Claires gåtfulla självmord

[070706] ”Det här är berättelsen om Claire Säwes självmord, men inte självklart vad som ledde fram till det.” Så börjar det andra kapitlet i Eva Ströms roman Claires leende och precis så är det. Precis så rakt och obarmhärtigt, precis så tydligt och svårt att förstå. Claire väljer sömntabletter framför sitt liv, 14 år gammal. Och ingenstans i boken är det självklart varför.

Claires familjemedlemmar har bra relationer till varandra, hon är relativt rik, hon är vacker, populär, duktig i skolan, den som ritar finast, den som väljs till lucia. Hennes klasskompisar ser henne som någon förfinad, någon som är avundsvärd och beundransvärd, som lyckas med allt som kommer i hennes väg. Och ändå. Claire skäms för all lyx, skäms för att hon inte är tacksam, för att hon inte mår bra, tycker inte att hon klarar av någonting. Och undan för undan slocknar hennes värld. Inget går att hejda, inget går att bromsa. Allt blir fult och meningslöst och kallt. Tills det inte är någon mening att leva längre. Claire sväljer sömntabletter. Handlingen går rakt fram mot ett stup, kapitel för kapitel, och hoppar.

Allt det här står i boken, så rakt och nyktert poetiskt. Ändå går det inte att förstå. Precis som i det verkliga livet är ingenting enkelt att analysera. Det går inte att peka på en orsak till självmordet. Det går inte att säga vad som hade kunnat göras annorlunda. Ändå går det inte att sluta fundera. Åtminstone kan inte jag göra det medan jag läser. Jag vill lista ut, reda ut, tänka att aha…! Men det finns inget aha, det kommer inte. Däremot kommer tankar. Teorier, funderingar kring mående, kring depressioner. Jag pratar med vänner, diskuterar, läser stycken högt för dem. Läser fler kapitel igen och igen för mig själv, har svårt att släppa historien. Sitter stilla när boken är slut med ett obehag som dröjer sig kvar.

Claires liv beskrivs utifrån henne själv, utifrån klasskompisars tankar och reaktioner, utifrån hennes föräldrars och andra vuxnas handlingar. Språket cirklar runt sitt mål precis som berättelsen i sig. Berättartonen förändras och omgivningen beskrivs olika beroende på vem som är i fokus. Claire ser på den gustavianska soffan hemma hos sig och ser ”en slinkig och sliten nattrasa kring någon sparsam och överviktig ungmö med hängbröst och krokig rygg”. Allt är för överdådigt, för sirligt fin-nipprigt, blekt, trött och glanslöst. När hennes klasskompis Nina avundsjukt tänker tillbaka på ett födelsedagskalas i samma hus är beskrivningarna helt annorlunda: ”Därutanför står en blå skymning, blyg och förundrad, och tittar in och betraktar andlöst tapeterna, mattorna, gardinerna, tavlorna”.

Claires leende är en obarmhärtig och gåtfull bok. En bok med många fler djup än jag kan nämna. Den känns verklig. Claire känns verklig. Personerna som speglar hennes liv, och samtidigt berättar sina egna historier, känns mångsidiga och trovärdiga. Eva Ström har inte försökt gå någon enkel väg, har inte försökt ge några enkla svar. Men funderingarna väcks. Jag tror det här är en viktig bok. Inte minst för att få igång diskussioner kring ungas psykiska problem och depressioner.

▪ Anna Mattisson

bokomslag
Eva Ström
Claires leendeBonniers 2007

Taggar
Dela den här artikeln: