Utanförskapets patrioter

[061122] Det finns en återkommande grundproblematik i Astrid Trotzigs författarskap: utanförskap och upplevelsen av att vara annorlunda på ett sätt som gör tillvaron konstant försatt i obalans. Det här är en i sanning tragisk omständighet, och i den litterära tragedin är det just sådana obalanser och förskjutningar som utmanar normaliteten som brukar utgöra drivkraften, därur uppstår handling som i tragedins upplösning kräver offer för att ordningen ska återupprättas. Det hör till att den som går under, en Oidipus, en Hamlet eller en Josef K, är oskyldiga, de handlar med den logik som följer av öden de inte själva rått över eller kunnat förstå innebörden av.

Hos Astrid Trotzig har detta litterära tragiska mönster vävts samman med ett biografiskt öde, hon har skrivit om hur hon själv upplevt ett utanförskap som adoptivbarn. Hon hörde till de ganska många barn som på sextio- och sjuttiotalen adopterades från Korea, och bland dem var det inte så få som fick problem med identitetskänslan och kände sig just fundamentalt främmande.

Det är också en sådan situation som blir utgångspunkten för Astrid Trotzigs senaste roman, Patrioter. Under andra världskriget kom många barn till Sverige från det Finland som befann sig i krig med Sovjet, och där man fruktade inte bara att krigshandlingarna utan också sovjetiseringen efter ett nederlag hotade barnen. Men Irma, som kommer till ett hyggligt par i Sundsvallstrakten, blir för alltid främmande, trots att hon efter de första årens sorg och längtan finner sig ganska väl tillrätta, vilket i sin tur hänger samman med att hon inte har så mycket annat att välja på. Modern hämtar aldrig hem henne, och hon inrättar sig i den kvinnotillvaro som den tidens klass- och sociala toleransgränser gör möjlig.

Berättartekniskt vill jag mena att Irmas främlingskap har funktionen att sätta handlingen i rörelse och driva den mot en upplösning som blir chockartat effektiv. Det är en lång och med närmast extrem detaljeringsgrad återgiven resa dit genom en familjs öden, där Irmas son Erik så småningom framträder som en andra huvudperson. Han kommer genom sin farbror i kontakt med en organisation på den yttersta högerkanten, genom kamratskap i jaktlag initieras Erik i organisationen, och när den lite gubbiga och mer jovialiska grupperingen han kommer in i överflyglas och berövas initiativet av yngre och mer aktivistiska kretsar blir Erik en frontman i en aktion som förbereds noga.

En stor del av boken upptas av hur Erik planerar sin del av aktionen, där hans uppdrag är att eliminera en kvinna som arbetar för flyktingar och står till vänster på den politiska skalan. Här infinner sig nya motiv i boken, det är en samordnad terroraktion som förbereds och som en del i förberedelserna blir Erik en stalker, som bevakar och förföljer sitt tilltänkta offer och kartlägger hennes liv in i minsta detalj. Det här är riktigt obehagligt att läsa om, det ligger väl i vår natur att känna ängslan inför att vara sedd av osynliga ögon, styrda av en vilja att skada oss vid någon oviss tidpunkt. Erik kommer så nära kvinnan han bevakar att vet vilken doft hon sprayar på sig, han kollar familjens post och vid ett tillfälle sparkar han boll med den treårige sonen.

Astrid Trotzig skriver klart och enkelt, nästan förrädiskt enkelt, för nästan utan att det märks har hon fört handlingen några steg bakåt och växlat synvinkel, och på så sätt kommer olika versioner av samma förlopp att kontrastera mot varandra samtidigt som nya fönster öppnas både mot det förflutna och mot det kommande. Det hör till den tragiska berättelsen att varje fas i utvecklingen är tätt sammanlänkad med både det som föregår den och det som kommer efter, men också med den ofrånkomlighet som strålar ut från den händelse eller omständighet som satt allt i rörelse.

Det här kan leda till att berättelsen känns lite tvångsmässig, man kan känna ett behov av att ifrågasätta ödesbundenheten och se andra (ut)vägar än den handlingen tar. Det här inträffar när man läser Patrioter, vilket kan bero på att man eventuellt nu för tiden är mindre benägen att köpa en så strängt i det tragiska mönstret inskriven berättelse som den här – men om man ser till hur hopplöst omöjligt det verkar vara att i samtida verkliga tragedier hejda förloppen och byta väg så måste man medge att Trotzig med den här boken skildrar ett tillstånd som är alldeles närvarande.

Christian Swalander

▪ Christian Swalander

Bokomslag
Astrid Trotzig
Patrioter
Bonniers 2006

Taggar
Dela den här artikeln: