En smärtsam text

Sektion: Böcker

[121114] Att komponera en skönlitterär text. Att blanda olika stilar, eller kanske genrer, till en helhet så som kanadensiska Anne Carson gör i Makens skönhet, ser jag som något av ett vågspel som verkligen kräver sin författare. Jag kan inte uttala mig om Carson faktiskt lyckas rakt igenom, eftersom jag misstänker att hon stundvis rör sig ovanför mina horisonter.

Själva berättelsen vore inte svår att referera; ung flicka blir förälskad i jämnårige pojke, sedan är de mer eller mindre ett kärlekspar fram till sena medelåldern. Killen/mannen är notoriskt otrogen, ljuger och bedrar, stjäl hennes texter, men den kvinnliga jag-berättaren håller fast vid honom genom alla år. Röster från gemensamma vänner, främst Ray, bryter igenom jag-perspektivet då och då och ger nya sidor och förståelser. Någon gång ges också maken möjlighet att tala, ibland berättas i tredje person. Allt blandas och växlas boken igenom.

Omslagets dubbelsidiga bild från National Portrait Gallery i London visar den romantiske poeten John Keats. Kanske är det just Keats ”makan” talar till i boken. En stor del av texterna riktas mot ett du, i ett försök till eller förhoppning om samförstånd.

Varje kapitel – här kallade – tangos inleds med några försättsrader ur dikter eller dagboksanteckningar av John Keats, och hans berömda ”det sköna är det sanna” står som en slags grunddevis för Anne Carsons text  ”Skönhet. Ingen stor hemlighet. Skäms inte att säga att jag älskade honom för/ hans skönhet. Och jag skulle göra det igen/ om han kom i min väg.”

Sedan börjar ”tangon” med några få rader genomgående skrivna i versaler, det kan vara poetiska rader eller åt det essäistiska hållet, men alltid språkligt mycket vackert. Några blankrader följer och därefter ”själva” texten, även den poesi, prosa och essä i skön samanda.

Liknande ambitioner som Anne Carsons riskerar att bli alltför mycket form, att texten försvinner bland det vackra och högt kvalificerade. Jag greppar vare sig allt det poetiska eller essädoftande fullt ut, och undrar ibland hur det jag just läst ryms inom berättelsen. Men när det för mig fungerar som bäst är det vidunderligt läckert. Poesin vidgar mitt omedvetnas gränser. Men det är också en smärtsam text att ta del av, hur ”makan” ständigt såras och lämnas ensam när mannen är ute på sitt, hur hon troget väntar och låter sig bedras och beljugas.

Makens vän Ray dyker en sen natt upp hos kvinnan som är ensam i huset. Hon är i ett vindsrum, Ray ropar något från trappan och ställer sig i dörröppningen

Hon lyfter blicken från sitt arbete, djupt
inne i dess njutning ser han något hos henne som
bländar honom.
Han är ute säger hon.
Tillsammans

betraktar de spridda droppar från detta faktum kondenseras i luften mellan dem.
Vissa kallar det för kärlek
men de två vars själar sammanlänkades i det ögonblicket
såsom Jonathans själ var sammanlänkad med Davids själ
älskade inte varandra.
Så mycket enklare det hade varit.

Anne Carson, född 1950 i Toronto, är förutom skönlitterär författare även kritiker och översättare, främst av ”gamla greker”, och innehar (hade?) en professur i klassiska språk i Montreal. Det är Mara Lee som förtjänstfullt har översatt Makens skönhet, vilket jag gissar bör ha varit ett stimulerande arbete för en poet.

Vad betyder att ”det sköna är det sanna” när så mycket i berättelsen handlar om lögner? Maken ser sin kvinna som den starka. Men vem är starkast; den som behöver mest eller minst? Den som går eller den som stannar?

I en tango erkänner maken  ”Jag är en ledsen man och förmörkad. I min smärtsamma inre upptäcktsfärd vill jag nu gå djupare. Ingen kan hjälpa mig. Bara jag kan göra detta.”

De verkar efter alla år närmast ha vuxit ihop, gått in i symbios med varandra, trots allt det trasiga mellan dem. Eller kanske handlar det om ett ömsesidigt beroende, där den ena inte kan vara utan den andres negativa sidor och beteenden. I avslutningsraderna är det inte helt lätt att utröna vems orden faktiskt är, vem som säger vad

Gör ont att vara här.
”Det var du som flydde.”
Att berätta en historia genom att inte berätta den –
kära skugga, jag skrev detta långsamt.
Hennes inledningar!
Mina slut.
Men allt går tillbaka
till en blå junimåne
och en befläckad natt som poeterna säger.
Vissa tangos låtsas handla om kvinnor men titta bara på den här.
Vem är det du ser
diminutivt speglad
i varje tår hon fäller. 

Titta noga nu när jag vänder detta blad så att du tror att det är du.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

Anne Carson
Makens skönhet
– en fiktiv essä i 29 tangos

Övers: Mara Lee
Albert Bonniers förlag 2012

Kategorier
Dela den här artikeln: