MARIELLA

[080412] av Mirja Unge
Urpremiär på Göteborgs Stadsteater, Nya Studion, 11/4 2008
Regi:Jenny Andreasson
Scenografi och kostym: Lili Riksén
Ljus: Mikael Seidemo
Dramaturg: Nadja Gabay
Musik: Darya och Månskensorkestern, samt Robyn
I rollerna: Mia Höglund-Melin, Emelie Jonsson, Elisabeth Wernesjö, Mattias Nordqvist, Eivin Dahlgren, Ivar Svensson/ Julian Fuchs

Mariella är en nyskriven pjäs av den unga, framgångsrika författaren Mirja Unge. Den är isande hemsk – för den handlar om barn som far illa. Mariella är en supertuff och djupt sårad flicka i högstadieåldern, som flyr sitt kaotiska alkoholisthem och driver omkring på gatorna, i jakt på cigaretter, pengar och något slags värme eller mänsklig närhet.

Människorna omkring henne är: äcklige gubben – som hon ömsom lurar och låter sig utnyttjas av; den lite äldre kriminelle pojkvännen – som ömsom värmer och skrämmer henne; en övergiven lillebror– som liten , smutsig och svulten söker kontakt med henne via mobiltelefonen; och slutligen – två jämnåriga väninnor, som ännu inte är riktigt lika illa ute som hon, men nästan. Väninnorna är vittnen, medagerande, stödjare och hämnare. Och det mesta utspelar sig vid en parkbänk och en gatlykta, under en låg, cementgrå himmel. Bänken och lyktan flyttas, vrids och vänds, från scen till scen – som för att markera att platserna är olika, men ändå alltid desamma. Här finns ingen bättre plats att välja på. För Mariella och hennes likar är hemmet ingen tillflyktsort – utan en fälla.

Mirja Unge är specialist på att skildra tonårsflickor. Kanske är det den grupp i vårt samhälle som är mest försummad, föraktad och missförstådd? För vem orkar egentligen lyssna på dessa tvetydiga, viljelösa, hånfulla, sorgsna, skoningslösa och fullkomligt obegripliga varelser? Det språk som Mirja Unge skapat är specifikt. Först kan man tycka att det liknar en realistisk återgivning av hur tonårstöser pratar. En gäll ström av oavslutade haranger. Ologiska samband, vädjanden och förhoppningar. Men det är inte bara hennes tonårstjejer som pratar på detta vis. Också fule gubben och kriminelle pojkvännen gör det.Och när man lyssnar lite till är det inte alls oavslutat och osammanhängande. Utan tvärtom: effektivt och innehållsrikt. I varje yttrande blottläggs en hel livsinställning. Och där antyds livets samlade besvikelser. Som om alla personerna på scenen slutat att hoppas på att ett möte med den andre skulle kunna förändra något i deras liv. De har slutat att lyssna på andra, och förvandlar varje samtal till en monolog – en presentation av ett oföränderligt jag i en ohjälplig situation.

Så tänker jag när jag sitter och ser Mariella på Stadsteaterns Studio, och det är urpremiär. Alla skådespelarna gör berömvärda insatser: Mia Höglund-Melin som den tuffa och sårbara Mariella. Och Emelie Jonsson och Elisabeth Wernesjö som hennes två vänninor – med gälla flickröster. Den ena lite tryggare och smartare. Den andra ett barn – som viljelöst låter sig utsättas för vad som helst. Mattias Nordkvist, som pojkvännen. Med en mjukhet som är ryggradslös och en empatilöshet som är livsfarligt blank. Och äckelgubben Eivin Dahlgren – med sin oefterhärmliga förmåga att spela dum och listig slingerbult. Och tillslut lillebrodern – blek, hjärtskärande och den enda som inte pratar konstigt. Eftersom han bara öppnar munnen för att be om pengar.

Men ändå: i längden är det inte en särskilt kul föreställning att se. Inte bara på grund av det hemska och oroande ämnet. Utan också för att spelet blir entonigt. Texterna är så utmejslade att de inte ger gestalterna något vidare tolkningsutrymme. Och varje figur som träder fram på scenen fortsätter att vara sig absolut lik ända från första stund tills föreställningen är över. Som om de snarare gestaltade seriefigurer än levande människor.

Är detta i själva verket ändå menat som ett slags socialrealism i uppfostrande syfte? Engagemangs och orosteater som skall väcka den vuxna publikens ansvarskänsla?? – så tänker jag när jag läser texten från BRIS i programmet dagen efter.

/Kajsa Öberg Lindsten

När aporna blir könsmogna får de unga honorna nöja sig med de gamla hannarna eftersom fullvuxna hannar inte vill äventyra sin fortplantning på unga och oerfarna partners; det gäller för övrigt också de unga hannarna. Detta beteende hos våra släktingar faller mig i tanken när jag ser Mirja Unges pjäs Mariella som handlar om unga kvinnor på väg att hitta sina platser i flocken.

De tvingas göra det på egen hand i ett allt tillåtande samhälle. I en värld utan regler är livet utan nåd. Vilka mål har man i livet? Vilka drömmar? Handlar allt bara om att skaffa nästa cigarett?

Toftigheten i Mariellas värld är slående. Det är mer en gradskillnad än en artskilland mellan den och apornas. Det är därför som den känns så främmande. Det är inte bara så att jag har blivit gammal, jag känner mig dessutom tacksam för att jag är det.

Mia Höglund-Melin övertygar ännu en gång om sin begåvning. Duktig är också Elisabeth Wernesjö medan Emelie Jonssons gälla röst ställde min hörsel på svåra prov. (Jag trodde ett slag att hon talade ett främmande språk.)

Mattias Nordkvist spelade en tonårsslappis och Eyvind Dahlgren levandegjorde övertygande den gamle hannen som lurade i buskarna.

Jenny Andreasson visade gott handlag med Unges förra pjäs Var är alla? som Riksteatern visade på Pustervik häromåret och klarade också denna utmärk, vilket betyder att även den berör mig illa. Den är ett nödrop från en generation som känner sig övergiven.

/Åke S Petterson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson