I såväl Kapernaum som They shall not grow old är närvaron allt. I verkligheten och i minnet av verkligheten. I Nadine Labakis Cannes-belönade och Oscar-nominerade film Kapernaum följer vi med pojken Zain i hans utsiktslösa vardag i Beirut, tillsammans med sin egen familj, tillsammans med en papperslös ensamstående mor och hennes baby. Läs mer
Redan 2003 tillkännagav James Cameron att han ville filmatisera den japanska serien Battle Angel Alita, men tyvärr hamnade filmen i ”utveccklingslimbo” eftersom Cameron sedermera blev alltför upptagen med att göra filmer om smurfar i yttre rymden (läs: Avatar). Till slut lät han Robert Rodriguez ta över regissörsstolen, och efter sexton års väntan får vi äntligen se resultatet. Läs mer
Det är märkligt, men det är sällan man står så schack matt när det gäller den bakomliggande drivkraften och viljan i en berättelse som i förhållande till Isabella Eklöfs Holiday. Vem är filmens huvudperson, Sascha, vad är regissörens uppfattning om henne i en historia som ligger klibbigt nära metoo och domen mot Arnault, som jag just lusläst – är det en slump, eller är detta regissörens knivskarpa inlägg i ”debatten” eller vad man skall kalla det? Läs mer
Det finns ett antal högkvalificerade filmiska verk som behandlar människans strävan, eller tvång, att nå rymden, av fri vilja (radarparet Brian Grazers/Ron Howards Apollo 13 1995) eller av tvång (Christopher Nolans Interstellar 2014) – uppföljda av framlidne Stephen Hawkings påstående, att människan inte kommer att klara sin uppgift att rädda jordens klimatförändringar och därför måste skapa möjligheter för en definitiv utflyttning till annan planet, annat solsystem.
Gud bevare mig. Läs mer
Peter Grönlund har begått ännu ett mästerverk. Goliat är filmen som berättar om en familj i desperation men det är också berättelsen om förmågan till lojalitet mot alla odds. Det lever en stark och otvetydig kärlek mellan medlemmarna i den problemfamilj filmen tar sin utgångspunkt i, vilket inte minst förklarar den inre skönhet filmens huvudperson, Kimmie, genomsyras av. Läs mer
Det är mycket som står skrivet i Nahid Perssons nya film Anders, jag och hans 23 andra kvinnor, i sms, på facebook eller varför inte i – stjärnorna? Om att jag älskar dig, att du är det finaste som hänt mig, ja, allt det där man hoppas någon förr eller senare skall säga till en, i fåfäng tro på att en gång sagt skall det också förbli, problemen är över, nu är sagan här. Läs mer
Jag minns att jag kände, vid Hasse Alfredsons bortgång, när man tog del av nedslagen i hans och Tage Danielssons enastående produktion:
vilken lätthet genomsyrade inte hela deras arbete, vilken sagolik frihet, detta trots i all vänlighet, denna fräckhet utan snusk – så länge sedan det tycktes vara, som var det nu förlorat, för all framtid… Läs mer
Den rörliga italienska filmen Allt du önskar kan du få lurar åskådaren från första stund. En man sitter på café och har en liten ”mottagning”, skarpt iakttagen av baristan, som står och förälskar sig i honom vid sidan av. Människor med vidlyftiga önskemål får löfte om att de skall gå i uppfyllelse – i gengäld måste ”kunderna” åta sig omfattande, komplicerade och ibland direkt farliga motprestationer bestående av grova brott typ våldtäkt och mord. Läs mer
