PUBLIKEN

[091025] av Frederico García Lorca
Premiär på Göteborgs Stadsteater, stora scenen, 23 oktober 2009
Översättning: Lars Burman
Drake och komedi utan titel, av Frederico García Lorca
Översättning: Lasse Söderberg
Bearbetning: Ann-Sofie Bárány och Åsa Lindholm
Regi: Suzanne Osten
Scenografi och kostym: Rikke Juellund
Ljus: Torkel Blomqvist
Musik: Kalle Bäccman och Malin Dahlström
Koreografi: Fredrika Byman-Moberg, Soledad Howe, och Minna Kiper.
Dramaturger: Malin Axelsson, Anne-Sofie Bárány, Åsa Lindholm
Clownträning: Maria Öller
Trolleri-instruktör Peter Wickenberg
Duv-instruktör: Mattias Bergendahl
I rollerna: Simon Norrthon, Ann Petrén, David Rangborg, Lisa Lindgren, Johan Gry, Anna Takanen, Marie Delleskog, Mattias Nordkvist, Eivin Dahlgren, Åsa-Lena Hjelm, Amelie Thorén, Eli Ingvarsson, Malin Dahlström

Lorcas pjäs Publiken skrevs 1930, men spelades aldrig – antagligen på grund av sitt homoerotiska tema och den politiska situationen i Spanien. På 1980-talet, ett halvt sekel efter författarens död, återupptäcktes och återuppväcktes pjäsen. Först nu spelas den i Sverige.

Att premiären sker dagen efter att Svenska kyrkan bestämt sig för att godkänna giftermål mellan personer av samma kön är naturligtvis bara en tillfällighet. För pjäsens ämne är mycket vidsträcktare än så. Den handlar om teaterns allvar och kärlekens väsen. Om lycka och lidande.

Suzanne Ostens uppsättning på Göteborgs stadsteater är underbar. Så skulle min recension kunna se ut. Jag är lycklig och skakad.

Nu skall jag försöka berätta varför.

När jag går på teater hoppas jag alltid att få vara med om något fantastiskt, som jag aldrig tidigare varit med om. Nästan alltid blir jag besviken. Och det gör inget. För de flesta föreställningar är givande ändå – några är mycket bra, andra är lite bra och nägra är inte så värst bra. Och mer kan man inte begära.

Men några gånger är det just så fantastiskt som jag drömt om. Så var det igår. Ett stort lekfullt blodigt allvar fyller scenen och salongen. Regissören och skådespelarna berättar tillsammans något för oss, publiken. De gör sitt yttersta – de trollar, de blöder, de roar oss, de talar till oss i gåtor, med poesi och med uppriktiga skämt. Och hela tiden menar de allvar, och tar oss på allvar, och ser oss i ögonen.

Det är ett underverk. Det är nästan mer än vad vi är värda, vi i publiken. Men det är vad skådespelarna är värda – så bra de är! Jag skulle önska att Suzanne Osten kunde stanna kvar i Göteborg.

Huvudpersonerna är Dramaturgen – en oberäknelig modersgestalt med glimten i ögat, som leder oss genom föreställningen, eller låtsas göra det, när föreställningen rusar iväg åt alldeles egna håll. Underbart spelad av Ann Petrén. Och Regissören – en brinnande, poetisk, sårbar gestalt som är stark som en vidja, fylld av erotisk sav och ständigt håller på att övermannas av de skådespelare och drömmar som han försöker styra. Vackert spelad av Simon Norrthon.

Men alla roller i föreställningen är minnesvärda, och alla skådespelarprestationer beundransvärda.

Något om vad som finns på scenen:
Statyer, böljande tyger, erotiska hästar, vita duvor, stolar, trolleritrix, skärmar, målade kulisser. Det är motstatsen till minimalism. Det är en karneval. Och samtidigt en nöjsam och tankeväckande föreläsning om vad teater är, och vad erotik är, och vad kärlek är, och vad livet är.

Man har inte tråkigt en enda sekund. Och man blir berörd. Och man får känna själv och tänka själv – för föreställning ger absolut inte några svar på alla de gåtor den presenterar. Den är skenbart rörig, men i själva verket välplanerad och exakt. Så som man måste vara om man skall lyckas med ett trolleritrick, som till på köpet utförs kollektivt.

Den slutar på minuten. Och jag suckar av lycka. Beundrande, men också med en känsla av att ha varit delaktig.

/Kajsa Öberg Lindsten

I går skedde premiären på Publiken av Lorca, omtalad, onskriven och ivrigt emotsedd av Göteborgspubliken. Det blev en omtumlande upplevelse, ett stycke meta-teater som i sin hänsynslöshet inte liknade något annat. Ridån var (som vanligt) fråndragen och på scenen pågick full aktivitet. Teknisk personal bar ut och bar in olika dekorstycken och från scenvinden hissades fonder och ridåer upp och ner. Alla tycktes följa bestämda order och det hela var som en inledande balett.

Längst framme på förscenen rev den villrådige regissören Simon Norrthon sitt hår och dramaturgen, spelad av Ann Petrén fick övertala honom att sätta igång spelet. Tillsammans med Åsa- Lena Hjelms vaktmästare driver de handligen framåt genom ett stort antal gåtfulla tablåer fyllda av skönhet och magi och de var som allt trolleri hopplösa att genomskåda. Det vill säja inte själva trolleritricksen (det förekom en hel sådant också) utan meningen och sammanhanget. Till föreställningen hade Stadsteatern framställt ett programblad i tabloidformat. Läs inte det, då blir ni bara ännu mera desorienterade!

Men att föreställningen handlade om kärlek förstod jag så småningom, precis som att kärleken är den drivande kraften i världen och därför den farligaste, mest fruktade och mest tuktade, den kraft som inte låter sig spårras in, som söker sig fram genom springorna i människornas rustning. I jämförelse med den är döden ett lappri.

Lorca var homosexuell och upplevde kärlekens plåga och lust i ett oförstående katolskt Spanien. Han fick mycket riktigt plikta med livet. Den här föreställningen försöker gestalta hans bilder och visioner och lyckas ofta skapa en ibland svindlande skönhet. Det är svårt att invända mot uppsättningen därför att man inte har något att jämföra med.

Ensemblen arbetar troget mot denna poetiska vision där psykologiserandet får ge plats åt estetiken. Vissa gestalter framträder skrarpare än andra i minnet. Ann Petrén är saklig guide i den snåriga berättelsen. Eivind Dahlgren sätter sin prägel på kejsarens karaktär. Simon Norrthon drar ett tungt lass som regissören som ska skapa ordning på scenen.

De vita hästarna som inte bara förekommer påp scenen utan också kråmar sig på Stadsteaterns fasad leder tanken till Picasso Guernica och till spanska inbördeskriget som inte var långt borta när Lorca 1930 skrev pjäsen. Det är naturligtvis inte möjligt att se Publiken utan att ha det kriget i minne,

Det här är en måste-föreställning för alla göteborgare!

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson