PROFETEN I VÄSTRA GÖTALAND

[110327] av Sofia Fredén
Premiär på Göteborgs Stadsteater, Stora scenen, 25mars 2011
Regi: Anna Takanen
Scenografi och kostym: Maja Ravn
Ljus: Carina Persson
Kompositör: Simon Steensland
Mask: Patricia Svajger
Ljud: Mattias Nyberg
Dramaturg: Nadja Gabay
I rollerna: Peter Apelgren, Carina M Johansson, Johan Karlberg, Lisa Lindgren, Mia Höglund-Melin, Rasmus Lindgren, Caroline Söderström, Sylvia Rauan,
Statister: Ulla Holm, Setare Alidost, Sirwan Saleh, Johan Häggblom

Dramatikern Sofia Fredén har specialskrivit detta verk för Göteborgs Stadsteater. Av hennes text har regissören, och tillika teaterchefen, Anna Takanen och skådespelarna skapat en alldeles strålande föreställning. Så är det. Den är rolig. Den är tänkvärd. Den är aktuell. Och på scenen får man se ett riktigt ensemblespel, där varje rollgestaltning och figur blir minnesvärd.

Peter Apelgren spelar huvudrollen. Han lyckas göra lådfabrikören John till något mycket mer än en parodi på vår tids bondfångare. När pjäsen börjar är John en typisk ”vanlig, hygglig karl” i åldern ”50+”. Lite överviktig, konflikträdd, ganska plikttrogen och synnerligen förändringsobenägen. Efter en mindre hjärtinfarkt, när döden flåsat honom i nacken, släpper de hämningar som gjorde honom vanlig och hygglig.

Han förvandlas till en karismatisk profet, som ogenerat upprepar alla vår tids floskler om ”positivt tänkande” – och dessutom lyckas TRO på dem! Västra Götalandsregionen lägger genast beslag på honom, och låter honom hålla föredrag, där människor får veta att med lite coachning och positiv inställning kan den enskilde övervinna såväl arbetslöshet som ekonomisk kris. I denna anda driver han glatt sitt företag till ruinens brant. Och människorna omkring honom – som till en början lyssnade så entusiastiskt och tacksamt på hans floskler – blir alltmer förtvivlade och förbannade. John förlorar glansen och förvandlas åter till sig själv – men själva hans hygglighet framstår plötsligt inte alls som lika sympatisk som förut. I själva verket är han faktiskt en feg, lat mansgris, om än med vissa förmildrande drag. Det är mänskligt att vilja bli älskad och beundrad av hela världen. Och att försöka smita från det tråkiga och osynliga vardagsansvaret. Och att sedan, när allt går åt skogen, söka tröst hos dem man utnyttjat – till exempel hos sin fru.

Johns hustru Maud, spelad av Carina M Johansson, blir också under föreställningens gång en allt intressantare person. Den lättledda klimakteriehustruns pliktkänsla är inget skämt. Det är en överlevnadsstrategi, som maken saknar.

Andra figurer är: Johns barndomsvän C-G, en cynisk läkare, som ändå har hjärta i kroppen. Olga – en vitrysk läkare, som är härligt hårdför, men också har hjärta i kroppen. Vera, C-G:s dotter, som har gjort hela livet till en protest, och håller på att äta ihjäl sig. Stefan – en kärlekstörstande taxichaufför med fascistoida tendenser. Inger, en supertuff och bildad marxistisk chefssekreterare, som för tillfället, kanske för alltid, är arbetslös. Och Marianne – ung förvirrad shoppingmissbrukare, som efter att ha blivit avskedad från kartongfabriken får jobb som ”jobbcoach”. Samt: en flummig astronom, en förvirrad pensionärsdam och ett antal stumma arbetslösa män.

Det som gör hela föreställningen så bra är att alla rollfigurerna, som från början framstår som roliga typer i en lättviktig samhällssatir, snabbt förvandlas till levande och oförutsägbara, samtidigt som satiren fördjupas.

Föreställningen handlar inte bara om en cynisk arbetsmarknadspolitik, där de arbetssökande istället för jobb, utbildning och värdiga sociala villkor får ”jobbcoaching”, som består av käcka uppmaningar och pseudopsykologiska floskler. Den handlar också om könsroller, populism och kärlekstörst i ett raserat folkhem.

Man blir omskakad. På allvar. Samtidigt som man skrattar. Och föreställningen är därför mycket roligare än alla möjliga överdrivna s k ”satirer”.

Att lyckas skapa oförutsägbara händelser på scenen är för mig ett tecken på dramatisk kvalitet. Profeten från Västra Götaland innehåller många sådana.

En av höjdpunkterna är den allra hemskaste scenen. Den utspelar sig i en lägenhet i Järnbrott. Temat är thailändskt. Det handlar om våld, lögner och kärlek i vår tid. Mer säger jag inte.

Gå och se föreställningen! Den är både rolig, spännande och tankvärd. Bättre än så kan det väl inte bli?!

/Kajsa Öberg Lindsten

Profeten i Västra Götaland är ingen årbräckt åldring med långt skägg. Skägg har han vissterligen, men av den moderna, välansade sorten. Profeten på Stadsteaten, en övertygande rollprestation av Peter Apelgren, är kavajklädd och aimabel, glad och lättillgänglig. Han är småföretagare, i förpackningsbranschen, medelålders, gift, barnlös, rotarymedlem och så vanlig att han drabbas av den ambitiöse svenske mannens vanligaste åkomma: hjärtinfarkten.

Tillsamman med sin gamle kompis läkaren, Johan Karlberg, lättsammare än på länge, tvingas pofeten ta sig en funderare på sitt liv. Är det så tomt? År Johan lycklig? Vi lever i den moderna tiden då vi tagit farväl av Gud och belöningen i livet efter detta. Lyckan här på jorden är målet för vår strävan, inte enbart för oss personligen utan för mänskligheten som kollektiv

Vi är ju lyckliga, vi har det bra. Det gäller bara att vi alla inser det. Profetens vision tar getalt , kartongafbrikörens lika enkla som självklara budskap, gör honom till den nya tidens profet Livsstilscoacher ska lära oss att leva livet leende.

Det finns olika vägar till lyckan. Läkarens smällfeta dotter, den smidiga Mia Höglund-Melin som jag minns från diverse aktobatiska prestataioner – damen i Till Damaskus t.ex.- i grotesk förklädnad visar på antibantarens smaskiga protest och hur hennes make den kärlekskranke busschauffören Stefan, spelad av Rasmus Lindgren, som vill ha ett icke-berörande förhållande med en feta flickan lyckas få till det.

Profeten är sysselsatt med att hålla föredrag och hans företag får drivas av hans hustru, Carina M Johansson somden enda nästan normala personen i stycket. Och anturligtvis går det inte alls. Att bortse från drömmarna gör oss tomma, behagligt tomma. Skärvorna av den försummade vekligheten hänger slutligen hotande över våra förvånade huvuden.

Till sist: är det glädjande rolig att se flera välspelade kvinnoroller i pjäsen, inte minst Lisa Lindgren som ryska Olga.
Det är en rolig kväll på teatern i chefens egen regi. Det brände inte till, precis. Men det var väl knappast det som var meningen heller.

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: