningsstationen var naturligtvis en aktiv pådrivare för de nya moderna attityderna till arbetssäkerhet. De uttryckte sig ungefär likadant som den officiella företagspolicyn. Alla de intervjuade utbildarna menade även att attitydförändringarna till stora delar redan var infört i gruvorna. De förklarade att det helt enkelt är så farligt i gruvan, att det inte går att arbeta där om man inte arbetar försiktigt och säkert och följer instruktioner, rutiner och tillstånd. Utbildarna värjde sig alltså mot dessa macho-föreställningar, men intressant nog var samma personer lika angelägna att beskriva hur tufft, hårt och farligt kolgruvearbetet är. Samtidigt som utbildarna bejakade den nya och moderna arbetssäkerheten var de också beskyddare av den ”gamla” gruvarbetarkulturen.
I intervjuerna berättade de gärna gruvhistorier från ”den gamla goda tiden”, för 10-20 år sedan, då alla såg upp till de stora starka männen. Då var det tävlingshets mellan gruvarbetarna och manipulationer med gasindikationer och automatiska nödstopp var inte ovanligt, bara för att kunna bryta lite mer kol, trots att gasnivåerna var för höga. De nostalgiska berättelserna när man lyfter fram det hårda och farliga arbetet förr i tiden kan ses som en längtan efter en svunnen manlighet, men det går också att göra en annan tolkning. Nilsson (2001) menar att talet om förfluten tid öppnar upp för alternativa förhållningssätt i nutid. Normer och status i dagens organisatoriska praktik konstrueras på olika sätt genom talet om gårdagens organisatoriska praktik.
Berättelserna består inte bara av tal, utan även av bilder. Väggarna i räddningsstationen var rikligt utsmyckade med gamla och nya fotografier av gruvarbete, både människor och maskiner, olyckor och räddningsarbete. Många av bilderna var vackra och snudd på konstnärliga och de närmast glorifierade det farliga, smutsiga och hårda gruvarbetet – och naturligtvis även räddningsarbetet. Bilderna illustrerade i våra ögon en mycket manlig värld. Det här sättet att visa upp ”värstingbilder” är kanske främst menat för besökare från ”utsidan”, men det borde även ha en påverkan på de gruvarbetare som besöker stationen. Bilderna blir då en del av berättelsen om kolgruvearbetet.
Även om utbildarna och kolgruvearbetarna inte arbetade i samma organisation eller på samma geografiska plats var de delar av en gemensam pågående konstruktion av en gemensam praktik och en gemensam kunskap. Det var en praktik som till vissa delar underbygger de starka, och ofta underförstådda, manlighetsberättelserna. Med bara lite olika ordval gav utbildarna och gruvarbetarna en lika macho bild av gruvarbetet – och av säkerhets- och räddningsarbetet. Men det finns också inbyggda spänningar i den gemensamma praktiken som tar sig uttryck i de dubbla attityderna till arbetssäkerhet – alltså samtidigt ett bevarande av det gamla och ett bejakande av det nya.
I de intervjuade gruvarbetarnas beskrivningar av den lokala arbetsplatskulturen och manligheterna där var det tydligt att sådant beteende och sådana attityder motverkade möjligheterna att implementera och att ta till sig arbetssäkerhet. Men vår studie visar att det skedde förändringar även på detta plan. Den officiella företagspolicyn – “It is stupid to be macho” – tog sig uttryck i nya beteendemönster och nya attityder till arbetssäkerhet bland arbetarna. De intervjuade gruvarbetarna kommenterade framför allt den ökade medvetenheten om behovet att använda skyddsutrustning som ett exempel på förändrade arbetsplatskulturer i gruvan.
Sakta men säkert har motståndet mot arbetssäkerhet minskat. Detta kan beskrivas som att till att börja med var det mest prat och ett relativt stort gap mellan vad man säger och vad man faktiskt gör. Efter en viss ”inkubationstid” börjar det hända saker och gapet mellan retorik och praxis minskar (Røvik, 2000). Det sker en långsam anpassning av den organisatoriska praktiken.
Medvetenhet och omsorg var nyckelbegrepp i det nya arbetssäkerhetskonceptet. Gruvarbetarna menade att förändringen framför allt syntes i att de numera förväntas ta ansvar, vara lyhörda, visa omtänksamhet, vara medvetna och kunna förutse konsekvenser av sitt handlande. Många av de intervjuade gruvarbetarna beskrev att de upptäckt och börjat leva ut en ny sida hos sig själv. Eftersom de såg sig själva som bättre på att uttrycka känslor menade de, att de på ett bättre sätt kan förmedla och ta del av effekter av olyckor, smärta och skador och även uttrycka sin sårbarhet.
Detta är förhållningssätt som ligger nära det så kallade ”mjuka”, liksom andra delar av de moderna organisationernas kompetenskrav: social kompetens, flexibilitet, relationsorientering, lyhördhet, medskapande, kommunikation, samarbete, helhetssyn och mål- och värderingsinriktat arbetssätt. I västerländsk kultur har åtminstone fram tills nyligen dessa ”mjuka kompetenser” varit kvinnligt könskodade, som naturliga och önskvärda kvinnliga egenskaper. Detta gör att de nya kompetenskraven och de nya rollerna i organisationerna kan tolkas som en utmaning av det traditionella manlighetsidealet (Andersson, 2003; Connell, 1995; Hollway 1996; Lindgren 1999; Nordberg, 2001).
Det som troligen händer är att de nya och från företagets håll efterfrågade och nödvändiga kompetenserna blir sammanvävda med nya lokala konstruktioner av manlighet. Man kan därför i ett längre perspektiv förvänta sig förändring av lokala konstruktioner av manligheter, en förändring av vad som anses vara manligt. De moderna organisationsformerna medför på detta sätt en sorts överföring av så kallade kvinnliga egenskaper eller kompetenser till män (Abrahamsson, 2003). Det intressanta är att detta kan ske trots de manliga gruvarbetarnas uppenbara rädsla att bli betraktade som kvinnliga eller omanliga. Intervjuerna med kolgruvearbetarna visar tydligt på denna ängslighet, men också på en allt större acceptans för det nya.
Det sker således förändringar i organisationen, ökade krav på arbetssäkerhet, och samtidigt sker där förändringar när det gäller kön. Detta kan vara parallella processer påverkade av tidsandan, men de kan ofta mer direkt hänga ihop. Människor förändrar sig – genom utbildning, kurser eller helt enkelt genom att ändra åsikt eller attityd – för att skaffa sig de efterfrågade kompetenserna.
Alla intervjuade gruvarbetare och utbildare menade att manligheterna i gruvorna hade förändrats. De uttryckte förändringarna i termer av förändrat manligt beteende och menade även att detta hade skett relativt nyligen, för ungefär fem-tio år sedan. De förklarade att det inte var de verkliga männen som hade förändrats utan snarare det synliga uppträdandet, uppvisningen av manligheterna: ”Grabbarna är egentligen inte mer känslosamma, de bara visar mer av det nu än för några år sedan.” Det här sättet att se kön som uppvisning eller teater ligger nära Butler (1990; 1993).
Butler menar att det är först när ordningen är hotad och förändringar sker som människorna blir medvetna om konstruktion av kön. En kolgruvearbetare förklarade att han hade blivit allt mer medveten om sitt beteende och numera kunde reflektera över det, ställa sig ”utanför” och betrakta manligheten i arbetsplatskulturen. Tidigare var troligen kolgruvearbete och manlighet intimt sammankopplade, men nu ses det alltså mer som olika saker. Kön, framför allt manlighet, har börjat synas på arbetsplatsen som förändringar.
Arbetsplatskulturen och den gemensamma praktiken i kolgruvorna påverkas också av andra och omgivande praktiker som kolgruvearbetarna deltar i. De intervjuade gruvarbetarna kopplade ihop förändringarna med de nya kunskaper, som kommer in till gruvorna via yngre arbetare som har erfarenhet från andra arbetsplatser. De såg också samband med andra övergripande samhällsförändringar, till exempel att mansrollen inte längre bygger på att männen är ensamma familjeförsörjare. En gruvarbetare kopplade samman den nya fokuseringen på medvetenhet och omsorg med en bredare samhällsförändring där omsorgen om både sig själv och andra förs fram och där det i media finns ökade förväntningar på att barn (läs pojkar) ska bli mer omtänksamma.
I omvärlden finns också ”den nye mannen” – den emotionelle och socialt kompetente mannen – som kännetecknas av förmåga att uttrycka känslor, förmåga till empati, intresse för medmänniskor, ansvarstagande, nedtoning av dominans, avståndstagande från våld och bejakande av familje- eller kanske främst barnorientering och bejakande av jämställdhet. ”Den nye mannen” är ett sällan ifrågasatt dominerande och hegemoniskt manlighetsideal bland medelklassmän i Sverige och stora delar av västvärlden idag (Nordberg, 2001; Bekkengen, 2002).
Ytterligare en annan sådan yttre påverkan kommer från en förändrad syn på den manliga kroppen (Connell, 1995; Karlsson, 2003; Johansson, T., 2000). Det här är förändringar där man i ett längre tidsperspektiv troligen kan se en sorts pendelsvängningar. Det som sker just nu är att bilden av den allvarliga, hårt arbetande, stora och starka manliga kroppen som har länge varit vanlig i reklam och konst är på utgång. Idag framträder istället allt mer unga, vackra, vältränade, friska och estetiska manliga kroppar i massmedia.
Det är alltså en manlig kropp som inte behöver vara fysiskt stor och stark. Stil och utseende är viktigare. Detta innebär att män kan förstå sig själva som kroppsligt sårbara varelser och sträva efter att undvika fysiska problem och ohälsa. Den här typen av man bryr sig om både sitt utseende och sin hälsa. I både intervjuerna med gruvarbetarna och utbildarna finns spår av denna trend. Det är alltså en manlig kropp som har en del gemensamt med de kvinnliga kroppar som syns i massmedia.
Men även om delar av dessa förändringar innebär att sådant som tidigare ansågs som kvinnligt nu överförs till manlighet är de nya manligheterna inte alls mindre manliga än de gamla. De är bara annorlunda än förut. Den nya typen av arbetarmanlighet som växer fram i kolgruvorna är lika manlig som den gamla macho-manligheten och blir just därför ett användbart sätt att hantera de motstridiga budskapen ”manlighet” och ”omsorg”.
Den nya gruvarbetarmanligheten handlar om omsorg om den egna kroppen och om andras kroppar, men också om produktionen och detta går hand i hand med företagets fokus på arbetssäkerhet och kvalitet. En ny manlighetsform, som ”den nye mannen”, behöver inte leda till ändrade ojämställdhetsförhållanden i organisationen eller i samhället, även om den öppnar för förändringar även ur den aspekten (Nordberg, 2001).
