Affären Danton

[130114] Den franska revolutionen som en läxa för vår tid: Ja till frihet, jämlikhet och broderskap, men nej till terror! Ungefär sådant är den spanske regissörens budskap i programbladet. Han varnar för statsterrorism som  botemedel mot terrorism. Och det gör han väl rätt i, för den  har ju sällan lett till något gott. Och ändå  praktiseras den också i våra dagar…

För att illustrera det har pjäsens franska sjuttonhundratalspoliser utrustats med modern kravallutrustning…

1968 års studentrevolt och radikalism känns nästan lika avlägsen som Franska revolutionen. Det var längesedan man spelade revolutionär teater på Stadsteatern i Göteborg. Och denna pjäs från början av nittonhundratalet känns på ett märkligt vis väldigt “retro”. Stadsteaterns ensemble spelar svältande folkmassa i Paris 1794, och viftar med läckra baguetter som ser misstänkt färska och moderna ut.. Jag undrar vad det är för budskap man egentligen vill framföra. Och om det över huvud taget skall bli intressant att se.

Men efter pausen tar det sig. Då liknar det hela mer ett idédrama. Kjell Wilhelmsen är den folklige revolutionshjälten Danton, som förtvivlad ser att hans förhoppningar om ett mer demokratiskt och rättvist samhälle inte kan förverkligas, och rufsig och vild i blicken försöker trösta och lugna sig genom att upprepade ganger våldta sin tonåriga fru. När han redan fängslats och står inför den korrumperade domstolen gör han ett sista försök att återta makten med hjälp av sin vältalighet. Men det är för sent. Den kylige renlevnadsmannen Robespierre har redan övertagit ledningen och börjat styra genom diktatur och terror såväl mot antirevolutionära krafter som mot revolutionära meningsmotståndare och det svältande, missnöjda folket..

Men den magre Robespierre, klädd i korrekt modern kostym, spelad av Richard Turpin, blir också förtvivlad, och får ont i magen, och älskarinnan försöker förgäves trösta… Så blir de två revolutionära ledargestalterna ett slags Helan och Halvan – den ene fet och känslostyrd, den andre mager, kylig och förstenad. Och revolutionen går åt helvete och slutar i ett allmänt blodbad – symboliserat av en ensam kvinnogestalt som häller ett ämbar med blod över sitt eget huvud.

Stundtalst ganska häftigt – med flott scenografi och hårt kämpande huvudrollsinnehavare som det ibland blixtrar till om. Men ändå känns föreställningen inte särskilt engagerad eller engagerande. Och kvinnorollerna är sällsynt trista: en rad varianter av älskarinnor och offer. Jag önskar mig en annan pjäs och en annan uppsättning.

/Kajsa Öberg Lindsten

 

Jag såg fram emot franska revolutionen som en del i de stora historiska svep som Stadsteatern bjudit på: Bibeln etc. Den här gången tycker jag att teatern trots sina lovvärda ambitioner helt enkelt förlyft sig. Kanske dramatiken blivit för hårt nedbantad. De dryga tre timmarna räcker inte för att förklara för oss det nödvändiga i skeendet. Historien som berättas berör mig inte.

Kanske är det verkligheten som har sprungit om händelserna. Verkligheten sådan den har omgivit oss är numera så obeveklig och otäck att den inte duger att dramatisera. Det är ingen berättelse vi behöver se. Omänsklighet och grymhet berör oss inte.

/Åke S Petersson

▪ Åke S Pettersson/ Kajsa Öberg Lindsten

Av Stanislawa Przybyszewska

Översättning: Martin von Zweigbergk

Bearbetning: Andrés Lima och Lucas Svensson

 

Premiär på Stadsteatern, Stora Scenen, 14  december 2012

 

Regi: Andrés Lima

Scenografi: Alex Tarraguel

Kostym: Gill Marshall

Ljus: Max Mitle

Musik: Nick Powell

Dramatur: Lucas Svensson

Mask: Katrin Lind

I rollerna: Richard Turpin, Kjell Wilhelmsen, Victoria Olmarker, Henric Holmberg, Anna Bjelkerud, Carina Boberg, Marie Delleskog, Mats Blomgren, Johan Gry, Johan Karlberg, Emilie Strandberg, Mattias Nordkvist, Caroline Söderström, Amelie Thorén, Lisa Johanssson

Musiker: Anders Blad

Statister: Sven-Pär Olsson, Darko Savor, Lisa Johansson, Ulla Holm

Kategorier
Dela den här artikeln: