En stillsamt myllrande skärpa

[090324] Var börjar en berättelse? Varför just där? Vad gör en berättelse värd att berättas? Kerstin Norborgs Kommer aldrig få veta om hon hör inleds med tre ögonblicksbilder. Det lilla barnet på övervåningen, med modern dödssjuk på undervåningen. En tågstation, där det lilla barnet överlämnas till de blivande fosterföräldrarna. Och slutligen en kyrkogård, till vilken den vuxna kvinnan återvänder för att besöka sina biologiska föräldrars grav. Genom dessa tre bilder sätter Kerstin Norborg upp gränserna för sin historia. Berättelsen uppstår därför att den brustna föräldrakontakten innebär en brytpunkt, som präglar berättarjagets hela liv, och berättelsen finner sitt existensberättigande genom att huvudpersonen själv använder berättelsens form för att återupptäcka sin historia och därigenom (förhoppningsvis) frigöra sig i nu:et. På så vis är Kerstin Norborgs historia en optimistisk bok – trots de många sorger som löper genom kapitlen.

Men det är också mycket mer. Trots det begränsade utrymmet – 195 sidor – ryms många relationer i boken. Estrid och Johannes, berättarjagets biologiska föräldrar, står i fokus. Det är dessa som berättarjaget är på jakt efter. De som hon aldrig har fått lära känna, bara längta efter. Men där är också fosterföräldrarna, syskonen samt mor- och farföräldrarna. Dessutom finns berättarjagets vuxna relation till Hilding med. Berättarjagets skrivande blir en resa genom vilka relationerna utforskas. I korta kapitel varvas episoder från dessa tre generationer, men med Estrid och Johannes relation i centrum. Boken handlar om den sårbarhet som finns i mänskliga relationer och som uppstår i de tillkortakommanden och sorger som följer människornas i deras väg genom livet. Kerstin Norborg beskriver med stor skärpa Estrids längtan efter sin far, farfar Pers saknad efter sin omkomne son och maken Hildings otrohetsaffär. Och så vidare, vardagligt och dramatiskt, om vartannat. Kerstin Norborgs bok myllrar, men på ett stillsamt vis. Som livet själv. Hon tar detaljerna, ögonblicken och människorna på stort allvar.

Boken har dock en egenhet som jag inte blir riktigt klok på. Det har med berättarperspektivet att göra. Å ena sidan använder Kerstin Norborg sin huvudperson för att berätta historien som ett återupptäckande av den egna historien; hon citerar brev och minns samtal med släktingar. Det förstärker det övergripande temat om berättelsen som existentiellt verktyg – att vi människor blir till genom det sätt på vilket vi förvaltar berättelserna om vårt ursprung: Också min släkts oförmåga att bevara deras minne blev tydligt för mig där jag stod, och jag tror att också denna oförmåga skall få bära min berättelse (s. 14). Men, å andra sidan, berättas en stor del av historien genom en allvetande författares perspektiv. Kerstin Norborg är en skicklig berättare och jag har inga invändningar mot hennes berättarkonst. Det är bara det att jag inte får ihop denna del med de inpass av närmast dokumentär stil som återkommer boken igenom.

Sammantaget är dock Kommer aldrig få veta om hon hör en mycket välskriven bok. Jag känner igen den lågmälda tonen och flera familjerelaterade teman från Min faders hus. Kerstin Norborg använder skickligt berättelsens form för att försvara berättelsens plats i människornas tillvaro. Boken inleds, talande nog, med ett citat från Kerstin Ekman: Längst inne i huset finns döden gömd som ett hjärta.

▪ Oskar Broberg

bokomslag
Kerstin Norborg
Kommer aldrig att få veta om hon hör
Norstedts Förlag 2009

Taggar
Dela den här artikeln: