Anklagelseskrift mot nygirigheten

böcker.vinjett

[140228] Foto Kristian LundbergAtt bemannings”-anställningarna” gör människor absolut rättslösa och därmed i en blink spränger den arbetsrätt det tog svensk arbetarrörelse ett par generationer att bygga upp genom avtal, kontrollinstanser, tålamod istället för proletariatets diktatur.

Och hur alldeles förskräckligt detta systemskifte är. Den erfarenheten har Kristian Lundberg från Yarden, lagret för importbilar i Malmö hamn. Romanen har dramatiserats för Malmö stadsteater.

Han är uppväxt i Rosengård och har senare bott över hela Malmö. Han hade en vild ungdom men blev helnykterist. Han har rört sig från syndikalism över katolsk och högkyrklig miljö i sökandet efter ett radikalt kärleksbudskap och totalt skrivit trettio romaner, diktsamlingar, deckare på något färre år. Om sin uppväxt, vad som skett med Malmö, om det ”moderna” arbetsliv han grymt prövat på och förfärats över.

Det är ovanligt uppenbart att Kristian Lundberg skriver för att han måste, det finns en frenetisk känsloladdning, ett  repetitivt besvärjande drag som ideligen fäster våra blickar på modern vid sitt köksbord, där hon ständigt skriver brev till Olof Palme och andra om att hennes identitet stulits av någon som nu rör sig ute i staden. I sin paranoia försöker hon hålla ihop jaget med detta ständiga skrivande. Lundberg skriver mot ångest eller ur ångest och därför blir texten stark och identifikationen med utsatta människor särskilt trovärdig. I hans rörelse mellan ideologiska positioner tycks han nu närmat sig socialismen, mest apostroferad  genom klarheten i Olof Palmes tal och vreden hos Mäster Palm.

Vårens bok är en inventering av hans tidigare teman i resonemangsform (essäsamling om ordet inte vore så förbannat finkulturellt) men med en viss ideologisk enhetlighet. Avsnittet om ”flyktingförvaret” i Åstorp börjar med en dikt om diktarens möjlighet att alls uttrycka det våld vårt samhälle utövar mot dessa redan slagna. Så försöker han göra det svåra. Han reser till Förvaret i Åstorp, finner ett fängelse där den som ”stör ordningen” kan låsas in, hör en tjänsteman tala om Förvar som ”ett annat tänk” än fängelse men hittar ett fängelse.

Alla dessa förskönande omskrivningar: ”minska volymen asylinvandrare” när det som sker är att afghanska ungdomar på flykt undan kriget låses in och tvingas bort. Han träffar Davood Ismaielsadeh som anmält för polisen att han blivit sparkad, slagen, fått tummarna tryckta till värk flera veckor senare, fått smärta i handlederna av handfängsel. Det som sker är att ”polisutredningen” kommer fram till att han ljuger. Ingen domstol. Han anmäler polisen och polisen kommer fram till att han ljuger. Total rättslöshet, som på Yarden.

”En vuxen förvarstagen får hållas skild från de andra förvarstagna, bland annat om det är nödvändigt för ordningen och säkerheten på förvaret. Du kan då placeras till exempel i ett låst rum eller på ett häkte”. Information till de ”förvarstagna” från Migrationsverket. Generaldirektör Dan Eliasson vid invigningen av Förvaret: ”Ni i Örkelljunga har utfört små underverk varje dag i de lokalerna. Nu får ni nya möjligheter och ni är så värda det. De förvarstagna får världens bästa förvarsverksamhet, även om de kanske inte skulle vilja vara här.”  Våldet börjar i språket, i förtingligandet av människan, i de entusiastiskt uttalade byråkratfraserna.

Mot denna ondskans utbredning ställer Lundberg solidaritetens exempel – hur femhundra svenskar for till spanska inbördeskriget och riskerade livet för andra.  Hur Kain frågade Gud: ”Skall jag ta vara på min broder?” I Första Moseboks fjärde kapitel drivs ju Kain av avund sedan Gud tagit emot Abels offer men inte hans. Det hela slutar med historiens mest berömda brodermord men Kain frågar Gud: ”Skall jag ta vara på min broder ?” Hela denna passus handlar om revansch och hämnd och utlevelsen av mörka känslor. Guds svar tycks bli Lagen. Det finns en lag som måste överordnas alla känslor. Den lagen är solidariteten. Att behandla andra som vi själva vill bli behandlade av dem.

Kristian Lundberg skriver kalejdoskopiskt och skriver om detta: hur lösa bilder förs samman och en helt ny bild framträder. Ibland blir det dunkelt och han liksom fastnar i sin besvärjande språkliga cirkelrörelse.

Ändå är Det här är inte mitt land tydlig, budskapet starkt och omtumlande. Politisk dikt utan alldeles entydiga svar men med en inlevelse som tvingar oss ur likgiltighetens dödssynd. Eller rentav girighetens ?

▪ Tomas Löthman

BokomslagKristian Lundberg
Det här är inte mitt land
Atlas 2014

Kategorier
Dela den här artikeln: