Turandot

[060413] av Giacomo Puccini. Premiär på Göteborgsoperan den 8 april 2006.

Dirigent: Christian Badea
Regi: Vladimír Morávek
Scenografi: Martin Chocholousek
Kostym: Sylva Zimula Hanáková

Prinsessan Turandot: Turid Karlsen
Kejsar Altoum: Sten Pernmyr
Timur: Mats Almgren
Prins Calaf: Tomas Lind
Liù: Ann-Marie Backlund
Ping: Thomas Lander
Pang: Iwar Bergkvist
Pong: Glenn Kjellberg

Det är ingen dum idé att som på Göteborgsoperan nu låta antyda att hela historien med den halshuggningsbenägna prinsessan Turandot är en dröm, en feberfantasi hos kompositören Giacomo Puccini. För det är klart att den är overklig, hela denna historia om prinsessan i Kina som för att hämnas sin anmoder, mördad av en främling, känner sig förpliktigad att ta livet av alla främmande furstar som friar till henne. Svepskälet till orgien i blod är att de inte har kunnat gissa svaren på hennes tre gåtor. Till sist kommer naturligtvis prinsen som lyckas svara, men då vill hon ändå inte stå brud. Till slut faller hon för prinsen när hon själv gripits av kärlek, här symboliserad av den mest osinnliga kindpuss som tänkas kan.

Det här är en opera som man kan iscensätta i vilken tidsperiod som helst, men knappast i annan miljö än den kinesiska. Orsaken är förstås Giacomo Puccinis kinesiskt inspirerade musik, den gör alla överföringar till andra delar av jorden omöjliga. Så regissören Vladimír Morávek har gjort en traditionellt ”kinesisk” version som ändå visuellt har fått en stark särprägel. Scenografen Martin Chocholousek har utnyttjat Göteborgsoperans stora scendjup, struntat i att dölja strålkastarraderna ovanför och ställt upp en rad med pelarlika väggelement vid sidorna, vilket allt sammantaget ger ett modernt, strängt avskalat intryck. Utstuderad fantasi och kreativitet har i stället satsats på kostymerna och perukerna, designade av Sylva Zimula Hanáková, och de utgör ett sådant överdåd i prakt och stilfullhet att jag sällan sett dess like. Väggelementen går i ljusaste grått medan kläderna är mörka — det blir en kolossalt effektfull och vacker kontrast. Regissören har fyllt scenen med en förstärkt kör, många statister och därtill ett antal statyer som tillsammans ger ett intryck av det folkrika Kina där människovärdet inte står så högt i kurs. Visuellt är detta en av de mest imponerande uppsättningarna någonsin på Göteborgsoperan, logiskt övertygande som drömbild och samtidigt vacker för ögat.

Orkestern, under dirigenten Christian Badea, är också på hugget med denna musik som är Puccinisk, men ändå inte den Puccini vi känner från La bohème eller Tosca. Tjugo år har gått sedan La bohème hade premiär och ett modernare anslag är tydligt.

Det sagolika, osannolika poängteras av en stelhet i gestaltningen, en opersonlighet och kyla som stämmer väl med Turandots besatthet men samtidigt gör prinsens passion obegriplig. Tydligast märks denna stelhet mellan prinsen och Turandot i den scen där Turandot ska ge upp sitt motstånd och låta sig besegras av kärleken. Man måste se agerandet här som rent symboliskt, i skarp kontrast till musiken vars känslomässiga budskap är allt annat än symboliskt. Går det ihop? Det är frågan man kan diskutera efter föreställningen!

Turandot sjungs av en gästande norsk sopran, Turid Karlsen, som balanserar sin magnifika håruppsättning med den äran och har en kylig skärpa i rösten som stämmer med Turandots personlighet men inte är så skön för örat. Prinsen sjungs av Tomas Lind, som inte övertygar mig om sin passion för Turandot och heller inte saliggör mig med någon hjältetenor, därtill präglas hans röst något alltför pressat och samtidigt odefinierbart osäkert. Ann-Marie Backlund, som sjunger den hängivna slavinnan Liùs roll, är den som övertygar oss om sina starka känslor, och kvällens höjdpunkt för mig var hennes sätt att gestalta Liùs lösning på en omöjlig situation. Ingen Puccini utan ett ögonblick av absolut, ohejdbar och fullständigt osentimental känslosamhet. Det gillar jag.

/BOEL UNNERSTAD

▪ Boel Unnerstad