DEN SOM HAR HÖRT MIG KLAGA HAR SAMTIDIGT HÖRT MIG LJUGA

[071012] klaustrofobisk indignationsteater inte helt utan socialt patos, i två våningar

Av och med Carl Harlén
Premiär på Teater Uno, Göteborg, 10/10 2007

I sin nya enmansföreställning på Teater Uno, i den nya lilla lokalen på Esperantoplatsen, har skådespelaren Carl Harlén skapat sig en göteborgsk Dostojevskij-figur: En blyg desperado, som hänsynslöst och vädjande andligen blottar sig för publiken.

På teater Uno har man under decenniers lopp utvecklat en suverän förmåga att etablera kontakt med publiken. Helst en tonårig och teaterovan, som inte bara skall fås att acceptera teatern, utan också att ta den på allvar.

Men här ägnar sig skådespelaren åt något ännu svårare och riskfylldare: att göra samma sak med en publik av vuxna, som kanske därtill är teatervana. Han ställer frågor till oss. Lyssnar, kommenterar och tillrättalägger. Nästan som en programledare på teve.

Publiken svarar hövligt och belevat. Men en tveksam stämning sprider sig. Vad är dethär egentligen? Är det teater? Och vem är det vi möter: är det skådspelaren? Eller den rollgestalt som han påstår sig vara: en läkare med trettio års vana från att arbeta i världens krigshärdar? Eller en schizofren mytoman med alkoholproblem? Eller en rad disparata figurer ur olika böcker?

Just när han vunnit publikens sympati och medhåll med sitt stillsamt pedagogiska prat om mänskliga problem och meningen med livet försvinner han in i sina privata tankar, påhitt och minnen – ohejdbar och ogripbar, men iakttagbar. För att sedan plötsligt ägna sig åt publikknipande krumsprång. Som att härma Häckners entréer, eller slå upp ett fönster mot verkligheten och ropa till folket därnere på gatan, som om hela staden vore hans publik..Vi skrattar lättat. Men sekunden efter blir vi tysta. Då har han förvandlats till en svettig galning, med butelj och kniv. Drabbad av oklara trauman…

Föreställningens tempo skiftar från hög intensitet till absolut stillastående, och figuren på scenen skiftar från absolut närvaro till absolut frånvaro – bokstavligen, för han försvinner ibland, ut genom någon av dörrarna. Men han kommer genast tillbaka igen.

Det är inte tråkigt. Det är ömsom tänkvärt och banalt, på ett sätt som gör åskådaren osäker. Var är det egentligen han vill oss? Diskutera livet, eller utsätta oss för ett konstnärligt experiment genom att testa teaterns gränser? Var detta teater, eller kanske liv? Är det ett jag han berättar om – eller något helt annat?

Det enda som irriterar mig är de små musiksnuttar han sätter på med jämna mellanrum. Kanske för att de inte ger mig några associationer. Eller för att det känns som om de ger mig helt andra associationer än vad skådespelaren/rollfiguren avser. Så blir de till störande brus och utfyllnad. Otåligt väntar jag på att den orörligt lyssnande skådespelaren skall sätta fart igen.

/Kajsa Öberg Lindsten

”När jag var ung trodde jag att problemet med döden skulle ha varit löst nu”. Med de orden inleder Carl Harlén sin monolog med det långa och otympliga namn som inte ens han själv tar i sin mun under föreställningen. Istället hänvisas vi åskådare till ett brev som vi får i handen när vi går hem från Teater Unos nya lokal på Esperantoplatsen.

Teater Uno har alltid varit en problemorienterad grupp som brukat ställa frågor av etisk natur till publiken. Man har riktat sig till skolungdom. Kafka, Camus och August Strindberg har dramatiserats (ibland i mesta laget) liksom Dostojevskij. Och det har varit spörsmål att ta på allvar, sådant som unga människor frågar sig. Meningen med livet, t.ex. Och vad kan vara allvarligare än döden?

Men i den här föreställningen tar Carl Harlén steget in i vuxenvärlden, dit vi alla kommer vare sig vi vill eller inte. Rollen som han gestaltar är en medelålders läkare som är engagerade i u-länderna. Som grund anger han en roman av António Lobo Antunes och Dostojevskijs roman Dubbelgångaren.

Scenen domineras av stor anslagstavla full med papper och anteckningar. På skrivbordet ligger högar av papper, som han nervöst sysslar med. Man får intryck av att han här pågår en undersökning. Någon håller rättegång med sig själv, för att citera det stora A.S.

Tyvärr är ännu inga problem lösta, trots att vi hunnit en bit upp i åren. Allt annat hade varit en överraskning.

Skådespelaren Carl Harlén har ju länge varit en doldis nere i Posthuset kolkällare där Teater Uno hittills har huserat. Carl Harlén fick väl sitt publika genombrott häromåret när han framträdde i TV som originalet som tjuvläste tidningar i Thomas von Brömsens affär på Saltön. Han är naturligtvis säkerheten själv i den roll han spelar i sin egen monolog, med det undantaget att han inte riktigt hörs i sin mest upprörda ögonblick.

(En skådespelare blir aldrig fullärd. Det påstods att Lars Hansson, den store, tog tallektioner så länge han var yrkesverksam. Carl Harlén kan kanske skylla på att han haft en referensgrupp som följt instuderingen under våren 2007 och som nu satt i publiken och skrattade instämmande åt det där som jag inte uppfattade. Medlemmarna i gruppen hade ju hört det så ofta att de kunde det utantill.)

Detta är en föreställning som jag gärna vill rekommendera. Det finns en del oklarheter som när mannen torkar av bordet med en wettex – trasa som han sedan kramar ur i ett glas och därefter dricker. Vad är budskapet? Att om man dricker skitigt vatten, kan problemet med döden lösa sig illa kvickt?

Gå dit själv och hitta en bättre förklaring!

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: