Livet är vidunderligt

[051014] Av och med Annika B. Lewis, Fia Adler Sandblad och Sören Larsson.
Ljus Olle Skalare
ADAS musikaliska teater, Konstepidemins väg 6

Livet är vidunderligt har som motto ett visdomsord från Platon som man citerar på engelska: ”the only constant in life is change” och man förklarar att avsikten är berätta om det som skrämmer oss moderna människor mest, att mista kontrollen.

Jag uppfattar föreställningen som konkret teater i den meningen att budskapet finns i den teatrala formen. Sören Larsson har gjort liknande experiment förr. Jag erinrar mig en föreställning som hette Kostym, som David Bolander (med flera?) spelade på Pustervik för några år sedan.

I samband med Pinters pris läste jag om vad jag skrev när han senast spelades i Göteborg. Det var 1995, pjäsen var Mathissen och den gavs samtidigt som lunchteater på Stadsteatern och av Göteborgs Arbetarteater i Gamlestaden. Jag gjorde där några reflektioner om den skenbart enkla texten, om hur mycket av innehåll och budskap som finns i det som inte är orden. Pinter är ju praktiskt arbetande teaterman som vet vad som fungerar från scenen.

Jag uppfattar de tre deltagarnas avsikt vara att just belysa detta. Det innebär inte att pjäsen är stum. Det finns fragmentariskt berättande, småsnack, stånk och stön och också musikaliskt nynnande i den tre kvart långa föreställningen.

Hur duktiga de båda agerande Annika B. Lewis och Fia Adler Sandblad än är, kan jag inte hjälpa att jag saknar orden. Jag är väl helt enkelt för ekonomiskt lagd och upplever det som slöseri med kraft och talang, när det finns så mycket att säja, så mycket som borde säjas.

Än har ADAS musikaliska teater ett stycke att färdas innan den når den ovan nämnde Bolanders galna nivå – Bolander har föresten ändrat namn till Sperling – i The true story of Bengt-Erik Olssons sista konsert,

/Åke S Pettersson

Adas musikaliska teater är väldigt liten. Knappt tjugo åskådare får plats. Så när man sitter där känner man sig både utvald och utsatt. För man är mycket nära det som sker på scenen och skådespelare och publik har inte en chans att gömma sig för varandra. Ofta är det frågan om enmansföreställningar – skapade och spelade av Fia Adler Sandblad. För detta är hennes alldeles egna teater.

Men i den nya föreställningen är det två på scenen. Två intensiva kvinnor i svart som undersöker gränserna för självkontroll och lössläppthet, för samverkan och isolering och för tilltro och misstro.

Det är nästan som en dansföreställning. Kropparna avslöjar inre, sanna, sönderslitande känslor. Medan munnarna ackompanjerar det hela med en ström av vardagligt småprat och överslätande skitsnack.

Det är spännande. Ömsevis trevande, sökande. Ömsevis enkelt och glasklart. Man sitter på helspänn, framåtlutad, och glor. Ibland blir det svårt att hinna titta på bägge samtidigt. För de är så uttrycksfulla och olika. Ibland stelnar de till, så att man kan vila blicken på dem. Och ibland kan man inte låta bli att skratta – åt gapet mellan överslätande småprat och den tragik som kropparna uttrycker.

Efter fyrtiofem minuter är föreställningen slut. Fast det känns som om den är ett work in progress – något som aldrig kommer att bli riktigt färdigt. Och det känns som om man kanske lärt sig något av den – om vad teater är, eller kunde vara.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: