[091106] av Samuel Ek
Premiär på teater Kurage, Hagateatern 24 oktober 2009
Regi: Birte Niederhaus
Musik: Gustaf Karlöf
Konstnärlig idé: Sara Estling
Scenografi och kostym: Karin Dahlström
Sång: Gustaf Karlöf och Malin Dahlström
Mask: Bim King
Ljus: Anna Wemmert
På scen: Sara Estling och Jarle Hammer
Den nya pjäsen Love Lane på teater Kurage är modern och svensk. Den handlar om ett olyckligt par i trettioårsåldern som försöker finna meningen med livet genom att skapa ett perfekt liv och en perfekt tvåsamhet. Resultatet blir ömkligt.
De båda skådespelarna Sara Estling och Jarle Hammer har tidigare gjort minnesvärda insatser som förstenat olyckliga människor i grymma pjäser som handlar om att inte nå fram till varandra. (I två minnesvärda uppsättningar: Sara Estling i Rottweiler av Thomas Jonigk på Teater Cinnober och Jarle Hammer som Doktor Dreuf i Hej nu dör jag, av Ann-Charlotte Alverfors, och med Birte Niederhaus som regissör, på Kurage)
Men denna gång hakar spelet liksom upp sig. Eller om det är själva pjäsen. Skådespelarnas maniska, stela rörelseschema utlovar något som aldrig händer – humor eller katastrof. Medan händelserna som utspelas på scenen varken är särskilt roliga eller särskilt katastrofala. Pjäsen känns mest som en misslyckad röra av Pirinen och Jelinek i urvattnade piratkopior.
Det unga paret är trist schabloniserade. Och deras liv beskrivs på ett föraktfullt moraliserande sätt. Trots sina konstiga krumpsprång är de outhärdligt tråkiga. Eller också är det själva pjäsen som är outhärdligt tråkig. Trots att den bara är femtio minuter lång. Och trots att den avbryts av en massa scenbyten – då det blir kolmörkt i salongen och publiken endast bjuds på musik ur skrällande högtalare.
Min slutsats är att detta är ett olycksfall i arbetet. Den skickliga regissören och de duktiga skådespelarna vore värda en intressantare och mer engagerande pjäs. De verkar inte att trivas i den moderna oengagerade socialrealismen. Och det gör inte jag heller.
/Kajsa Öberg Lindsten
Två ska man vara, det fick jag lära mig i scouterna. Inte skicka ut partuller om tre eller flera för då uppstår det bara osämja, två slår den tredje o.s.v. Och vi lever ju parvis, även om det finns undantag och det klagas ibland över tvåsamheten. Fåglarna häckar i par, en del i livslånga äktenskap.
Love Lane heter Samuel Eks korta pjäs som gestaltas på Hagateatern av Teater Kurage och som visade en duo som inte lyckas få tag i melodin. Kanske ät texten i torftigaste laget eller är den hårt stilliserade spelstilen mer än manuset tål. Sara Estling verkade storögt panikslagen från början och den aparte Jarl Hammer var inte trovärdig i rollen som förälskad ung man. Det var fel pjäs för de duktiga skådespelarna.
Birte Niederhaus’ regi kändes också helt på tok. Det bästa var dekoren som kunde växla färg för öppen ridå.(av Karin Dahlström )
/Åke S. Pettersson.
