Something Wick this way comes

sektion film

[141031] PorträttHur beskriver man bäst en film som John Wick? Likt utomordentligt tillagad skräpmat kommer den aldrig kunna erhålla högre status i mer sofistikerade kretsar, men det måste erkännas att den lämnar en förvånansvärt nöjd och tillfredsställd.

I likhet med skräpmat kan den inte heller få några pluspoäng för innovation, men faktum är att det går mycket bra även utan detta. Istället satsar man på mycket fina råvaror och ett gediget hantverk, vilket räcker en mycket lång väg. Det är med en viss trygghet man lutar sig tillbaka för att avnjuta något som för en gångs skull inte gör anspråk på att leverera nyskapande överraskningar staplade på varandra, och bara det gör att man kan ta del av den mycket konventionella berättelsen utan att någonsin riskera en besvikelse grundad i ren brist på nyskapande.

John Wick hinner knappt lämna sin hustrus begravning innan han råkar ut för nästa tragedi. En ung gangster och dennes vapendragare bryter sig in i hans hus, misshandlar honom och tar hans ögonsten: en Ford Mustang, årsmodell -69. Vad sagda gangster får reda på alltför sent är att hans far tidigare brukade samarbeta med John eftersom denne var branschens kanske bäste yrkesmördare, någon som inte tar särskilt lätt på indignation även i fall som inte involverar bilstöld och misshandel precis efter en frus för tidiga bortgång.

Det som följer är en ganska konventionell hämndhistoria med en skottlossning efter en annan, men utförandet av dessa är anmärkningsvärt. Det är på modet att filma actionsekvenser med en inzoomad och skakig handhållen kamera (s.k. ”shaky-cam”) som kombineras med mycket snabb klippning för att ge en desorienterande effekt vilken man tänker sig på något magiskt vis skall överföra de kinetiska aspekter som går förlorade när de återges rent audiovisuellt. Resultatet blir alltid en förvirrande röra där man omöjligen kan reda ut vad som händer. I John Wick satsar man stenhårt på att istället estetisera själva våldet. Allt filmas i helbild med långa tagningar, och således fångar man alla aspekter av vad som nästan liknar en morbid form av dans. Den våldsamma koreografin är ett vackert skådespel där man nästan vill låta bli att blinka i rädsla för att missa något. Det märks att filmens två regissörer har jobbat med kampkoreografi större delen av sin karriär.

Flera av den undre världens medlemmar tvekar inte att berätta om eller kommentera Johns våldsamma förflutna (som aldrig visas), och målar således upp en bild som ger honom ett illusoriskt djup. Hans bakgrund bekräftas indirekt av vendettan han för i nutid, och ger honom en nästan mytologisk aura. Det är billigt att muntligt återberätta hans historia utan att någonsin visa den, men nog fungerar det alltid. John Wick är och förblir en mycket generisk actionfilm som inte försöker stå ut ifrån mängden, vilket paradoxalt nog gör den mer minnesvärd än det mesta i genren.

▪ Martin Ricksand

John Wick
Premiär: 31 oktober 2014

Regissör: David Leitch, Chad Stahelski
Skådespelare: Keanu Reeves, Michael Nyqvist, Willem Dafoe, Lance Reddick, Adrianne Palicki
Längd: 1 timme 41 minuter
Åldersgräns: Från 15 år

Kategorier
Dela den här artikeln: