Fullkomligt åldrad

[160122] Filmen heter Youth men handlar om det motsatta: åldrandet och dess insiktsfulla vemod. Självbedrägeriet in i det sista och slutligen försoning.

Regissören, Paolo Sorrentino, är inte mer än fyrtiofem år, men i egenskap av napolitanare verkar han har ändå ha sett för mycket och har i det senaste arbetet åstadkommit ett verk av sällsam lyskraft. Som var det skapat av en som sett och förstått ”allt”, sett och sedan förlåtit.

Det är inte första gången han arbetar på engelska. Vi minns This must be the place med Sean Penn från 2011, ännu en absurd historia, där han låter sina amerikaner färgas av de burleska karaktärsdrag han lärt känna i sitt hemland och som han, i jämförelse med Federico Fellini inte behandlar med lätthet och grace utan förstorar, förfular, utmejslar till ett slags groteska mänskliga möbler han inreder sitt storvulna  filmiska docksåpsuniversum med.

Någon underhållningsfilm handlar det inte om, men man följer andlöst ruta efter ruta och undrar hur det går till, att han mitt i parodin över parodin ändå lyckas lägga in så starkta stråk av medveten sorg, som mästrade han även Luchino Viscontis känsloregister, när han, som här, låter Michael Caine och Harvey Keitel mödosamt gå eller sitta vid varandras sida, alltmedan de i ömsesidigt spjuverlynne blott med möda försöker erinra sig eller anförtro varandra vem av dem som egentligen var ihop med den där skönheten de åtrådde båda!

En av dem dyker upp mot slutet: en magnifik Jane Fonda, i egenskap av den oumbärliga ingen producent kan undvara.

Om Fellini låter lättsinnet råda som en dygd tillåter sig Sorrentino en tyngd som hans flamboyanta bildspråk i grunden utgör en total kontrast till. Om man inte vill karaktärisera den horiga överdådigheten som ett uttryck för mörkaste sorg, som ingen prakt i världen kan dölja, än mindre beljuga.

Sorrentino har ett sätt att förvrida och stycka människornas kroppar, här inte minst genom att placera dem i det schweiziska hälsohotellets bassänger på ett sätt så att de bryts av på mitten eller i vattenytornas lek mister både armar och ben. På det hela taget genomkomponerar han sina bilder in i minsta detalj, separerar det ena från det andra för att sedan låta kameran iaktta allt för sin egen skull. Ingenting lämnas åt slumpen, inget överflödigt förekommer, absolut inga transportsträckor. Följden blir, att man följer hans berättelse i extrem koncentration, eftersom noll slarv distraherar det han föresatt sig att förmedla, i det här fallet den svåra konsten att dö.

Michael Caines kompositör och dirigent konstrar och vägrar in i det längsta att acceptera den engelska drottningens begäran att vid sitt hov få lyssna till hans svit av Simple songs, som han hävdar endast hans hustru kunde ge rättvisa. Men kunde hon någonsin det? När Caine uppsöker henne på det sjukhem hon numera bebor i Venedig – den döende staden – avspeglar hennes tomma ansikte snarare ett förtvivlat misslyckande, så skulle man i alla fall kunna tolka det. I gengäld utvecklar sig slutscenens konsert till en fullbordan och fullständig förlösning, för att inte säga försoning, en triumf för det liv som levts.

Han har skildrat sitt italienska samhälle i filmer som grymt träffsäkert klätt av den brist på regler, rim och reson som alltid genomsyrat det – och givit det dess charm – tills man blivit så trött på all tidsödan det bibringar att man vill lägga en spya på alltihop.

Således porträtterade han i en precitionskonst utan motstycke skandalpolitikern Giulio Andreotti i Il Divo, ekonomiskt lurendrejeri i The family friend och det mänskliga tillkortakommandets obotliga ensamhet i The consequences of love. Men inte i någon av dem har han i likhet med Youth nått fulländning genom att samtidigt med sina dystra insikter skänka harmoni genom en uppfattning liknande den, att ”allt måste förändras för att allt skall förbli vid det gamla” (Giuseppe Tomasi di Lampedusa i romanen Leoparden, 1958) – och att om det är någonting man kan vara säker på är det, att det aldrig, aldrig kommer att ske.

Vilken utsökt film att inleda Göteborgs 39:e Filmfestival med i en visning för medarbetarna och deras vänner en vecka före den offentliga premiären!

▪ Kjerstin Norén

Youth
regi: Paolo Sorrentino
Italien/Frankrike/Schweiz/UK 2015

Sorrentino-box
fem filmer med engelsk text
www.artificial-eye.com

Kategorier
Dela den här artikeln: