[060423] Teater Bhopa premiär 2006-04-22
Idé: Birthe Niederhaus, Philippa Pierrou, Karin Stigsdotter och Anna Uhlén
Text, regi och dramaturgi: Philippa Pierrou
Musik: Ian Persson och Anna Gustavsson
Scenografi: Studio Oscuro och Helena Nilsson
Ljus: Studio Oscuro
Kostym: Heidi Saikkonen
Koreografi: Victoria Alarik
Tre kvinnor i barockutstryrsel dansar på Bhopas scen, inte tre gracer dock, utan tre mognare varelser mera lika de tre damerna ur Trollflöjten, på rymmen från en operaföreställning i tidstrogen kostym. Musiken som de trippar till är gissningsvis av Haydn men låter som Mozart.
Även Teater Bhopa har åldrats och nu går det utför med ekonomin. Både stat och kommun skär ner anslagen. Andra unga fräscha grupper står i kulissen och skrapar förväntansfullt med foten. Djungelns lag eller Malthus’ eller Darwins gäller inom teatern lika väl som i tillvaron för övrigt. Man får inte misslyckas. Fast jag kan inte komma på vad det skulle vara på Bhopas repertoar som skulle ha misslyckats?
Nå, efter de här ekonomiska inskränkningarna har man valt att kasta in handduken och lägga ner. Kanske upplever man ett behov av förnyelse, något som den här avskedsuppsättningen ”Oh,my God!” antyder, där man har svårt att finna ett innehåll som fyller den utstuderade formen.
För visst är de formellt säkra, de tre primadonnorna i allongeperuk. Och roliga. Och uppkäftiga när de ackompanjerar sina upptåg med odygdiga skratt. Handlingen följer scouthandboken där man varnar för att skapa grupper om tre: två slår så ofta den tredje.
Slutklämmen uppstår när skådespelerskorna upprepar och varierar ”impossible” tillräckligt mycket; till slut blir det ”I am possible”. Eller? Eftersom pjäsen karaktäriseras som ”en postmodernistisk och surrealistisk labyrint utan början och utan slut” är det kanske förmätet att tro att man upptäckt en riktning i stycket?
Det är vemodigt att ta adjö av en grupp som Teater Bhopa som bjudit på så mycket teatergodis från det den hette Bastard och spelade Spartacus till senast med Samlarna. Och nu avslutas dess existens för att citera T S Eliots ord om världen ”not with a bang but a whimper (ej med en skräll men med ett pip)”.
/Åke S Pettersson
