EN HELT GOD KVINNA

[090410] av Carolina Frände, Åsa Lindholm och ensemblen
Premiär på Göteborgs Stadsteater, Stora Scenen, 8 april 2009
Regi: Carolina Frände
Scenografi och kostym: Karin Dahlström
Ljus: Max Mitle
Ljud: Karin Bloch-Jörgensen
Dramaturg: Åsa Lindholm
Koreograf: Anna Koch
Kompositör: Niklas Brommare
Mask: Elisabeth Wigander
Porträtthuvuden: Evalena Jönsson Lunde
Docktillverkning: Frida Wernersson
Video: Henrik Ekberg
Kör och musikaliskt arrangemang: Emanuelle Brandström, Ida Lod, Susanna Hogman
Skådespelare: Anna Bjelkerud, Bahador Foladi, Carina M Johansson, Carolina Frände, Johan Karlberg, Robin Stegmar, Victoria Olmarker och Åsa-Lena Hjelm

Den unga regissören Carolina Frände skulle göra en pjäs om Alva Myrdal – hon som tänkte ut de reformer som skulle göra efterkrigstidens svenska familjer lyckligare, effektivare och mer jämställda – och om hennes berömda äktenskap med sin berömde make, professor Gunnar Myrdal.

Men det elitistiska paret Myrdals äktenskapliga liv har ju redan beskrivits och diskuterats offentligt ett antal gånger på senare år – så vad fanns det mer att berätta? .. Som en glad överraskning har den färdiga föreställningen allra mest kommit att handla om Carolina Frände själv, eller om manligt och kvinnligt, och om kärleken, självförverkligandet och besvikelsen hos män och kvinnor i dagens Sverige. Och istället för en sömngivande biografi och historielektion bjuds det på en känslosam, humoristisk och experimentell cabaréföreställning.

Publiken placeras på den stora vridscenen. Runt oss utspelar sig ett drygt dussin rapsodiska scener. En flickaktigt ung Alva ömsom jagar och låter sig jagas av en tölpaktig, kåt och maktlysten tönt till karl. Men när hon återkommer senare i föreställningen har hon redan lärt sig att domptera honom. – Eller har hon det? Och vem är hon egentligen? Är hon fortfarande Alva, eller är hon en annan kvinna? Och är Gunnar fortfarande Gunnar, och vilket år har det blivit – är det då eller nu??

I nästa scen befinner vi oss på en spårvagnshållplats i Göteborgs förorter. Där står en kvinna i yngre medelåldern och är uppenbarligen ohämmat kåt. Hon försöker locka till sig en karl ur publiken. De andra skådespelarna försöker hindra henne, samtidigt som de med gemensamma krafter genomför en oengagerad föreläsning med overheadbilder om regissören Carolina Frände, som själv har gömt sig bakom spårvägskuren – sorgsen och butter. Men snart kommer hon fram igen och söker kontakt med publiken – på ett vädjande och pinsamt sätt. Och Bahador Foladi bär runt en mindre version av henne – en marionett eller buktalardocka, som med barnslig och gnällig röst lynnigt trakasserar publiken och tigger kärlek. Det är roligt, skickligt och rörande. Publiken blir omskakad, och börjar till och med våga sig på att uppträda känslomässigt tillbaka – nästan som en barnteaterpublik.

Förutom sig själv har regissören med godmodig humor och ironi infogat en namnkunnig teaterkritiker i föreställningen: Leif Zern från Dagens Nyheter går omkring som ett jättehuvud av papiermaché, med anteckningsbok i handen – tyst och iakttagande. Han vägrar att inlåta sig i samtal med den ängsligt vädjande regissören. Men det stackars lilla barnet Jan Myrdal får sig däremot en vänlig klapp på huvudet, där han sitter på golvet och leker aggressiva lekar, övergiven av mor och far.

I några scener spelar också skådespelarna sig själva – de berättar smått skrytsamma historier om sina romanser, medan regissören ensam, butter och avundsjuk vakar i bakgrunden. Bland föreställningens gåtfulla inslag finns simstjärnan Ester Williams – i Åsa-Lena Hjelms frodiga gestalt. Hon flyter leende omkring bland stolsraderna i den öde salongen. Dessutom förekommer genom hela föreställningen tre sjungande unga nymfer i ständigt nya skepnader – förvandlade till vikingavalkyrior, dekorativa hemmafruar från femtiotalet, idrottstöser, simflickor o s v.

I en scen är alla skådespelarna utklädda till Carolina Frände. Och hon själv står ensam och övergiven en bit bort. Den enda på scenen som är lika ensam som hon är en amerikansk ängel – eller frihetsgudinna? – som utför egna klumpiga baletter, och tillslut blir upphissad i luften, där hon fortsätter att kråma sig, ända tills hon blir förbannad och kräver att få komma ner och motta publikens hyllning.

Föreställningens svaghet är möjligen själva berättelsen. Eller berättelserna. För de är allihopa banala, barnsliga och oklara, såväl beträffande innehåll som syfte. Men jag vill tro att detta är avsiktligt. För resultatet blir en ovanlig och roande föreställning som visserligen handlar om könsroller, men ännu mer om allas vår existentiella ensamhet. Och den är inte det minsta programmatisk eller undervisande. Publiken serveras helt enkelt en kul och vildsint associationsstafett, som står i effektfull kontrast till den vanliga bilden av den kyligt välplanerade maktmänniskan och idealisten Alva Myrdal – hon som var själva utgångspunkten för alltsammans.

Roligt att Stadsteatern äntligen vågat sig på att släppa fram något som är oväntat, känslofullt och roligt!! Hurra för Carolina Frände!

/Kajsa Öberg Lindsten

Lätt irriterad måste jag till slut medge att en rätvisande bild av Alva Myrdal i en koventionell pjäs knappast skulle vara möjlig i dag. Även om vi år efter år prisbelönar gedigna relistiska dramatiker från O’Neill till Pinter. (Fast efter honom gavs ju Nobelrpiset till Ellfride Jellineck, men ändå…)
Surrealismen är en möjlighet som sällan prövas annat på scener så experimentella att de knappast bevakas av avlönade kritiker. Carolina Frände har i sin brottning med det motträviga materialet, de radikala myrdalarna, slagit knogarna blodiga, bildlikt talat, mot verklighetens krasshet och gett sig ut på egna flygturer ( fortfarande bildlikt talat) i 2000-talets kulturlandskap.

Resultatet har blivit en berättelse som tar sin början i objektet för att övergå till att proträttera subjektet. Det blir fängslande och gåtfullt. Det är roligt att tvingas sitta och lösa rebusar.även om man ibland har svårt att frigöra sig från misstanken att det ligger väl så många personliga hundar begravda i situationerna .

Allt ska vi inte kunna tolka.De välmatade programbladen är till god hjälpt. En intressant läsning i sig som rekommenderas. Jag undrar varför de två äldsta skådespelerskona fått nästan stumma roller, Åsa-Lena Hjelm simmar som Ester Williams mormor ryggsim mellan bänkraderna i salongen. (Vi åskådare sitter trygga på scenen) Anna Bjelkerud är en överårig cirkusprinsessa som till slut svävar i linor över scener. Jag som såg henne första gången på Angredsteatern för många år sedan hängande i linor som den ljuvliga Kanelbiten, får den illusionen punkterad.

Ska man bakom dessa kvinnoskildringar ana författarinnan/regissörens skräck för att bli som sin mor, ett ädre fruntimmer?

En av de yngre kvinnorna ägnar sig åt modern driftsutlevelse i ett försök att våldta en bushållålats i Länsmansgården. Varför inte? Är man singel och kåt är det bara att knulla på, som en ung dam sa i en tv-intervju häromdagen I rättvisans namn måste man ju ge henne rätt. Så har ju karlarna gjort i alla tider, inklusive den i pjäsen aktuelle Gunnar Myrdal enligt den historieskrivning som finns i programbladen.

Det finns mycket upptäcka och tolka i föreställningen som rekommenderas till alla er som är teaterintresserade

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: