Posthum debut

[050908] Tyvärr dog Stieg Larsson innan hans debutdeckare blev tryckt. En trilogi hann han dock skriva och succén man redan kan ana är inte alls oförtjänt. Det är svårt att recensera en bok man vet så mycket om redan innan läsningen börjat.

Det är svårt att förhålla sig till en bok som fått så mycket sagt om sig innan den ens kommit ut. ”Det bästa som hänt sen Mankell” och andra liknande omdömen nådde mina öron och ställde naturligtvis in mitt huvud på ”dettaärenbrabok-läget”. Sedan ville jag ju gärna att den skulle vara bra också. Stieg Larsson verkade vara en bra kille och så gick han dessutom och dog så tragiskt innan boken ens hann komma ut. För den som inte redan vet det så är Stieg Larsson en av grundarna till stiftelsen Expo som bland annat ger ut den antirasistiska tidskriften med samma namn. Han har också skrivit böcker om svensk extremhöger.

I det här läget blir det gärna antingen eller. Underbart eller uselt. Minsta fel och man blir besviken – minsta anledning att tycka att det är bra och… Ja, ni fattar.
Så hur blev det då? Det blev faktiskt lite både och. Definitivt en bra och spännande bok. Men massor av smågrejer att reta sig på. Detta är den första delen i vad som i den påkostade reklamkampanjen kommer att kallas Millennium-trilogin.

Jag skall börja från början. Larsson har skapat två karaktärer med Astrid Lindgren-figurer som förebild. Kalle Blomkvist och Pippi Långstrump har här fått växa upp och lätt förvandlas till Mikael Blomkvist, ekonomijournalist och Lisbeth Salander, researcher på ett säkerhetsföretag.

För att ta damerna först så är Salander förstås lätt dysfunktionell (aspbergers syndrom?) och ibland lite väl självständig. Hon är i Larssons tappning en pinnsmal punkbrud med tatueringar och skinnjacka. Dessutom är hon en fantastisk hacker och saknar helt känsla för samhällets does and dont’s. Hon gör som hon vill och skapar sina egna regler. Precis som Pippi. Man skulle kunna vänta sig att det skulle bli en del debatt om detta. Åtminstone om en av grejerna hon gör och som jag inte vill avslöja här (det vore att förstöra läsningen). Men är det verkligen ok? Jag kom på mej själv med att sitta och tycka att det var det. Precis som man tycker att hjältarna i amerikanska actionfilmer har rätt att skipa sin egen rättvisa med knytnävarna. I alla fall precis just när man ser filmen. Men inte sedan väl? Inte är det väl så att vi skall skippa rättsväsendet och inför nån sorts hämndbaserad privat rättsskipning?

Mikael Blomkvist är å andra sidan en ganska präktig typ. Vilket förstås är följdriktigt. Ni minns väl den snusförnuftige Kalle? Han är förstås ute efter en sanning och istället för att bli privatdeckare blev han ekonomijournalist. Inte helt fel tänkt eller hur? Lite otippat är det förstås med en svensk deckare som faktiskt får knulla (fast det kanske beror på att han är journalist och inte polis?). Han har ett ganska vidlyftigt och, i alla fall för honom själv, tämligen okomplicerat förhållande till kvinnor. Lite olycklig är han i alla fall i den här romanen. När det börjar har han just dömts för förtal efter ett avslöjande om en svensk finansman vars källa inte riktigt höll. Blomkvist jobbar på en tidskrift kallad Millennium som känns som en korsning mellan Larssons egen Expo och Ordfront.

Medan hjälten drar sig tillbaka för att smida nya planer och undvika att skada sin tidskrift än mer får han ett uppdrag. Officiellt är det att skriva en familjekrönika om släkten Vanger, men inofficiellt förväntas han försöka ta reda på vad som hände när Harriet Vanger mystiskt försvann för många år sedan. Så småningom får han hjälp av ovan nämnda Salander och tillsammans blir de naturligtvis oslagbara.

Hur skriver han då, Larsson? Jo, han har… (Eller skall man skriva hade? Nåja det kommer ju fler böcker så jag skriver har.) Han har onekligen förmågan att berätta en god och spännande historia. Han är oerhört detaljrik. Ibland så mycket att man önskar att en redaktör fått gripa in och stryka lite. Jag bryr mej faktiskt inte om vilket e-postprogram vare sig Blomkvist eller Salander använder, inte heller exakt vilken typ av dator de har (om man inte visste bättre skulle man lätt kunna tro att Larsson var sponsrad av Apple). Sådana uppgifter gör också romanen lite väl daterad. Intressantare är att följa huvudpersonernas arbetsmetoder och att leta efter blinkningar åt andra deckare och åt den verkliga världen utanför boken.

Apropå världen utanför boken så undrar man hur Larsson skulle ställt sig i diskussionen om Eva Lundgrens avhandling Slagen dam. När han valde att använda sig av citat ur den så kunde han ju inte förutse att den skulle ifrågasättas så grundligt som den gjort efter Roks-debatten. Tanken var att ge en trovärdighet och tyngd åt det stoff som rör mäns våld mot kvinnor – inte att man skulle tänka ”ja, ja, det vet man väl inte hur det är med det”.

Tråkigt är också att en man som skriver en roman med feministiska förtecken ändå går på de klassiska klyschorna när det gäller skildringen av kärleksrelationerna. Trots det jag skrev innan hade det nog varit lite skönt om Blomkvist inte fått knulla riktigt så mycket. Män och kvinnor kan faktiskt vara vänner utan att behöva hamna i säng.

Nåja. Allt detta är anmärkningar i marginalen. Jag ser fram emot nästa del. Och kanske också mot den film som det ryktas om.

▪ Siri Reuterstrand

Omslag till Män som hatar kvinnor
Stieg Larsson
Män som hatar kvinnor
Norstedts förlag, 2005

Taggar
Dela den här artikeln: