[071026] av Harold Pinter
Översättning: Åke Englund och Östen Rudal
Teater Kurage på Hagateatern, premiär 2007-09-24
Regi Viktoria Brattström
Scenografi Ger Olde Monnikhof
Medverkande: Rebecca Alverfors Chadien, Lennart Almroth
Allting går igen. Tja, ibland när man ser världen förändras inför ens ögon kan man undra om det inte bara är en formulering av den påhittige Strindberg. Dock, då och då, finner man sanning i orden. Så i Göteborgs teaterliv. Nyss ånyo en Hamlet, nu ånyo en Mathiss.
Fast Pinters pjäs från 1957 som gick på Stadsteatern som lunchteater 1995 heter inte Mathissen utan har fått den mera lockande titeln I väntan på Wilson och de båda nervöst väntande gangstrarna Gus och Ben har könsneutraliserats till G och B.(Mathissen hette pjäsen också när den senare 1995 gavs av den då livaktiga GAT, Göteborgs Arbetar Teater i Gamlestan.)
Sedan dess har ju Pinter fått nobelpris, vilket inte medfört att hans pjäs blivit mera lätt att ta till sig. Dialogen är knapp och enkel, vardaglig och ändå mångtydig; ett språk som engelsmännen kallar ”Pinteresque”. Det påminner om vad man utsätts för på bussen. Man kan inte undgå att lyssna till ena hälften av ett med hög röst fört samtal där man varken känner avsändaren eller mottagaren och inte har en aning om vad de pratar om.
I England ligger köket oftast i källaren. Det är där B. och G. uppehåller sig och det är där mathissen som givit pjäsen dess originaltitel ”The Dumb Waiter” finns med sina beställningar om olika maträtter som de alltmer förvirrade personerna på scenen ska försöka tillfredsställa, samtidigt som de putsar på sina revolvrar.
Teater Kurage ger föreställningen ute på skolorna. Bara några få spelas inne på scenen på Hagateatern. Man har valt att tolka pjäsen som en fråga om makt. Vem har makt och vem saknar den? Vad står de olika elementen i pjäsen för?
Rebecca Alverfors Chadien är smidig och farlig som kvinnlig lejd mördare (?) och Lennart Almrot sekunderar henne med blond pojkaktighet. Någon psykologisering av karaktärerna är det inte fråga om. Absurditeten i kollisionen mellan det synbart vardagliga och det obegripliga som döljer sig i det som vi inte får veta gör pjäsen spännande. Ett skott small av i finalen. Vad menas?
Den rutinerade Viktoria Brattström har regisserat.
/Åke S Pettersson
I väntan på Wilson har nobelpristagaren Harold Pinters pjäs The Dumb Waiter döpts till i Teater Kurages uppsättning på Hagateatern. Och visst kan man tänka på Becketts I väntan på Godot om man vill. Också här handlar de tom två fattiga och övergivna individer hänvisade till varandra i en nervös och dyster väntan på något fruktansvärt.
Två lejda mördare väntar på sitt nästa mordoffer i ett påvert källarrum med två hoppfällbara sängar. Själva har de reducerats till varsin bokstav i en hemlig och maktfullkomlig organisation. B, spelad av Rebecca Alverfors Chadien, bemästrar sin nervositet och frustration genom att domdera över den vekare G, av Lennart Almroth spelad som en sorgsen ung gosse i träningsoverallsbyxor och med sportbagen full av tröstande skräpmat.
Deras villkor har blivit sämre på sistone. Här går inte ens att koka te. Men med ett och brak öppnas plötsligt en lucka i den trista väggen. Det är en mathiss. I den ligger det lappar med allehanda beställningar. De nervösa mördarna fördriver tiden med att försöka svara på de absurda beställningarna till detta nedlagda underjordiska kök på olika sätt – genom att skicka upp diverse saker, genom att skriva meddelanden och genom att ropa i ett talrör. Men de får inget svar, bara nya beställningar…
Efter en intensiv och ganska smårolig eller småruskig timme slutar föreställningen med buller och bång.
Eftersom man spelar på skolor har teatern fastställt ett diskussionsämne eller tema som hör samman med föreställningen: Det handlar om makt och om maktlöshet. Och visst är detta ett väsentligt ämne som tål att diskuteras. Fast varför tolkningen av denna gåtfulla lilla pjäs på detta sätt måste begränsas kan jag inte riktigt förstå.
/Kajsa Öberg Lindsten
