Damfotboll – från jippo till hjältedåd

[050905] Under VM i USA 2003 fick damfotbollen sitt definitiva massmediala genombrott i Sverige. Men under de första åren i slutet av 1960-talet kunde rapporteringen ofta vara både sexistisk och heterosexistisk.

I dag är flick- och damfotboll en av Sveriges största idrotter, om man räknar till antalet aktiva utövare. Men det dröjde innan damfotbollen fick det genomslag den har nu. Den växte fram som en gräsrotsrörelse med början under 1960-talets andra hälft. Då bildades de första elvamannalagen och då växte tävlingsfotboll för kvinnor fram.
Det började på lokal nivå, fortsatte till distriktsnivå och spred sig så småningom till både nationell och internationell nivå. Om dessa första spännande decennier i den svenska damfotbollens historia har Umeåhistorikern Jonny Hjelm nu skrivit en bok, Amasoner på planen: svensk damfotboll 1965-1980.

– Tävlingsinriktat fotbollsspel förutsätter kollektiv mobilisering och en social infrastruktur, påpekar Jonny Hjelm. Minst elva personer måste identifiera ett gemensamt intresse av att spela fotboll. Sedan måste de komma överens om när, var och hur träning och matchspel ska organiseras. Nästa steg blir att hitta minst elva personer att spela mot. Och för att få igång ett seriespel krävs sedan ytterligare några lag.
Många människor måste samverka med varandra. Det är en ganska stor apparat som ska sättas i rörelse. En av förutsättningarna för att kvinnorna skulle komma i gång med tävlingsfotboll var därför att de redan ingick i större kvinnogemenskaper där de kunde träffa andra som hade liknande intressen. De damlag som bildades under 1960-talets andra hälft bestod ofta av flickor och kvinnor som hade träffats på universitetet, arbetsplatser, ungdomsgårdar, i lokala kamratgäng eller i idrottsföreningar. De första herrfotbollslagen hade vid förra sekelskiftet hade för övrigt vuxit fram under liknande omständigheter. Det är knappast någon tillfällighet att damfotbollen växte fram under en tid då kvinnor i allt större utsträckning sökte sig utanför hemmen.

Kritik från kyrkan
Öxabäck i Västergötlands textilområde brukar lyftas fram som damfotbollens vagga. Ett gäng arbetskamrater kom på att de ville börja med fotboll. De bildade ett lag som snart kom att utvecklas till Sveriges bästa lag. Jonny Hjelm lyfter fram att många lag vid 1960-talets mitt startade oberoende av varandra på många platser samtidigt.
Publiken strömmade till matcherna under de första åren, men det fanns förstås också motståndare till kvinnornas inbrott i den manliga fotbollskulturen. Prästen i Öxabäck förklarade för Expressen: ”Här i prästgården är vi inte glada åt damfotbollen. Ingen ska tro att publiken kommer för att se på fotboll. Den kommer för att se på flickor. Fotboll är för hårt för flickor. Att Öxabäck har blivit föregångare på det här området är inte roligt.”

Flickor och kvinnor hade visserligen spelat fotboll även innan 1960-talet. Flickor kunde spela så länge de var barn, men tvingades av olika skäl att sluta när de blev äldre. Fotboll var en sport för män. Idrottsintresserade kvinnor fick ägna sig åt någon annan sport. Som muntration hade kvinnor som annars inte brukade spela fotboll spelat mot något ”gubblag” eller mot andra kvinnor som heller inte brukade spela fotboll. Dessa jippobetonade matcher kunde ibland spelas för att samla in pengar till något ungdoms- eller herrlag. Men under slutet av 1960-talet bildades damlag av unga kvinnor som själva ville spela fotboll och som var beredda att satsa tid och kraft på sin idrott. De fick stöd av enskilda fotbollskunniga entusiaster av båda könen, ofta inom den egna familje- eller bekantskapskretsen.

Kämpa sig fram till erkännande
Damfotbollen växte inte fram tack vare insatser av de etablerade organisationerna kring herr- och ungdomsfotbollen, utan snarare trots deras motstånd. I högtidstalen kunde nykomlingarna välkomnas, men som regel prioriterades herr- och pojkfotbollen ner till de lägsta serierna framför flick- och damfotbollen. Det var en strid om resurser. Flickorna och kvinnorna fick ingenting gratis. De fick spela på sämre planer, sämre tider och under sämre ekonomiska och praktiska villkor än pojkar och herrar. Damfotbollen fick kämpa sig till det erkännande den har idag.
– Fotbollsplanen var på många orter, tillsammans med kyrkorummet, Folkets hus och skolans samlingslokal, ett av de viktigaste lokala offentliga rummen. Den var en lokal scen där grannskapets pojkar och män uppträdde under sommarhalvåret. Nu hade männen/pojkarna inte längre ensamrätt till detta scenrum. Kvinnorna tog helt enkelt plats på ett nytt och för många fräckt sätt.

Det var inte de stora (herr)fotbollsklubbarna som hade de första framgångsrika damlagen och det var inte Svenska fotbollförbundet eller distriktsförbunden som organiserade det tidiga seriespelet.
– Först efter det att man ställts inför fullbordat faktum konstaterade många förvånat att det fanns kvinnor som ville och kunde spela fotboll.

Öxabäck blev en förebild
I stället blev den lilla Öxabäcksklubben tidigt en förebild för svensk damfotboll. När Öxabäck bildade ett lag bildades det snart damlag också i närliggande samhällen och tävlingsspel kunde börja organiseras. Initiativet kom underifrån både i Öxabäck och på andra ställen i landet. Damfotbollen startades av spelare, tränare och lokala supportrar som tyckte om fotboll och som tyckte att idrott var till för alla.
Det finns numera en ganska omfattande forskning om kvinnor och idrott. Jonny Hjelm menar att denna forskning visar att manliga utövare, ledare, sportjournalister och andra länge försökte ignorera och förlöjliga kvinnor som ägnar sig åt tävlingsidrott. Illviljan har särkilt ofta riktat sig mot kvinnor som ger sig in på områden som är maskulint kodade och som har starka traditioner. Fotboll är ett sådant. När kvinnorna började spela fotboll gjorde de inte bara anspråk på resurser som tidigare uteslutande hade kommit männen till del. De utmanade också traditionella föreställningar om manligt och kvinnligt. Att studera fotbollens historia i Sverige ger därför goda möjligheter att analysera sega genusstrukturer, enligt Jonny Hjelm.
– Å andra sidan är damfotbollens utveckling från och med 1960-talet ett bra exempel på att traditionstyngda maskulina idrotter faktiskt kan förändras.

▪ Eva Borgström

Omslag till Amazoner på planen
Jonny Hjelm
Amazoner på planen
Svensk damfotboll
1965-1980
Boréa 2004

Artikeln har tidigare varit publicerad i tidskriften Genus, utgiven av Nationella sekretariatet för genusforskning.

Taggar
Dela den här artikeln: