Att gå på vattnet – En afton med Slas

[060123] Cabaret i två delar med texter av Stig Claesson (Slas)
Sånger av Beppe Wolgers, Dan Andersson, John Lennon, Christian Aquilera, Hans Alfredson. Lars Forsell, Åsa Johansson m.fl.
Av och med MAIA-ensemblen, på Folkteatern Lilla Scenen 19/1 t o m 21/1 2006,
(därefter som uppsökande teater)
Medverkande: Eva Hermansson, Sven Andrén, Brita Lindgren och Åsa Johansson

När snön viner och snålblåsten tjuter runt knutarna, då känns det extra skönt att få krypa in på en varm teater som Folkteaterns lilla scen och träffa en trivsam ensemble som Maia-teatern, det vill säja Eva Hermansson och Sven Andrén med musikaliskt understöd av Åsa Johansson och Brita Lindgren. Den här gången ägnar de sig åt texter av Slas.

Före pausen hade man gjort en blandad kompott av olika Slas-historier och med sånger som för mig hade fördelen av att jag inte hade hört många av dem förut. Ändå var det en gammal bekant, Jungman Jansson, som gjorde det starkaste intrycket på mig, enkelt sjungen utan ackompanjemang av Eva Hermansson.

Man har gjort en dygd av att inte sjunga med mikrofoner. Det drabbar inte en scenräv som Eva Hermansson, men hennes medsystrar låter tunna med sina höga stämmor.

Sven Andrén sjöng inte alls, men dominerade istället den betydligt mera sammanhållna och spännande andra delen av föreställningen. Han läste Slas’ berättelse om hur han 1954 lärde känna Per Rådström i Paris och om deras gemensamma resa till tåspetsen på den italienska stöveln, en härlig nostalgitripp för den som visserligen inte var med på resan, men ändå på tiden. Bara en sådan sak som att man drack Strega, den sliskiga örtlikören! Fast 1954 hade den svenska oktoberrevolutionen inte inträffat, och på krogen drack man två vita och en brun och det bruna var konjak, det vill säja i de flesta fall eau de vie.

Vi har inte lärt oss att gå på vatten, vi har inte blivit bättre människor, men vi super i alla fall bättre. Ska man önska sig något av Maia-ensemblen vore det mera sketch och mindre sång.

/Åke S Pettersson

Eva Hermansson och Sven Andrén är två rutinerade skådespelare som äger stor förmåga att skapa varm och ombonad stämning i en teatersalong. De är bra på nostalgi, och de är bra på att berätta en historia tillsammans: tydligt, känslostarkt och med glimten i ögat.

En kväll när snöstormen viner runt Järntorget tar de med sig publiken till femtiotalets Paris, till Slas och Pär Rådström. I all enkelhet, på en scen möblerad med några pallar, en hatthängare och ett piano. Och till en krog i Stockholm ett antal decennier senare.

Brita Lindgren och Åsa Johansson spelar olika instrument, sjunger och agerar servitriser. Men deras allra påtagligaste uppgift blir att vara den unga generation som de äldre spelar upp sina nostalgiska minnen för. Och det är lite problematiskt. För styrkeförhållandena blir så ojämna på scenen att hela föreställningen haltar. Musikinslagen framstår mest som utfyllnad. De är inte tillräckligt proffsiga. Eller kanske tvärtom: inte tillräckligt anspråkslösa och tydliga.

Kvällens behållning blir den varma stämningen, det engagerade berättandet ur Stig Claessons böcker. Och att höra Eva Hermansson sjunga Dan Andersson alldeles utan ackompanjemang.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: