Smärtsam skönhet på Göteborgsoperan

[160218] Berättelsen om geishan Cio-Cio San och den amerikanske marinofficeren Pinkerton har vissa likheter med Giacomo Puccinis eget liv. Men i operan Madame Butterfly skär tragiken genom två väsensskilda kulturer, vilket gör dess andra akt till en av operavärldens mest smärtsamt känsloladdade skönheter. Så ock i denna stringenta version.

Med koreanskan Jung Nan Yoon i titelrollen och en japansk regissör, Yoshi Oïda, träffar Göteborgsoperans nya uppsättning den japanska livsstilen tätt inpå livet. Det är värt besöket bara att uppleva detta produktionsteams version av den centrala scenen med en hummande kör och en Cio-Cio San, som i väntan på sin älskade upplever ett drömscenario. På en gångbro, som scenografiskt får representera det imaginära, ses hon skrida fram i sin bröllopsskrud för att välkomna sin återvändande make, ännu ovetande om hans egentliga ärende. Samma bro får också bära varsel, gestaltat av en dödsängel.

Det var i samband med premiären i London på Tosca år 1900 som Puccini såg David Belascos enaktspjäs ”Madame Butterfly: A Tragedy of Japan”, som i sin tur bygger på en novell av John Luther Lon. Puccini blev fängslad av historien, ivrig att komma igång med nästa projekt efter Tosca, och satte berättelsen i händerna på de trogna medarbetarna Giocosa och Illica för att få till ett operalibretto.

bild ur föreställningen

Puccinis arbete med detta sitt ”kärleksbarn”, som Madame Butterfly kommit att kallas, drog ut på tiden. Det var kantat av svårigheter på det personliga planet, dessutom sviter av en bilolycka. Kvinnor och bilar var hans passion bredvid musiken. När Butterfly väl hade sin urpremiär på La Scala den 17 februari 2004 blev den väntade succén i stället ett dunderfiasko och det ryktades om en sammansvärjning, likt ett pris att betala för tidigare stora framgångar. Puccini lär ha mött publikens reaktion med att ropa: ”Högre, högre, svin! Skrik åt mig bara! Vräng era lungor ut och in! Ni skall få se vem som har rätt! Detta är den bästa opera jag någonsin skrivit.”

Tiden skulle snart visa att han fick rätt. Denna lättlyssnade musikaliska skönhet med sin allmänmänskliga tragik har kommit att också bli ett operapublikens kärleksbarn. Premiärfiaskot gav dock upphov till en del ändringar i librettot och strykning av ett mittparti så att tre akter blev till två. Det gör att Madame Butterfly finns i ytterligare ett par versioner. Den mest spelade är den så kallade Parisversionen. Den här aktuella Bresciaversionen, den som vände fiasko till succé tre månader efter den utbuade i Milano, är Göteborgsoperan nu först i Sverige med att sätta upp.

Själv upplevde jag Madama Butterfly senast på Göteborgsoperan 1995 med Nina Stemme som Cio-Cio San. Oförglömligt. Därför spännande att nu möta denna ”japanska” uppsättning med både regissör och sopraner från österland. Den 83-årige Yoshi Oïda är född och uppvuxen i Japan men bor i Paris sedan 1960-talet, där han länge verkat inom teatern, framför allt med den kultförklarade Peter Brook. Först vid 65 års ålder blev Oïda intresserad av opera, vilket man bland mycket annat får veta i Göteborgsoperans som vanligt mycket innehållsrika program. Ett gott råd är att ta sig tid att läsa det före föreställningen.

Valet av två koreanska sopraner att turas om i den krävande titelrollen har Oïda förklarat med att Korea och Japan har så gemensamma rötter vad gäller kultur och livsstil. Det avspeglas också här i de introverta fysiska uttrycken och i en något tunnare och skörare sångstil, som utmärker Jung Nan Yoons tolkning.

Händelseförloppet är överförbart i tid och rum men bottnar i en period då amerikansk imperialism och ett för omvärlden öppnare Japan sammanfaller i slutet av 1800-talet. Marinlöjtnanten Pinkerton skaffar sig ett exotiskt sommarställe i Japan, därtill en ung och vacker kvinna, som han lättvindigt gifter sig med. Men för henne är det av så stort allvar att hon till och med konverterar till kristendomen till priset av att hennes familj och släkt vänder henne ryggen. Pinkertons löften bleknar snart när han återvänt till hemlandet. När han efter tre år kommer tillbaka till Japan i sällskap med en amerikansk hustru chockas han av att förstå hur troget Cio-Cio San väntat på honom och snart också får veta att hon har en tre år gammal son, som han är far till. Hans beslut att ta med sig sonen till Amerika blir Butterflys död.
Puccinis eget förhållande till kvinnor var av den typ att han kunde känna igen sig i Pinkerton och lägger mycket av sina egna trauman i den musikaliska gestaltningen. Framför allt i det viktiga tillägg som gjordes efter skandalpremiären i och med arian Addio, fiorito asil, där Pinkerton får ge utlopp för sin ånger och sin skam över sitt svek. Det är en aria som tolkats av så många namnkunniga tenorer att jämförelser inte låter sig göras. Men de uttryck av skam och feghet som Marcelo Puente här ger uttryck för gör honom både rörande och trovärdig som en av de många män som flyr undan ansvar. Madame Butterfly är en operapärla, som har en hel del att säga också om vår tids allianser över kontinenterna och kulturgränserna.

▪ Britt Nordberg

Opera: Madame Butterfly av Giacomo Puccini
Scen: Göteborgsoperan, stora scenen
Dirigent: Manlio Benzi, från 16/4 Ariane Matiakh
Regi: Yoshi Oïda
Scenografi: Tom Schenk
Kostymdesign: Thibault Vancraenenbroeck
Ljusdesign: Fabrice Kebour
Solister: Jung Nan Yoon och Karah Son (Cio-Cio San), Marcelo Puente (Pinkerton), Katarina Giotas, (Suzuki), Mats Persson och från 28/3 Daniel Hällström (Sharpless), Daniel Ralphsson (Goro), Mattias Ermedahl (prins Yamadori), Jonas Landström (Bonzen) m fl.
Göteborgsoperans orkester och kör

Bild: Katarina Giota som Zusuki och Jung Nan Yoon som Cio-Cio San i Madame Butterfly på Göteborgsoperan. Foto: Mats Bäcker

Kategorier
Dela den här artikeln: