FEDRAS KÄRLEK

[061205] Teater Splendid
Premiär på Röda Sten 2006-11-24
Av Sarah Kane
Regi Karl Ekdahl
Översättning Svante Aulis Löwenborg
Scenografi Anja Rühle/Karl Ekdahl
Musik Robert Bolander
Kostym Ulrika Kärrö
I rollerna: Magnus Lindberg, Eva Millberg, Kristina Brändén Whitaker, Pelle Bolander, Sergej Merkusjev, Karl Linnetorp, Linda Funde, Anders Gustafsson, Sibylla Todén-Sundin

Sex är valutan i Sarah Kanes värld. Runka, suga och knulla är myntvalörerna. Det är en tillvaro som känns främmande för en man i min generation, som om en hektisk ungdomsrevolt gjort rent hus med Gud och anständigheten, verkligen rent hus, som om samhället skulle följa samma mönster som hos chimpanserna där den starke regerar med styvheten i sitt organ: alla människor vill ha kunglig kuk, konstaterar kungasonen Hippolytos i pjäsen Fedras kärlek som Teater Splendid just nu spelar i pannhuset ut vid Röda Sten.

Pjäsen baserar sig på myten om Fedras oemotståndliga, och enligt de gamla grekerna, onaturliga passion för sin styvson. Den var en användbar utgångspunkt när man ville visa hur litet vi själva förmår när gudarna leker med oss. Den dygdigaste drottning måste gå under för kärlekens vanvett.

Eva Millbergs imponerande välspelade Fedra kan inte motstå Hippolytos – Magnus Lindbergs charm där han indolent halvligger i fåtöljen med gottepåsen inom räckhåll och leker med en radiostyrd bil som han fått i födelsedagspresent. Av det som sägs skulle man kunna tyda det så att Hippolytus i Sarah Kanes teckning skulle vara ännu löjligare: en slapp, fet goddagspilt, vars enda förtjänst står att finna mellan benen.

Hippolytos har emellertid en öm punkt, en människa som han älskat och när Fedra nämner det namnet blir han rasande. I myten driver redan Fedras yppande av sin kärlek honom till raseri. Han avvisar henne och då anklagar hon honom för att ha försökt våldta henne. Det gör honom lycklig: äntligen liv, säjer han, och ger sig iväg för att ta sitt straff. Äntligen händer något som berör honom.

Hans far Teseus kommer hem och gör slut på alla: sonen Hippolytos, Fedras dotter Strofe, som han älskat och sig själv. Fedra har gått i förväg.

Teseus görs med stor tyngd och auktoritet av Pelle Bolander som även spelar fiol.

Jag undrade varför man har dragit hit ut på blåsiga udden med den här föreställningen, men det räcker med att se det fantastiska höga rummet med sina ärrade murar för att förstå att regissören Karl Ekdahl valt denna spelplats för detta obarmhärtiga skådespel. Scenlösningarna och regin är helt i konsekvens med pjäsen. Inte minst tyckte jag att han hade lyckats med den lilla kören på fyra personer som till en början stumt avvaktade ute i vrårnas mörker för att mot slutet verkställa hämnden. ”Atenarna tröttnade på Teseus”, skriver Eva Hedén i sin bok av de grekiska sagorna.

Jag önskar att våra egna frigruppsförfattares pjäser kunde visa bara en gnutta av den passion som brinner i en pjäs som Fedras kärlek.

/Åke S Pettersson

Fedras Kärlek är en modern omdiktning av den grekiska tragedin om drottning Fedra och hennes förbjudna kärlek till styvsonen Hippolytos. Den är skriven av den unga, framgångsrika och tidigt döda brittiska dramatikern Sarah Kane.

Outhärdligt åskådligt gestaltar hon grymhet, våld och sex. Och det fysiska våldet skruvas ytterligare åt med hjälp av djävulskt grymma repliker. I den höga, kalla och ekande lokalen på Röda Sten var skådespelarna tvungna att tala lite långsammare än vanligt, för att inte överöstas av sitt eget eko. Som prästen i en kyrka. Till den sakrala stämningen bidrog de levande ljuslågorna och de kala tegelväggarna.

Men det var som om den kyrkliga stämningen också smittade av sig på agerandet. De outhärdliga våldsscenerna förvandlades till ett slags symbolisk koreografi. Som en liturgi, eller ett kyrkospel. Och trots att jag på en enda timme fick bevittna lynchning, våldtäkt, mord och sexuella och mentala övergrepp blev jag inte särskilt skakad.

Uppsättningen var helt enkelt för dekorativ och utstuderad för att bli drabbande. Regin och scenografin frambar ett eget pedagogiskt budskap som tillslut blev så övertydligt att det överröstade textens kompromisslösa skräckskildring. Så förvandlades det existentiella dramat till en pedagogisk moralitet som handlade om skräpmat, slapphet, sexmissbruk, överkonsumtion och underhållningsvåld…istället för om liv och död.

Det var synd. Men det var ändå intressant att titta på. Action hela tiden. Och det är originellt att framställa en lynchning till de taktfasta tonerna av en spelemansfiol.

En sista sak jag funderade över är hur man använde sig av löjlighet:
Varför klädde man den hotfulla pöbeln i fula kläder och gjorde dem löjliga istället för skrämmande? Var det av misstag? – eller för att skapa något slags ”bonusunderhållning”??

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: