[110505] Idé och utformning: Teaterkollektivet ”Turbo Pascal”
Musik: Friedrich Greiling
Scenografi och kostym: Magda Willi
Dramaturgi och produktion: Doris Enders
Regiassistens: Golschan Ahmad Haschemi
Scenografi assistens: Alexei Fittgen
På scen: Veit Merkle, Frank Oberhäußer, Eva Plischke och Livia Schoeler
Premiär var 31 mars 2011 på HAU 1 i Berlin
Tvåsamhet, romantik, ömhet och passion i relation till konst och teater är det som den här föreställningen handlar om. De fem skådespelarna på scenen undersöker olika tankar och föreställningar om kärlek och förhållande. Delvis utgår de ifrån egna idéer och erfarenheter: Hur vill de själva att ett förhållande ska vara? Och vad kämpar de för att undvika?
En av skådespelarna berättar om hur hon hatar att hamna i urtypiskt romantiska situationer – som till exempel ett ömt avsked på en tågstation. Då bara måste hon försöka bryta sig ur situationen, fly bort – allt för att slippa känna sig som en figur i en dussinfilm. Från publiken hörs igenkännande fniss, men medspelarna protesterar. Vad är det som är så hemskt med att råka reproducera en romantisk filmscen?Det är väl mest kul när man plötsligt märker att situationen man är i känns filmiskt dramatisk. Att vi imiterar de romantiska bilder och scener vi matas med genom filmer och reklam, och att filmer och reklam reproducerar det som antas vara våra romantiska föreställningar – det är väl inte så farligt? Men den första skådespelerskan står på sig. Jo, det är faktiskt riktigt hemskt – avskräckande rent ut av!
Och om man tittar närmare på typiskt glansiga reklambilder på lyckliga par, så kan de faktiskt alla analyseras utifrån ett teaterteoretiskt perspektiv. Alla dessa kärlekspar med deras olika former av typiska beteende och vanor – det är som om de bestämt sig för att spela med i en viss typ av abstrakt pjäs: när de sitter och tittar ömt på varandra över stearinljusflimmer och rosenblad. Eller när de sitter tätt intill varandra på en kajkant och pratar förtroligt om framtiden. Eller när de står tillsammans på en dammig vägren och viftar med spretigt skrivna resmål, oborstade och med euforiska leenden och grådammiga ryggsäckar. Kan man inte då säga att deras egentliga syfte med handlingarna handlar mer om att förmedla en bestämd bild? De använder sig av symboler, arketyper, ritualer för att kunna skapa en effektiv gestaltning av lycka, ömhet, kärlek, välstånd eller obundenhet.
Skådespelarna håller upp stora färgfoton och förklarar med omständligt allvar att på den här bilden ser vi en form av situationskonst som blivit mycket vanlig de senaste åren: de två konstnärerna tar sig vid solnedgången till en plats där hav och land möts. Där tar de varandra i handen och rör sig sedan långsamt längs med vattenbrynet. Och på den här bilden ser vi en scen ur en form av konsumtionsteater som kräver två skådespelare och en extra scenarbetare som tar in och ut rekvisita. Man sitter på varsin sida av ett bord, vända mot varandra vanligtvis på en plats där det tillagas mat.
Vad är egentligen kärlek och vad innebär det att ”vara tillsammans”? Kanske kan partnerskapet helt enkelt reduceras till en lång radda av stiliserade romantiska bilder och ritualiserade handlingar – det man förväntas uppfylla och göra som par: promenera hand i hand, se länge på varandra med öm innerlighet, smeka bort en hårtest ur ansiktet, gifta sig, skaffa barn… Absurditeten i det hela lyfts fram i Turbo Pascals pjäs. Genom att se på parritualerna med teoretiserande distans exponeras de som något konstlat, som ett konstant återskapande av redan fastlagda bilder, som en form av konst ämnad att visas upp för en själv och för omgivningen.
Och här är det inte bara de ”gammaldags”, konventionella formerna av partnerskap som granskas – inte bara giftermål och ”typiska” mans- och kvinnoroller. Plötsligt står en av skådespelarna på scenen och börjar berätta om hur han själv helst vill att hans förhållande ska utveckla sig. Han har varit tillsammans med sin flickvän i drygt två år. De trivs mycket bra ihop, har mycket gemensamt, men samtidigt också sina egna separata intressesfärer. Det är viktigt att fortsätta att leva sina egna liv också – att inte smälta ihop för mycket. Man behöver ju faktiskt inte bo ihop heller bara för att man har varit ihop länge. Någon gång vill han ha barn – inte nu, men nog om några år. Då kanske man skulle ta och flytta ut på landet, hitta ett litet trevligt hus, odla egna grönsaker, leva harmoniskt…
Berättelsen börjar som något mycket individuellt – egna trevande personliga drömmar. Men så ansluter sig de andra fyra skådespelarna. En efter en ställer de sig på rad bredvid den första och börjar exakt fylla i det han säger. Och efter ett tag är det någon av de andra som har tagit över – som är den som leder berättelsen. Och sedan ytterligare någon annan. Det blir en berättelse i kör. Och från att ha verkat vara en autentiskt egensinnig bild av partnerskap – ett frigörande från de gängse normerna – ser man den plötsligt som något tillrättalagt och allmängiltigt. Nya former av ritualer och normer som växer fram istället för och parallellt med de äldre.
Det får mig att tänka på småbarnsföräldrarna i Berlinområdet Prenzlauer Berg. Området är egentligen för stort för att helt generaliseras, men den centrala delen av det är fullproppad med äventyrslekplatser och ekologiska livsmedelsbutiker. De breda trottoarerna är motorvägar för tvååringarna på sina springcyklar, som åker slalom mellan föräldrar i praktiskt snygga vindjackor och retrotrendiga tjugoplusare med kaffelatte i pappersmuggar (inte sällan svensktalande!). Området är mysbohemiskt, coolt, avslappnat, en tuffare, billigare och skitigare variant av Stockholms Söder, med mysiga caféer, hembakta våfflor och espresso, loppmarknader, ekologiska gourmetrestauranger… Det är medvetet ”alternativt”, men samtidigt till stor del så homogent i sin okonventionalitet att det har blivit det område i Berlin – och det stereotypa berlinska persongalleri – som jag allra oftast hör det skämtas om.
Alltså, den som vill skapa alternativa levnadssätt och bryta sig loss från begränsande föreställningar är kanske benägen att skapa nya grupperingar och ritualer som är lika fastlagda som de tidigare, snarare än att göra något alldeles eget. När man tror att man slår sig fri söker man egentligen ofta efter en ny grupptillhörighet – nya normer och föreställningar. Kanske är det ett lika utbrett och tillrättalagt beteende att försöka undfly stereotypt romantiska situationer som att ta del av dem. Antiritualen blir en ritual i sig. Och kanske skulle man i så fall istället för att undvika ritualiserat beteende istället omfamna det och försöka att aktivt skapa nya ritualer.
Detta är vad resten av föreställningen handlar om: Att hitta och utforska nya möjliga parritualer. Delvis har man här låtit sig inspireras av de ganska extrema verken ur serien ”Relation Works” av konstnärs- och performanceparet Marina Abramovic och Ulay. Vissa av dessa återberättas, vissa återskapas i mindre extrema och mer kortvariga former. Till exempel försöker sig två av skådespelarna på att sy ihop munnarna, men kommer aldrig längre än till det första sticket. I en annan scen sitter två med ryggarna mot varandra med ett hårspänne som binder samman deras hår. Man berättar också om konstnärparets spektakulära avskedsperformance ”The Lovers”, från 1988, då de vandrade från varsin ända av kinesiska muren, 2500km var, och till slut möttes på mitten för att kunna skiljas på riktigt. Allt för ge ett värdigt slut åt förhållandet och åt de intensiva tolv åren av gemensamma projekt och arbeten. En ordentlig ritual för att avsluta ett långt kärleksförhållande – är detta kanske något som vi saknar?
Zwei – eine Ritualschlacht (”Två – en ritualstrid”) skapar intressanta associationer och tankar, men i slutändan saknar jag ändå något som håller ihop föreställningen. Den känns lite för fragmenterad och ojämn för att ge ett sammanhållet intryck. I vissa scener är skådespelarna suveränt samspelta, i andra scener känns det som om de liksom tvekar och hackar i spelet. Gruppen Turbo Pascal har jag sett två tidigare föreställningar av under föregående år. Det är ett teaterkollektiv som grundades 2004 av sex studenter (Angela Löer, Veit Merkle, Frank Oberhäußer, Luis Pfeiffer, Eva Plischke och Camilla Schlie) i kulturvetenskap och estetisk praxis vid universitetet i Hildesheim. De arbetar ofta nära publiken – talar direkt till oss och drar in oss i händelseförloppet. I en av de tidigare föreställningarna handlade det om ett slags promenad genom ett kvarter i Berlins centrum, där varje åskådare enskilt lotsades runt av skådespelarna som på ett mystiskt sätt bytte av varandra. Där handlade det också om relationen mellan två människor, men i det här fallet om hur man i sällskap med en annan person tänjer gränserna för vad man är villig att göra i ett offentligt rum – hur man tillsammans kan göra stadsmiljön till ett slags temporär scen när man fantiserar ihop. Det var en suverän teaterupplevelse, och kanske var det detta nära samspel som jag speciellt saknade i denna nya föreställning. Här kändes gränsen till oss i publiken mer obruten. Trots att mycket av berättandet skedde vänt mot oss, var det ändå som om den energiladdade, fantasieggande relationen till åskådarna, som gruppen lyckats skapa i de tidigare föreställningarna, aldrig riktigt uppstod här.
I slutet av juni har man i varje fall möjlighet att se Turbo Pascal igen, under teater- och performancefestivalen ”Berlin del Mar” på Sophiensaele.
/Hanna Nordqvist
