BROTT OCH STRAFF-PROJEKTET

[071126] TRE URPREMIÄRER PÅ NYA BACKA TEATER:
Backa Teater i Göteborg inviger sina nya lokaler med tre uppsättningar för olika åldrar. Deras gemensamma tema är skuld och förlåtelse – allt inspirerat av Dostojevskijs roman Brott och Straff. Alla tre föreställningarna utspelar sig på ett superbrett scengolv, belamrat med autentiska containrar, petflaskbackar, bilar, plaststolar – ett sunkigt offentligt rum i utkanten av en samtida stad. Det kan vara Göteborg. Och genom alltsammans drar en fläkt av Ryssland – ryska namn och rysk musik.

/Kajsa Öberg Lindsten

————————-

Äntligen invigdes den nya Backateatern på Lindholmen. Jag som har sett teatern i många gestalter i den gamla lokalen blev glatt överraskad av den nya: modernare möjligheter för publiken, ljusare och bekvämare på den sidan. Leksaksfärgerna, där det klart gula dominerade, ska väl skyllas på att barnteater är Backascenens huvuduppgift.

Den nya teatersalongen är förmodligen lika funktionell som sin företrädare och lika möjlig att anpassa efter behov. Den är lång och smal och det har man tagit fasta på i de nya uppsättningarna, där scenrummen ligger på rad bredvid varandra. Särskilt gäller det i den föreställning som är avsedd för + 15-åringarna, där scenlösningen av Ulla Kassius är närmast medeltida, simultan, där handligen förflyttar sig mellan lokaliteter på rad. Publiken finns på en lång läktare mitt emot och man ser bra och sitter bekvämt så vitt jag kan döma.

Grund för de tre första produktionerna har varit Dostojevskijs roman Brott och straff Dostojevskij själv tronar i fonden på ett fotografi av statyn i Moskva. Problemet i boken är människovärdet. Kan man sätta någon människa (tillexempel sig själv) över någon annan?

Teaterns folk har varit ute i skolor och talat med eleverna och fått i synpunkter som man bearbetat och ställt samman, främst i de två pjäserna som vänder sig till de yngre.

/Åke S Pettersson

DUMSTRUT
Idé: Lars Melin, ensemblen
Premiär på Backa Teater 17/11 2007
Regi: Lars Melin
Texter av: Malin Axelsson, Anna Berg, Lisa Langseth, Nikodim Fomitj och ensemblen
Scenografi och kostym: Ulla Kassius
Ljus: Tomas Fredriksson, Peter Moa
Mask: Linda Boije af Gennäs
Dramaturg: Lena Fridell
Musik: Tjajkovskij, Sjostakovitj, Mats Nahlin, Oskar Gudibrallan samt traditionella ryska visor
På scenen: Anna Harling, Maria Hedborg, Rolf Holmgren, Mats Nahlin (musiker), Ramtin Parvaneh, Laurence Plumridge, Ulf Rönnerstrand, Kjell Wilhelmsen
Barnföreställning, från 7 år

Dumstrut är ett slags cabaré, med musik och sång och sketchlika scener som gestaltar mellanmänskliga relationer och problem. Den vänder sig till barn från 7 år och uppåt.

Först kommer en försynt musiker som försöker koppla in sin elorgel. Sedan kommer ett gäng vuxentyper inmarscherande: Där är en farbroderlig polis, något slags gatuarbetare i arbetskläder, en ung kvinna i kort kjol, en något äldre kvinna av proper kontorsarbetartyp, en välgödd översittargubbe, en mager och ängsligt pedantisk invandrarkille och en lugn och eftertänksam normalkarl som skadat fingret.

Under en timmes tid spelar de upp en ström av möten med komplikationer. Det handlar om sårande skämt på en arbetsplats, om grupptryck, utfrysning, missbruk av förtroenden och allmän snålhet och taskighet. Skuld och försoning. Ensamhet och gemenskap. Figurerna pendlar mellan att vara vuxna och skolbarn. Och det fungerar bra. Barnen i publiken är intensivt engagerade. De skrattar, kommenterar, hänger med. Eftersom scenen inte är upphöjd, utan är samma golv som första bänkraden, får skådespelarna fin kontakt med publiken – åtminstone med den på de tre-fyra första bänkraderna. Att åskådarna placeras på gradänger gör att de som sitter högst upp får mindre kontakt med skådespelarna. På den föreställning vi bevistade råkade detta leda till följande:
På främre raderna hamnade en skara små ljuslockiga barn från en privatskola i centrum. På de översta raderna satt en skara lite större barn från en invandrardominerad förortsskola. Mitt emellan dessa grupper uppstod en tom rad. Där satt vi – vuxna utan barn.

Visst vände sig skådespelarna också till barnen på de översta raderna. Men av naturliga skäl kunde de ju inte uppfatta deras spontana kommentarer. Barnen på de bakre raderna blev åskådare såväl till pjäsen som till samspelet mellan skådespelarna och den främre gruppen av barn. Lärorikt, men obehagligt. Hoppas att det var ett olycksfall i arbetet! I en groteskt segregerad stad skulle det göra gott om man försökte placera dem som är vana att hamna längst bak längst fram åtminstone på teatern.

Annars var det en riktigt bra föreställning. Med lagom mycket humor, fin rytm och ett välgörande och lekfullt allvar. Också vuxna har utbyte av den.

/Kajsa Öberg Lindsten

Invändning 110324:
Det är skillnad på att spela ”invandrarkille” och vara ”invandrarkille”. Att Kajsa Öberg Lindsten inte förstår skillnaden och dessutom tycker det är viktigt att påpeka skådespelarens etniska ursprung säger rätt mycket om kvaliteten på er tidning.
/Ramtin

DUMSTRUT heter pjäsen för de yngsta med mycket musik och dans. Så dansar exempelvis alla farbröderna och tanterna i ensemblen småsvanarna dans ur Svansjön iförda tyllkjolar. Och i slutet har de allihop fått dumstrutar på huvudet. Då har de svikit förtroende och lurat varandra och frågan är väl hur mycket elakhet och ondska kan vi ursäkta? Räcker det med att säja förlåt? Det som händer i pjäsen när en av pojkarna lånar Maria Hedborgs dagbok och låter hela klassen flina åt de förtroenden hon givit sig själv är en handling som borde sätta spår i den drabbades psyke långt upp i vuxenlivet. Här tycker jag att ett enkelt förlåt inte är tillräckligt. Här fordras nästan kristerapi.

/Åke S Pettersson

ATT DÖDA ETT TIVOLI
av Dennis Magnusson
premiär på Backa Teater 17/11 2007-11
Regi: Öllegård Goulos
Scenografi och kostym: Ulla Kassius
Ljus: Tomas Fredriksson, Peter Moa
Mask: Linda Boije af Gennäs
Ljud: Mattias Björnström, Jonas Redig
Dramaturg: Lena Fridell
Musik av Gyllenen tider, Chatjaturian, Prokofjev, Sjostakovitj, Rimskij-Korsakov samt av Backa Teaters musiker
I rollerna: Ylva Gallon, Pamela Cortés Bruna, Rasmus Lindgren, Lars Väringer, Anette Bjärlestam, Mats Blomgren
Musiker: Stefan Abelsson, Anders Blad, Daniel Ekborg, Bo Stenholm
För ungdomar från 11 år

Att döda ett Tivoli vänder sig till mellanstadie- och högstadiebarn. Det är en engagerande berättelse som handlar om tre barn och deras komplicerade relation till varsin (ensamstående?) förälder.

Det skulle ha kunnat vara en historia som på ett övertydligt och förenklat vis förklarade vissa ungdomars våldsamma och destruktiva beteende. Men det är det inte.

Dunjas pappa kan varken sätta gränser för sig själv eller sin dotter. Sonjas mamma förtrycker sin dotter med sin kärlek och självuppoffring, och anser sig ha rätt att misshandla henne fysiskt. Och Mikaels pappa är en självcentrerad självmordskandidat, som låter sonen leva i ständig ängslan och vaksamhet. Men barnen i pjäsen är ändå inte bara offer. De har varsin egen stark personlighet och vilja. Och det är den som hjälper dem att överleva och påbörja det livslånga frigörelsearbete som kallas “att bli vuxen”.

Att pjäsen slutar lyckligt och rörande är en rimlig och värdig gåva till publiken, som var stor och tonårig och djupt engagerad vid den föreställning vi bevistade. Ylva Gallon, Pamela Cortés Bruna och Rasmus Lindgren spelade de tre ungdomarna på ett känsligt sätt. De gestaltade en barnslig, skyddslös, sökande och självhävdande mänsklighet som vi alla kan känna igen oss i.

/Kajsa Öberg Lindsten

ATT DÖDA ETT TIVOLI är namnet på pjäsen för mellanstadiet. En pojke, Rasmus Lindgren, och hans pappa, Mats Blomgren, bygger tillsammans ett tivoli. Aktiviteten räddar den depressive pappan från att ta livet av sig.

Dunjas, Ylva Gallon, pappa, Lars Väringer, har inga sådana dystra planer trots att han fått sparken från skolan som lärare för att han haft ihop det med en elev. Han dotter är rasande och fylld av förakt och lyssnar inte när pappan försöker förklara att hans älskarinna inte gick i skolan vid tillfället och var över arton år, och att han är förälskad i henne.

Den tredje i gänget, Sonja spelad av Pamela Cortés Bruna har istället problem med sin mamma.

Dunja anser att allting är meningslöst, framtiden hopplös och drömmen om lyckan en lögn. I ett raseriutbrott tar hon fram en yxa och slår sönder tivolit. Den är en mycket stark prestation av Ylva Gallon.

Andra som jag gärna vill nämna för deras insatser i den här pjäsen är Lars Väringer och Anette Bjärlestam.

/Åke S Pettersson

BROTT OCH STRAFF
av Fjodor Dostojevskij
Premiär på Backa Teater 17/11 2007
regi och bearbetning: Mattias Andersson
Scenografi och kostym: Ulla Kassius
Ljus: Tomas Fredriksson, Peter Moa
Mask: Linda Boije af Gennäs
Ljud: Mattias Björnström, Jonas Redig, Backa Teaters musiker
Dramaturg: Lena Fridell, Lucia Cajchanová
Musik: Sjostakovitj, Tjajkovskij, Johnny Cash, Britney Spears m fl + Backa Teaters musiker+ traditionella ryska sånger
På scenen: Joel Kinnaman, Anna Harling, Maria Hedborg, Ulf Rönnerstrand, Pamela Cortés Bruna, Rasmus Lindgren, Kjell Wilhelmsen, Rolf Holmgren, Anette Bjärlestam, Ramtin Parvaneh, Ylva Gallon, Laurence Plumridge, Maryam Moghaddam, Sergej Merkusjev, Stephen Lwanga, Lars Väringer, Mats Blomgren, musiker: Stefan Abelsson, Anders Blad, Daniel Ekborg, Mats Nahlin, Bo Stenholm
Spelas för folk från 15 år och uppåt

Backa Teaters konstnärliga ledare Mattias Andersson har själv bearbetat Dostojevskijs 1800-talsroman Brott och straff och regisserat sin iscensättning av den. Resultatet är både njutbart och tankvärt. Det är en tretimmarsföreställning med fin rytm och många bra skådespelarinsatser. Men framförallt är det ensemblespelet som är beundransvärt. Det är inspirerat och kraftfullt. Det gnistrar mellan människorna på scenen. Och trots att alltsammans utspelar sig i ett slags nutid, med polissirener, containrar och grillchips, i rivningslägenheter där hororna, psykfallen och problemfamiljerna har teveapparater och ikeamöbler, finns ursprungsberättelsen kvar och berättas från början till slut med kraft och energi.

Den får fortsätta att vara en kriminalhistoria med psykologiska och andliga inslag, och har inte gjorts om till någon modern och entydig tolkning av verkligheten. Tilläggen är smarta och eleganta. Det är musikerna på scenen – som ibland är en lusig rysk balalajkaorkester och ibland en lustigt anakronistisk polisorkester som högtidligt vandrar över scenen och spelar en stillsam låt med klarinett och trumma och guitar. Och det är en plötslig demonstration av feministisk styrka – där Raskolnikovs syster plötsligt svingar den blodiga yxan och hotar alla slippriga och självgoda karlar som är ute efter att förnedra och utnyttja henne. Hon får spontana applåder av publiken!

Alla som vill se hur en spännande klassisk historia också kan utspela sig mitt i vår egen tid bör gå och se Backa Teaters Brott och Straff. Och den handlar inte bara om våld och blodsutgjutelse, utan också om kärlek och längtan och existentiella frågor. Vart är vi på väg och vad lever vi för? Och är vi kanske ändå alla skyldiga till allt som händer – såväl ont som gott?

De ryska visorna skapar precis lagom mycket obegripligt sentimentalt vemod. Kanske antyder de att verkligheten egentligen kan vara ännu grymmare än denna grymma saga. För grym för att tillfullo återges, och kanske just därför möjlig att utstå.

Alla skådespelarna gör som sagt en berömvärd insats. Men Mats Blomgren som den stillsamme, skarpsinnige poliskommissarie Pofirij var ändå något alldeles extra.

/Kajsa Öberg Lindsten

BROTT OCH STRAFF Dostojevskijs roman, i scenbearbetning och regi av teaterchefen Mattias Andersson är huvudrätten på menyn. Det har blivit en drygt tre timmar lång vandring genom studenten Raskolnikovs liv, från det att idén om mordet på den rika änkan börjar ta form i hans fantasi, till det att han villigt, ja, nästan tacksamt ser fram emot straffet.

Det finns hos Dostojevskij en kärlek till människorna som inte är sentimental utan baserad på förståelse av villkoren för vår existens. Det härliga med Backateaterns föreställning att denna sträva förtvivlans optimism genomsyrar uppsättningen. En efter en vandrar rollfigurerna bort i slutet av pjäsen medan en högtalarröst berättar om deras felsteg. Ingen av dem är helt utan skuld när domarens klubba faller, det finns inte anledning för någon att förhäva sig.

Dostojevskij låter kärleken i Sonjas gestalt följa den dömde Raskolnikov på hans förvisning till Sibirien. I Mattias Anderssons modernisering är slutet öppet. Naket stirrar oss Raskolnikov i ögonen.

Joel Kinnaman spelar Raskolnikov med en intensiv hetta som övertygar. Minst lika övertygande är Mats Blomgren som hans motståndare den kylige poliskommissarien Porfirij. Det skenbart enkla spelet mellan dessa två laddar föreställningen med spänning. I övrigt var den avlånga scenbilden aldrig tom på händelser och personer som ryckte tag i en.

Morden skedde utanför scenen. De sexuella scener där de två skurkarna, Svidrigajlov och Luzjin, Väringer och Wilhelmsen, medverkade tillsammans med Sonja, Ylva Gallon, hade mått väl av att utspelas på samma ställe.

Kvällens stora applåd för öppen ridå fick Raskolnikovs syster, Anna Harling, när hon räddade sig undan de båda onda männen med hjälp av pjäsens viktigaste döda ting, den drabbande yxan.

Många utmärkta skådespelarprestationer hann fästa sig i minnet, t.ex. Rolf Holmgren som den supige Marmeladov och Ylva Gallon som hans dotter, den prostituerade Sonja. Lars Väringer och Kjell Wilhelmsen spelade två skurkar av inte helt enkel sort. Maria Hedborg och Anna Harling var Raskolnikovs mor och syster. Så här skull jag kunna fortsätta och då inte glömma de fem musiker som bidrar till ge volym åt berättelsen med sina ryssklingande toner: Stefan Axelsson, Anders Blad, Daniel Ekborg, Mats Nahlin och Bo Stenholm.

Det är bara ett gratulera Mattias Andersson till detta mästarprov.

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: