Rumäner

[060522] Av Lars Norén
Premiär på Backa Teater 6 maj 2006
Regi: Gunilla Johansson
Scenografi och kostym: Aron Aronsson
Ljus: Tomas Fredriksson
Mask: Hanna Elwe
Musik: Jorge Alcaide
Ljud: Jonas Redig, Lina Sparring
Film: Fredrik Egerstran:
I rollerna: Mats Blomgren, Ylva Gallon, Ulf Rönnerstrand och Anna Harling

En märklig och mänsklig värme finns i denna uppsättning av Lars Noréns sorgliga pjäs om fyra av livet misshandlade människor. Det är faktiskt något av det bästa jag sett på Backa Teater.

I ett sunkigt hotellrum i New York bor det rumänska paret Maria och Sam – känsligt, gåtfullt och underbart gestaltade av Ylva Gallon och Mats Blomgren. De talar oavbrutet med varandra: om exiltillvarons ensamhet och fattigdom, om Rumäniens förfärligheter och om sina privata och outhärdligt tragiska livshistorier. Maria berättar för Sam om sin kärlek till honom. Sam röker och röker och försöker få henne att gå iväg till sitt jobb på porrklubben. Så att han äntligen kan få vara ifred. Men hon stannar kvar, och vankar omkring i sin svarta underklänning, vädjande och provocerande. Berättar om övergrepp, berättar om barndomen. Våldet och sammanbrottet hänger i luften. På väggen visas korniga filmsekvenser ur deras gemensamma liv: två hoppfulla unga människor som lyckas tag sig ur Rumänien just när diktatorn störtats. Han är författare och har suttit i fängelse för sina åsikters skull. Hon är en vacker ung skådespelerska som spelat Ofelia två gånger. De tar sig till sina drömmars stad – frihetens New York. Hon har räddat honom, eller förrått honom. Han är ett geni, eller så är han inte det. Hon har offrat sin skådespelarkarriär för hans skull, eller så har hon inte det. Hon har krossats av sin barndom och han av diktaturen. Eller så är det tvärtom.

Det är en fantastisk dialog. I allt det nattsvarta finns det till och med humor. Vi kan känna igen oss, eller inte. Vi kan tycka synd om dem, eller inte: när de gräver i sina sår och misshandlar varandra. Det är så hemskt och så verkligt. Men plötsligt kommer stråk av romantik: ömheten skimrar mellan dem. Är det rörande, eller förvirrande?

I samma stund hörs en knackning på dörren. En tonårig tatuerad satanist som bor med sin dödsbleka flickvän i hotellets källare vill bjuda ner Sam och Maria på en öl. De går ut ur rummet, och scenen blir tom.

En ny serie filmsekvenser visar vad som händer där nere i källaren. Där finns en hopplöshet och förtvivlan ännu större än exilens. I detta helvete framstår Maria och Sam som vuxna, normala och lyckliga. Det är så konstigt, det är så hemskt, det är så förvirrande och det är så fruktansvärt bra teater. Gunilla Johanssons regidebut ger mersmak!

/Kajsa Öberg Lindsten

Jag minns att jag blev illa berörd när jag läste pjäsen då den kom i tryck för tio år sedan. Det var något hårt och hopplöst över den här texten. Jag hade sett Personkrets 3:1 och trodde att den skulle vara Lars Noréns svartaste pjäs, men där fanns ändå mitt i eländet en mjukhet och en samhörighet mellan de utstötta. Rumäner kändes nattsvart.

Då jag nu såg den på Backa Teater i Gunilla Johanssons regi blev jag överraskad av att få en så positiv upplevelse. Säkert beror det på teatern som uttrycksform. ”Teaterns uppgift är att utveckla människans inlevelseförmåga, för utan empati återstår endast det kalla, råa, ” citeras Norén i programmet.

När man ser och hör levande människor, som man gör på teatern, kan man inte undgå att känna medkänsla. Ensam med boken är man utlämnad åt det kalla, råa. Sedan är det också så att tiden ändras. Vi som upplevde andra världskriget, trodde att vi hade sett botten av mänsklig ondska. Aj, vad vi bedrog oss! Och inte har det blivit bättre under de senaste tio åren. Och konstnärerna fortsätter att gestalta det onda allt vassare. Lilja 4-ever, till exempel. Eller varför inte Edward Albees Geten, om det obegripliga udda?

Det finns inget som är udda i Rumäner. En rumänsk författare i vardande, Sam, som flyr sitt påvra hemland för det brusande New York, utmärkt gestaltad av Mats Blomgren. Han har i sällskap en ung kvinna, som försörjer de båda genom att prostituera sig, en flicka som är enkel, okomplicerad och utnyttjad ända sedan sjuårsåldern och fylld av längtan efter kärlek, efter den bekräftelse, som mannen hon älskar vägrar att ge henne. Tvärtom stöter han henne ifrån sig. Det är ett strindbergsförhållande, där personerna smids ihop av sitt utanförskap, detta att vara illegala invandrare, ensamma och med dåliga språkkunskaper.

Yvonne Gallon är strålande i rollen som Maria. Jag får tårar i ögonen, när hon valhänt söker kontakt med sin Sam genom att snoka i hans papper, kolla på hans tillhörigheter, få en inblick i hans värld, försök som han bryskt avvisar. Han vill inte erövra New York med detta lilla fnask vid sin sida.

Ett ungt par flyttar in i huset och Sam och Maria blir inbjudna att besöka dem. De är amerikaner, men inte mindre skadade för det. Mike, Ulf Rönnerstrand, skriker högt ut sin smärta och Myrtle, Anna Harling, somnar mitt i ett samtal. Men det blir i alla fall en första kontakt och även om inte ljuv musik uppstår, letar sig en svag ton ut ur instängdheten, Rumänerna tar ett steg in i den nya verkligheten.

Denna andra akt utspelar sig på en film som visas på en projektionsduk stor som halva scenöppningen. Filmen av Fredrik Egerstrand är utmärkt, liksom den film som inleder föreställningen och visar flyktingarnas resa från Rumänien. Jag tycker emellertid att denna första film (till skillnad mot den senare) är överflödig. Jag har en känsla av att regissörer Gunilla Johansson som har gjort ett fint arbete med den svåra pjäsen, är rädd för att kasta oss i ansiktet Sams första replik till Maria, den som inleder stycket: Sitt inte och visa fittan!

Det råa anslaget är pjäsens egna, till skillnad från de resebilder och kyssar som fyller den annars välgjorda filmen.

Jag gick inte helt utan hopp från teatern. Jag hörde nyss en formulering: Finns det ett projekt finns det liv.

Rumäner har spelat slut på Backa Teater. Det var teaterns sista uppsättning. Men den kommer att visas igen i höst när Backa Teater för ett år flyttar in i Stadsteaterns Studio medan de väntar på att deras nya teater ska bli färdigbyggd. Gå och se den då!

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson