[100214] Riksteatern gästspel på Pustervik 11-12 februari 2010
Manus: Dea Loher
Översättning: Maria Tellander
Regi & Video: Melanie Mederlind
Scenograf: Anne Erlich
Skådespelare: Tobias Aspelin, Hampus Björck, Isak Hjelmskog, Marika B Lagercrantz, Marie Robertson, Monica Stenbeck.
Till de många fördelarna med att bo i Göteborg hör att vi till stans rika teaterutbud också kan lägga Riksteaterns som understundom gästvisas på Pustervik. Den berikar oss genom att erbjuda ett större urval av intressanta dramatiker. Tysk teater hör inte vanligheterna på stans scener med undantag för nyklassikern Brecht.
Här i veckan gästspelade Riksteatern med en påkostad produktion, en pjäs av Dea Loher. Henne har vi lärt känna när Teater Cinnober satte upp en pjäs av henne 2004, Rotweiler. Den föreställningen gav mersmak.
Oskuld är en större och mångsidigare, mer utbyggd pjäs med fötterna stadigt placerade i vår tid och vår värld, ständigt nya kombinationer ger nya problem. De unga afrikanska flyktingarna vågar inte rädda den drunknande flickan eftersom de inte vill bli synade av myndigheterna. Självmord? Är det vår sak att hindra folk från att ta sina liv?
Livet blir kanske som för den diabetiska mamman som amputeras lem för lem och som fantiserar om hur hon en dag ska tända sin sista cigarett på en bensinstation? När en av de unga männen hittar en stor påse pengar är det ingen som vill ha dem. Han betalar för att den blinda flickan ska få tillbaka synen, men det lyckas inte.
Självmördaren som står på bron och tvekar hindrar trafiken. Bilisterna ropar åt honom att hoppa så att de ska kunna komma fram..
Pjäsen innehåller många olika scener. En del av dem spelas bakom kulisserna och visas via videoprojektion på en cirkelrund duk som dominerar i den tyska dekoratören Anna Ehrlichs påhittiga scenografi. Guldsmeden sitter där och smider ringar. Där finns också en orgel att ackompanjera psalmerna på, psalmer som sjungs med hänsynslös idoghet vers efter vers; man är inte rädd att tråka ut oss. Det gäller för övrigt repliker, ivrigt flödande ord som vattenkranen, som bland andra Marika B Lagercrantz framför med dödsföraktande hastighet.
Apoprå vattenkranen så fanns det faktiskt en verklig sådan till vänster i dekoren, där ensemblen under första akten på lediga stunder kokar soppa, riktig sådant som de bjuder oss i publiken på i mellanakten.
Melanie Mederlind som har regisserat ska berömmas för detta.
Det är en rolig föreställning, där skrattet hela tiden ligger under ytan. Svartaste ironi kryddar denna anrättningen. Synd, tycker jag att den bara visas två gånger i Göteborg. Skulle föreställningen dyka upp i din närhet om du råkar vara borta från stan, passa på att se den. Det är inte så tråkigt på landsbygden, som man påstår.
/Åke S Pettersson
Riksteaterns uppsättning av den tyska dramatikern Dea Lohers Oskuld gästspelade två dagar på Pusterviksteatern. Det var en uppsättning där både texten (flott översatt till svenska av Marie Tellander) och regin – av den unga regissören Melanie Mederlind – ledde bort från psykologiserande personporträtt och istället gav oss ett poetiskt, humoristiskt, samhällskritiskt panorama över mänskliga öden i vår tid. Talkörer och flott koreografi – skådespelare på rad som rör sig i takt, omväxlande med uttrycksfulla solonummer och duetter. Det är allvarligt, proffsigt och lika underhållande som en god cabaré (alltså: en sådan där åskådaren förstår vad det är man skämtar med, och känner sig upplyft och renad, också av de bittraste skämt.)
Jag blir full av förväntan inför framtiden. För regissören Melanie Mederlind skall fortsätta att berika teaterlivet i Göteborg – hon är nämligen Artist in residence på den snart nyöppnade Folkteatern!
Men låt oss återvända till Oskuld – även om den redan dragit vidare till landets övriga gästspelsscener. På scenen möter vi först ett par unga, vackra, papperslösa invandrarpojkar, som står vid stranden av ett hav och ser en flicka gå ut i vågorna och drunkna. (Eller är hon kanske bara en hägring?). I vilket fall ingriper de inte, eftersom den ena av dem är rädd och den andre tveksam. Och rädslan och tveksamheten fortsätter att följa den ene av dem, medan den andre hittar en påse med flera hundra tusen kronor och på kuppen blir religiös fanatiker. För det måste ju vara guds försyn…
Sedan möter vi andra människoöden. Särskilt kvinnorollerna är häftiga. Marika Lagerkrantz är ömsevis en galen kvinna och en manhaftig, ständigt predikande, kvinnlig filosof. I den första rollen är hon ödmjukt och ömkansvärt besvärlig – hon har för vana att söka upp anhöriga till folk som blivit mördade, och påstår att hon är mördarens mamma, bara för att få lite kontakt och gemenskap. I den andra rollen är hon dominant och besvärlig. Hennes make, smyckesmeden, blir det tigande offret, som inte får en syl i vädret. Själv uppför hon sig som en riktig karl – utan att avbryta sin ändlösa monolog tar hon upp händerna ur byxfickorna då och då, för att ge maken en vänskaplig dunk i huvudet så att han hoppar högt av förskräckelse. Monica Stenbeck spelar också en krånglig dam – en gammal satkärring som flyttar hem till sin dotter och svärson, i deras enrumslägenheten, för att få förtrycka dem. Vällustigt strör hon självupptagna och skrämmande uttalanden omkring sig, som en äkta Jelinek-moder. Det är hemskt och absurt roligt. Men också förvrängt igenkännbart – som scenografins kök, där soppan står och kokar på en riktig spis i hela första akten – samtidigt som köksdörren har krympt och blivit alldeles för liten, som hos Alice i Underlandet.
Sammanfattningsvis: Oskuld är en rolig och tänkvärd föreställning med ypperliga skådespelarprestationer.
/Kajsa Öberg Lindsten
