Text med hög densitet

[080331] ”Ur motsägelsen uppstår civilisationen, och motsägelsen uppstår med den.”

”Kulturen konstruerar det vilda djuret, och tämjer det.”

”Kulturen konstruerar den kvinnliga sexualiteten, och förnekar den.”

”Pornografi är sinnesförnimmelse befriad från sinnlighet. Ögat som sexualorgan: penetrerar utan att låta sig vidröras. I detta är pornografin en kraftfull iscensättning av västerländsk sepa-rationsmytologi, av en kulturell ideologi av oberoende och distans. Upplevelse inte som del-tagande utan som konsumtion.”

Jag har läst en bok – Alltings mått, en essä av den debuterande Helena Granström – som analyserar det västerländska samhällets status, och som är omöjlig att sammanfatta på några tusen tecken. I min tolkning en essä om industrisamhällets avhumanisering, om att vi verkar ha blivit så ”mänskliga” att vi rent av tappat vår ”mänsklighet”, i det att vi fjärmat oss ifrån det som är naturligt för oss.

Det handlar om hur vi på olika plan blivit särskilda och om hur vi snarare betraktar och kontrollerar livet än faktiskt lever det. Det riktiga livet är det vi ser på film, som skuggbilder på Platons grottvägg. Livet som plagiat. Men även hur vi genom teknologin försöker vaccinera oss mot allt som kan verka farligt. Likt ett bibelord: ”Utsätt oss inte för prövning, utan fräls oss ifrån allt levande; från födelse, döende, rörelse, beröring, rörighet.” Hur livet och samhället genom (natur)vetenskapen reducerar och kvantifierar det mesta till siffror och tabeller. Eller för att tala med Galilei: ”Mät det som kan mätas, och gör det som inte kan mätas mätbart.” Det icke mätbara existerar inte enligt vetenskapen. Kvantifieringen gör oss till anonyma gruppvarelser, och bortser från de enskilda individer vi också är. Människor, tankar och känslor, ja det mesta har förtingligats, gjorts till objekt. Och objekt kan som bekant köpas och säljas på konsumismens altare, den mest välmående av världsreligioner.

Som ett citat ovan visar gör Granström en analogi mellan Västerlandets utveckling (eller avveckling, om man så vill) och den pornografiska estetiken. Även våra känslor har mekaniserats. Porraktörerna står/sitter/ligger i regisserade poser och utför taktfast diverse sexuella rörelser utan minsta antydan till lust eller sinnlighet. Människan som automat. Tankarna om hur det maskulint uppbyggda samhället ser på kvinnor och deras sexualitet är också mycket intressanta.

Alltings mått är en – i min tolkning – snyggt skriven, intensivt mörksynt och närmast aggressivt kritisk text, med synnerligen hög språklig såväl som kunskapsmässig densitet. De höga nivåerna tvingade mig att läsa boken två gånger, för att komma in i och få grepp om de vittomfattande tankar och idéer Helena Granström delger oss.

Den hopplösa stämning essän ger uttryck för grundar sig främst på att det inte verkar finnas något vi kan göra för att vända utvecklingen, vi är till synes alltför djupt invecklade i vår framstegsutopi Nu menar jag dock inte att författaren själv nödvändigtvis måste vara lika pessimistisk som jag. Hon ägnar sig tydligen åt en del utomparlamentariska engagemang och tror förhoppningsvis att man kan påverka. Den som faktiskt gör något verkar sällan lika nedslagen av verkligheten som de som enbart sitter hemma i soffan och ojar sig över sakernas tillstånd.

Helena Granström – född 1983 – är teoretisk fysiker och matematiker. Som sådan kan man inte direkt påstå att hon ”försvarar” den naturvetenskap som är delar av hennes vardag, hon talar snarare som den borne humanisten och reagerar mot den avkänslofiering som är följden av ett samhälle som distanserat sig genom överdriven intellektualisering, tryckandet på det rationella, kvantifieringen, teknologiseringen, objektifieringen och den allenarådande politik där allt i allt högre grad handlar om siffror och pengar.

Som kontrast till det dystra spränger författaren in korta poetiska betraktelser och bilder bland annat från vistelser i den svenska fjällvärlden. De är uppfriskande andningshål mellan de tungt intellektuella och informativa avsnitten, och fungerar som motsatsen till det hon kritiserar, genom sin närvaro och närhet.

Tiden är ju även den ett modernt påfund, den mätbara tiden ingår därför på ett naturligt sätt i vår civilisations skilda metoder att kontrollera (det levande hos) sina medborgare. Jag funderar över framsidans bild av en uggla och ett flertal kugghjul (till ett urverk?). Ugglans klokskap styrd av sekunders och minuters tickanden. Kanske att tiden är urgrunden för vår alienation.
Tiden som urvärk.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Helena Granström
Alltings mått
Ruin 2008

Taggar
Dela den här artikeln: