DEN GODA MÄNNISKAN I SEZUAN

[061007] Av Bertolt Brecht
Premiär 2006-10-06 på Stadsteatern , Stora scenen
Översättning: Ulf Peter Hallberg
Regi: Anna Takanen
Scenografi: Jeanette Wiman
Musik: Simon Steensland
Medverkande: Inger Hayman, Åsa-Lena Hjelm, Marianne Rudberg, Lisa Lindgren, Robin Stegmar, Carina Boberg, Georgi Staykov, Ralph Carlsson, Maria Hedborg, Marie Delleskog, Rolf Holmgren, Said Ovessi, Eivin Dahlgren, Said Legue, Cecilia Wernesten, Hassan Jafari.

För ett drygt år sedan, i februari 2005, hade Masthuggsteatern premiär på Den goda människan från Sezuan och i fredags var det dags för Stadsteatern att visa sin version, låt vara att man föredragit att kalla pjäsen Den goda människan i Sezuan.

Tänk om det hade varit den enda skillnaden! Där den ungdomliga frigruppen förde sig lätt och elegant och roligt, trampade Stadsteatern tung och ovigt och tråkigt. Jag har hört säjas att man inte ska skriva jämförande recensioner. Salig Ebbe Linde var känd för sådant och därför inte alltid uppskattad av teaterfolket. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur det kan komma sig att resultaten blir så olika.

Jag undrar om inte en av förklaringarna heter Martin Nilsson. Regissören Rolf Sossna i Masthugget hade placerat honom vid slagverken, sin kanske skickligaste skådespelare, och han rytmiserade föreställningen, som enligt vad jag skrev den gången inte kändes lång annat under de små stunder då Nilsson inte satt bakom trummorna.

Vattenförsäljaren har en viktig roll. Han vägleder oss in i stycket. Man måste alltså höra vad han säjer. Därför är det ett misstag att placera en aldrig så begåvad bulgarisk invandrare i rollen.

Men gårdagens misslyckande ska inte skyllas på skådespelarna som slet tappert med sina roller. De tre gracerna från förr är numera tre härliga tanter med basker och handväska på magen som de tre gudar som besöker Sezuan på jakt efter den goda människan: Inger Hayman, Åsa-Lena Hjelm och Marianne Rudberg.

Lisa Lindgren som spelar den goda människan är en ny bekantskap för mig. Hon är säker och saklig som den goda prostituerade Shen Te och grovt karikerande som den onda kusinen Shui Ta. Det är hon som efter drygt tre dryga timmar får framföra epilogen: ”Högt ärande publik, det är ert slut/ni måste finna det när ni går ut.”

I Brechts text är uppmaningen mer direkt: ”Such dir selbst den Schluss”, med det betydelsefulla tillägget. ”Es muss ein guter da sein, muss, muss, muss!” Nästan ett rop av förtvivlan över att det ska vara svårt att leva som en god människa.

Scenografen Jeanette Wiman har valt att utnyttja teaterns alla möjligheter med vridplatta och vagnar och till och med en smällande lucka i golvet. Det är grått och dystert som det kanske måste vara bredvid en cementfabrik, men samtidigt är det tungt.

Takanens regi känns för omständlig. Jag saknar gott humör och jävlar anamma i föreställningen.

Man frågar sig också om de olika teatersällskapen i stan inte har kontakt med varandra och kollar in vad deras kollegor gör. Om man inte har någon slags avsikt annat än att spela pjäsen borde man kanske inte ge sig på ett stycke som var succé på en annan scen för bara ett år sedan. Anna Takanen kan ursäkta sig med att hon inte kom till Stadsteatern förrän i våras, men det finns väl en styrelse, som hon kan rådgöra med, eller folk på teatern?

OK, om hon hade ett starkt skäl för att spela pjäsen, en idé som skulle förverkligas, en budskap som hon ville delge oss, en skådespelerska som passade som handen i handsken för rollen.

Men när inte det finns?

/Åke S Pettersson

Brechts pjäs Den goda människan från Sezuan handlar om problemet “Har vi råd med godhet?” Det är väl alltid lika aktuellt, fast kanske alldeles särskilt i vår hårdnade tid av global intolerans.

I Anna Takanens regi på Stadsteatern i Göteborg får man ibland nästan för sig att svaret är ett rungande ”Nej!” Eller möjligen slagordet ”Arbete – inga bidrag!” För de hjälpsökande som skockas runt den goda människan Shen Te och nästan knäcker henne med sina krav framstår här bara som ett gäng utslagna knäppskallar i behov av hårdhänt terapi, uppfostran eller omskolning. Och även om man ibland råkar frusta till så är de ända aldrig riktigt roliga – inte ens Eiwin Dahlgrens korrupte polis och gaggige morfar.

Så blir det en tre timmar lång föreställning där man varken känner medkänsla eller riktig glädje. Och det blir fasligt tröttande tillslut. Jag somnar till och vaknar upp. Och plötsligt känner jag igen alla personerna på scenen – de kommer ju från en massa andra pjäser jag sett här i Göteborg genom åren!

Där är den snygge fege skitstöveln till fästman, den gaggige gubben, satkärringen, den listige luffaren, ungdomsbrottslingen, horan, de oskyldiga barnen. Och så tillslut tre häftiga göteborgstanter i basker och poplinrock.

Allihop har de varit jättebra. Det är väl därför man återanvänder dem. Men då blir resultatet genast mindre bra. För de spelar ju inte ens i samma pjäs. Och särskilt märks det när de försöker sjunga tillsammans.

Om man skall sjunga taffligt måste man nog göra det med väldig övertygelse och glöd.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: