En roman som stannar kvar

[071018] Lilla kalle klantmaja – en berättelse om en kvinnas skam och självrespekt.
Karen kör motorvägen fram. Det ligger en långtradare framför henne. Hon avskyr att köra om, men nu är det bråttom, bråttom, hennes händer håller hårt i ratten, tankarna är långt borta. För sent märker hon att vägen svänger skarpt, och plötsligt hörs bara det hårda skrapet av metall mot metall när bilen kör in i mitträcket och börja volta. Skälet till bilresan som slutar så olyckligt heter Richard, och han har övergett henne. När hon—efter att ha sökt Rickard med ljus och lykta, och tryckt så många gånger på mobiltelefonens återuppringningsknapp att symbolen försvunnit—får reda på att han är på väg att resa iväg tillsammans med den nya kvinnan, kastar hon sig i bilen för att köra till flygplatsen.

Karen överlever kraschen men blir kvar på sjukhuset en längre tid. Där träffar hon Rita, en drygt 20-årig kvinna som försökt ta livet av sig men i sista stund blev räddad av sin mamma, pappa och morbror. Rita och Karen kommer varandra nära och Karen börjar berätta sitt liv.

’Hennes mjukaste röst’ handlar alltså om en medelålders kvinna, och berättelsen utspelar sig i Nova Scotia, Kanada. Som läsare funderar man både en och två gånger över skälet till att handlingen är förlagd just dit. Miljön beskrivs nämligen endast rapsodiskt och de yttre händelserna är ganska löst sammanhållna. Det är i stället Karens inre liv som är berättelsens kärna. Män spelar avgörande—i huvudsak destruktiva—roller i den berättelsen. Redan på bokens första sida slås tonen an. Karen ligger i sjukhussängen och tittar ner på sina fötter och minns ”… de långa tårna med naglarna som hon målade i blått när Stevie var ute på en av sina första resor,… Sen kom han hem, och när han såg hennes tånaglar sa han ett förstrött ”hm”, … och hon blev inte den vanliga Karen igen, vilket i sig hade varit en besvikelse, utan en Karen som var aningen mindre än förut.” Vi får via glimtvisa tillbakablickar en bild av bland andra Karens pappa, en alkoholiserad översättare av fransk litteratur som så småningom tar livet av sig, och av Stevie hennes förre man och pappa till deras två barn, nu i 25–30-årsåldern.

Känslor av skam och självförakt går som en röd tråd genom boken, kroppsligt som när Karen tittar ner på sina ben och minns ”dessa kompakta dvärgben, dessa grova kulstötarknän, dessa håriga varulvsvader.” Men värst är ändå känslorna av misslyckande och en negativ självbild; ” Ju äldre hon blev, desto mer blev lilla kalle klantmaja hennes innersta väsen och hennes sannaste natur. … Lilla kalle klantmaja skrämde männen på flykten, den ena efter den andra. Lilla kalle klantmaja kämpade på med sina två barn och sin leksaksaffär, men lilla kalle klantmaja lyckades inte ens hålla sin gamla Toyota på vägen”

Som motmedel har Karen försökt med det mesta som medelålders amerikanska kvinnor förväntas göra, inklusive kvinnlig vänskap och en flerårig psykoterapi. Fortsättningen på historien handlar ytterst om försöken att upprätta självrespekt. Det här hennes mjukaste röst kommer in. Det är den rösten som talat lågmält uppmuntrande till henne och får henne att våga pröva nya möjligheter. Man anar att också den rösten har ett manligt förtecken, i form av Karens kärlek till sin försupne pappa.

Viktigast i Karens nya livshållning är beslutet att aldrig mer ge sig i lag med en karl. Hur hon lyckas i det avseendet ska inte avslöjas, men Ohlsson förmår ge den tunga inledningen både en fortsättning och ett slut som känns trovärdigt. I likhet med sin förra bok, ’Gregorius’, skriver Bengt Ohlsson även denna gång hela berättelsen utifrån en persons, i det här fallet Karens, synvinkel. Han gör ett gediget försök att sätta sig in i hennes situation och tankevärld. Om han lyckas fullt ut är jag som medelålders man nog inte den rätte att bedöma, men det finns något hoppfullt i själva försöket. I en tid av ”Kvinnor är från Venus och män ifrån Mars” eller ”Alla män är djur” är det något beundransvärt i Ohlssons strävan att som man beskriva livet som kvinnan Karen ser det. Som läsare kan man komma på sig själv med att vilja tolka skeenden annorlunda än vad Karen gjort, men Ohlsson är konsekvent i att berätta från Karens horisont och låter därmed mig som läsare i lugn och ro fundera över det rimliga i Karens tolkningar av olika skeenden. Därmed blir det också möjligt att reflektera över hur stora skillnaderna är mellan könen när det kommer till behoven av nära relationer. Det kanske inte är behoven som skiljer oss åt, däremot förutsättningarna för att få dem tillgodosedda.

Ibland går berättelsen på tomgång, men sedan får den energi igen och tar förnyad fart. Jag kommer på mig själv med att undra om det i själva verket är ett stilistiskt grepp; när Karens liv känns som tristast sjunker berättelsen i tempo och när skeendena ändras så förändras också språket och därmed läsupplevelsen.

När jag slår ihop pärmarna efter de 390 sidorna så känner jag att Karen är en romanperson som jag kommer att bära med mig framöver. Jag fortsätter fundera på hennes val, och jag undrar hur romanen hade blivit om också barnen, väninnorna och de olika männen i Karens liv fått komma till tals med sina berättelser. Det är alltså en i grunden positiv läsupplevelse som något skyms av Ohlssons alltför talrika, och tyvärr ibland ganska märkliga metaforer.

▪ Anders Broberg

bokomslag
Bengt Ohlsson
Hennes mjukaste röst
Albert Bonniers förlag 2007

Taggar
Dela den här artikeln: