DEN INBILLNINGSSJUKE

[100904] av Jean-Baptiste Poquelin, alias Molière
Översättning: Anders Bodegård
Spelas på Göteborgs Stadsteater, Stora scenen, premiär 3/9 2010

Regi: Åsa Kalmér
Scenografi: Åsa Kalmér och Ann Bonander-Looft
Kostym: Ann Bonander-Looft
Ljus: Ville Toikka
Tonsättare: Daniel Hjorth
Dramaturg: Per Arne Tjäder
Mask och peruk: Gunnar Lundgren och Maria Agaton
I rollerna: Fredrik Gunnarson, Carina Boberg, Emelie Jonsson, Sven-Åke Gustavsson, Eric Ericson, Malin Cederbladh, Mats Flink, Joaquin Nabi Olsson, Johan Karlberg, Mats Flink

Molières pjäs från 1673 handlar om en man som överkonsumerar sjukvård, eftersom han är besatt av sin egen kropps små, stora och inbillade skavanker. Hans mål är att såväl läkarvetenskapen som omgivningen skall ägna honom ständig omsorg.

Det låter ju så allmänmänskligt att pjäsen borde vara tidlös, eller rent av modern. Men på Stadsteatern har man denna gång valt att spela den som en spexartad pastisch. Handlingen utspelar sig i en humoristisk schablon av ett exotiskt och avlägset land där alla är så kåta att de darrar och ständigt är redo att lustfyllt gnida sig mot varandra, medan de utslungar haranger på franska, som elegant inflätas i den lysande kvicka svenska texten (skapad av översättaren Anders Bodegård).

Det är underhållande, och det gör sig bra på scenen. Alla rollerna är knäppa typer och knipsluga bedragare, som i denna uppsättning inte bara ägnar sig åt att yttra roliga repliker utan också, förutom det kåta gnidandet, också ägnar sig åt krumsprång och snubblingar, i bästa slapstick-stil.

Huvudpersonen, spelad av Fredrik Gunnarson, är en senig man med brinnande blick, som blixtsnabbt växlar mellan potent fysiskt våld och kraftlös slapphet. Carina Boberg spelar med bravur hans fru – en åldrad djävulsdam med hungrig, blodröd mun och ett par muskulösa ben som likt en rävsax fångar varje karl som råkar komma nära. Dottern Angélique – spelad av Emelie Jonsson – är gladast och kåtast av alla. Hon virvlar fram, söt som honung. Och vid hennes sida är ständigt tjänsteflickan Toinette – spelad av Malin Cederbladh – lika söt, men mycket smartare… Tillslut har vi dotterns friare, Thomas – den töntige läkarsonen, som snubblar på sina egna fötter och ramlar omkull på egendomliga vis, och uppträder så konstigt att han faktiskt känns rolig på ett OFÖRUTSÄGBART sätt. Han är den ende på scenen som gör det. Intressant gestaltad av Joaquin Nabi Olsson.

Som sagt: det är en rolig uppsättning. Åtminstone i början. För i andra akten framgår det plötsligt att uppsättningen har större pretentioner än att roa. Den börjar antyda saker. En massa tvättmaskiner dyker upp på scenen. Tjänsteflickan blir en slavarbetare som servar herrskapet med hushållsnära tjänster. Och som faktiskt är tvungen att använda hela sin sexualitet till att lugna den hetlevrade arbetsgivaren… Det är ju otäckt. Han är inte riktigt klok. Och när han agar sin yngsta dotter och hon spelar död känns det inte humoristiskt. Jag får en massa obehagliga känslor: handlar det om våld i hemmet, och incest?? Men jag blir osäker, och så tänker jag att det har att göra med tidsandan – vi lever ju inte i Frankrike på 1600-talet. Då var det säkert så att teaterpubliken tyckte det var helt normalt att man slog sina barn och utnyttjade sina pigor sexuellt. För det var ju inte det som var pjäsens tema. Eller?? Egentligen handlar den väl bara om odugliga bluffar till läkare och om en inbillningssjuk patient?

I pjäsens final har man skapat modernt allvar – genom att den inbillningssjuke förvandlas till författaren Molière, som dör i sista akten. Precis som den verklige Molière gjorde när han själv spelade rollen som den inbillade sjuke. Det är ju tragiskt, men bara lite. Rollfiguren är ju så osympatisk. Och dessutom är han ju bara en komisk överdrift – ingen riktig människa av kött och blod…fast ändå ganska lik.. När medspelarna grupperar sig i tankfulla poser runt den döda känns allting väldigt lamt och tveksamt. Vart tog all rörelse vägen? Vad var det egentligen för föreställning vi såg? Vad ville den oss?

Min upplevelse av uppsättningen är blandad. Det började bra. Men att vara rolig en hel kväll är ju otroligt svårt. Och det plötsliga allvaret vars syfte jag inte förstod gjorde mig mest av allt misslynt.

Scenografin, med etiketter till en massa moderna läkemedel i fonden, kändes lite malplacerad. För pjäsens huvudperson behandlades ju framförallt med lavemang.

/Kajsa Öberg Lindsten

Molière är tillbaka på Stadsteatern, en av dessa ädla skuggor och vördade fäder som alltid pryder platsen. Vi har vandrat in i ett nytt sekel. 1600-talet är inte bara trehundra år bort, det är faktiskt 400 år sedan. Borta är allongeperukerna och solfjädrarna. Sexuell upphetsning råder i hemmen.

Men fortfarande är det viktigt med allianser och ett medel att befrämja sådana är äktenskap. Därför måste Argan, den inillade sjuklingen, gifta bort sin dotter Angélique med läkarsonen och den blivande läkaren Thomas. Argan måste ha en läkare i släkten eftersom han lider av så många sjukdomar, tror han.

Det är Moliéres avsikt att avslöja ytterligare en charlatan. Läkarnas bildningsnivå på 1600-talet var på stenåldersnivå: man kapade armar och ben på folk utan bedövning, man saknade kunskap om infektionerna och hur de spreds. Chansen att överleva ökade med avståndet till sjukhuset.

Istället för kunskaper ägnade man sig åt vidskepelse. Kloka gubbar och kloka gummor har ju anslitats in i våra dagar, och en del av deras visdom berodde på erfarenheter. Men de läkare som läste gamla latinska och grekiska texer saknade till och med erfarenheten och botade om möjligt ännu sämre. Men de hade lärt sig att människan lätt låter lura sig, ju grövre lögnen är desto bättre går det att bluffa.

Man borde ju applicera detta på dagens människor som sover på spikmattor och botar sig med Omega-3-kapslar. Alternativ medicin omsätter stora belopp. Men det är inte dumheten Moliére är ute efter, det är dessa som lurar sina medmänniskor, som slår mynt av deras nöd och utsatthet.

På stadsteatern har man valt att ändra slutet på pjäsen. Istället för en ohjedad drift med den s. k. läkarkonsten låter man Argan dubblera som Molière och avlida medan han spelar slutet av pjäsen. Som alla i salogen vet så dog Moliére själv på det sättet.

Förvirringen i publiken blir avsevärd. Vem segrar? Charlatanerna eller Molière? För den tes som författaren driver, är det inget bra slut. Ödets ironi ger motståndaran synbart rätt. Men det medför, vid nämare eftetanke, bara att respekten för författaren ökar. Han utmanade verkligheten, trots att han måste ha varit medveten om hur sjuk han var.

Fredrik Gunnarsson har tyngd och närvaro som Argan, men man har svårare att se det sjuka i hans välgymnastiserade kropp. Carin Bobergs klagan i rollen som Bèline blir svår att förstå. Emelie Jonsson övertygar som de båda systrarna, speciellt lillasyster imponerar.

Malin Cederbladh spelar den snabbtungade pigan Toinette med den äran.

Föreställningen är ingen höjdare. Det kan inte bli mer än godkänt. Det är för mycket i den som är oklart. Varför måste Mats Flink komma åkande skidor? Varför öppnar Argan tvättinrättning i sista akten? Och varför måste den inbillningssjuke upp och klättra på den vingliga torkvindan?

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: