[070319] av Johan Franzon
Premiär på Dockteater Sesam 9/3 2007
Manusförfattare: Joan Franzon
Regissör: Nasrin Barati
Dramaturgi/textbearbetning: Nasrin Barati
Dockmakare: Nikki Lindroth Bahr
Scenografi: Råger Johansson
Tekniker: Conny Jacobsson, Oskar Ekstrand
Illustratör: Henning Cedmar-Brandstedt
Musik arr., kompositör, producent (ljud): Per Störby
Röster: Pelle
Film: Joakim S. Hammond
Animatörer: Erik Rosén, Kalle Skagius
Dock- och skuggspelare: Karin Gillberg, Simon Persson, Märta Lundin, Jerry Segerberg
Producent : Laura Welmont
Från 6 år.
Med dockteater, film och skuggspel berättar Dockteater Sesam historien om en liten pojke som ramlar ner från en kamel mitt i öknen och blir omhändertagen av en flock gaseller som han börjar leva med.
De enda orden i föreställningen är en barnröst som framför pojkens tankar. Det är ett mycket litet barn som ensam i sanden tänker tankar om mamma och saknad, om att äta ”sött”, om värme och mjukhet. När gasellerna närmar sig pojken både vill han och vill han inte ha deras värme och närhet och mjölk. Men snart blir han en i flocken. Han tänker på dem som ”våra”. Fast ändå reflekterar han över skillnaderna. Han minns dunkelt att han fallit ner bland dem. Kanske var det då han gick sönder, och blev annorlunda…
I bakgrunden: Musik, skuggbilder av gaseller som blixtsnabbt flyger fram i fjärran, genom en ändlös öken, tillsammans med en liten pojke. Och så på det främre planet: pojkdockan – naken, rufsig och med stora ögon, och gasellen – stor, mjuk och graciös. Och bakom varje docka är två diskreta dockspelare, som följer den och med stor precision och medkänsla rör alla dess lemmar på ett trovärdigt sätt. Det är fascinerande. Man kan välja att inte titta på dem eller titta på dem. Om man tittar på de tysta och koncentrerade dockspelarna ser man att deras minspel också gestaltar dockans känslor.
Jag sitter där och upplever pojken och gasellerna i öknen. Och jag är alldeles uppslukad av mina upplevelser. Och jag tänker: Vilken konstnärlig precision! Vilket allvar! Vilket intressant, okonventionellt och mångsidigt berättande!!
Sedan ser jag mig omkring i publiken. Det är en grupp barn i 6-årsåldern. Ibland rör de på sig eller viskar något för sig själva eller till kompisen, men de verkar lika gripna som jag.
Och berättelsen slutar inte med att pojken blir funnen och återbördas till mänskligheten och sin mamma. Ingen tillrättalagd happy end att snyfta över!
Istället slutar det med att pojken växer sig större och starkare och snabbare, och möter död och födelse. När han ser en liten gasell födas fram och ramla ner på marken, då bestämmer han sig för att han nog också själv har fötts på samma sätt – ur en gasell. Så har han hela tiden funnits här – först i en gasellmage, och sedan som en i flocken. Så är han inte längre en söndrig främling från ingenstans.
Knappt en timme varar denna inspirerande och originella dock- , skuggspels- och filmföreställning.
Efteråt kan barn och vuxna diskutera tekniska och existentiella frågor och kanske äta medhavd matsäck i den trivsamma lilla foyén, som byggts om till beduintält.
