För många tydliga budskap

[160222] festivalens draksymbolSlutet av januari innebär som vanligt filmfestival i Göteborg, på gott och ont, och efter elva dagar av sena nätter och tidiga mornar kan man, smått desillusionerad av sömnbrist, börja sammanfatta festivalen som gått.

Med risk för att upprepa mig måste jag, likt förra året, fråga vad festivalen har för syfte. Samma irritationsmoment som jag identifierade i fjol återkommer nämligen år 2016, i samma – om inte högre – utsträckning. Återigen satte jag upp ett par premisser för vilka visningar som jag skulle sky som pesten: alla filmer med ett tydligt och uttalat budskap som förmedlas redan i festivalkatalogens beskrivning; varje lågmält drama som visar ”hur livet faktiskt är” i motsats till Hollywoods glamorösa skildringar; allt som är konstnärligt för sakens skull, eller ”artsy fartsy” som det kallas på utrikiska.

Vid en första genomläsning av festivalkatalogen kan man konstatera att trots 450 filmer på repertoaren är utbudet likväl sparsmakat. En enda science fiction-film erbjuds. Ingen skräckfilm. En klar majoritet av filmerna är dramer, ofta med syfte att visa på misären i ett specifikt land, alternativt finns en kvinnlig protagonist som kämpar mot patriarkala strukturer och sociala konventioner. Som exempel kan nämnas den nigerianska sektionen, där sex av de sammanlagt åtta filmerna faller in under dessa beskrivningar. Måhända är det en tillfällighet, för en av de två andra kandidaterna, O-Town, är inte mycket att hänga i granen. Regissören beskrivs som influerad av Tarantino, vilket framgår tydligt när han stjäl Tarantinos kännetecken rakt av utan att tillföra något eget innehåll. Varje gangster framställs som vore just han den tuffaste i kvarteret, med följden att det råder ”coolhetsinflation”, ett vanligt förekommande fenomen i dagens actionfilmer. Ibland vågar man sig på att göra mer surrealistiska sekvenser ackompanjerade av modern populärmusik och a capella-gospel, men efteråt söker man åter sin trygghet bland endimensionella brottslingar som hör hemma i 70-talets gangsterfilmer; man har fångat Tarantinos yta. Festivalens bättre Tarantino-kopia blir istället The Assassination, en karbonkopia av Inglourious Bastards, som visar att om man bara vill härma Quentin så bör man löpa linan ut om det skall bli bra. Det är inte originellt, men om man gillade Inglourious Bastards och vill ha mer av den varan blir The Assassination ett bra surrogat.

Det gick dessvärre inte att helt undvika pretentiösa filmer. The thoughts we once had kombinerar klipp från gamla stumfilmer vilka varvas med citat från Deleuze. Det ser bra ut på pappret, men eftersom citaten är lösryckta och alltför utspridda får man svårt att se deras relation till varandra. Föga intressant om man vill lära sig mer om Deleuze, men klockrent om man vill kunna skryta för sina hipsterkompisar nästa gång man samlas kring en supé bestående av rawfood och öl från mikrobryggerier.

På flykt från politiska budskap och wannabe-avant garde hamnar man lätt på visningar av raka motsatsen, d.v.s. komedier, en genre där man lyckats hitta ett och annat guldkorn. No Kids är konventionell rakt igenom, men denna berättelse – om en man som försöker dölja för sin barnhatande flickvän att han har en nioårig dotter – har i alla fall humor, och vad mer kan man begära av en komedi? Burning Love satsar mer på satir men visar alla andra filmer med politiska budskap hur detta skall göras väl. Den skildrar ett barn som lider av patologisk antisemitism, som i lågstadiet ritar hundratals teckningar av hur han dödar klassens judiske pojke, och som i vuxen ålder startar det ena projektet efter det andra för att befria Italien från judar; t.ex. ger han ut en Bibel helt utan judiskt innehåll (”Den har kvar kärnan av det bibliska budskapet: adjektiv, adverb, bestämda artiklar…”). Måhända kan det verka grymt att skämta om antisemitism när judehatet växer sig starkare runtom i världen, men med humor lyckas regissören ta sig an ämnet på ett mer gripande och underhållande sätt, och, för att citera Byron, ”If I should laugh at any mortal thing, ‘tis that I may not weep.”

Vad blir den s.k. summan av kardemumman? Vill man visa film som folk vanligtvis har svårt att komma i kontakt med? Då kanske man inte borde fylla salongerna med samma slags formalistiska pseudointellektuella skräp som Hagabion visar året om. Samtidigt som mindre biografer fyllde sina salonger med politiska indiedramer kunde förra årets skräckfilmer (som gick upp på bio i Sverige) räknas på ena handen; om man vill visa något folk inte kan se närsomhelst borde man försöka anställa någon som har hyfsad koll på den genren. (Hint hint! Slå mig en pling, Jonas Holmberg, så kan vi säkert komma överens om något.)

Vill man bilda allmänheten? Då är film förmodligen inte rätt medium, av tre anledningar. För det första menar John Fiske i sin bok Television Culture att inlevelse och engagemang från åskådarens sida försvåras om denne upplever att filmens budskap står i strid med ens egen övertygelse. För det andra finns det, i ett välgjort verk, tillräckliga tolkningsmöjligheter för åskådare att komma fram till diametralt motsatta slutsatser. Exempel: Ien Angs studie av TV-serien Dallas, där hon visade hur amerikanska tittare såg serien som ett exempel på hur den amerikanska drömmen kan slå in, medan tittare på andra sidan planeten menade på att Dallas var en illustration av den amerikanska drömmens fundamentala brister och ohållbarhet. För det tredje: man kan inte annat än instämma i Simone de Beauvoirs påstående (i ”Litteratur och metafysik”) om att en berättelse med syfte att agera behållare för ett budskap blir ointressant. Karaktärerna blir platta och historien föga gripande om skaparen redan på förhand vet vad han vill komma fram till, istället måste han försöka ”se sanningar vars ansikte han inte kände på förhand”. Förutom själva berättelsen riskerar även budskapet att handikappas av att tvingas in i ett så olämpligt format som ett narrativ, eftersom dessa inte kan låta komplexa tankar komma till sin rätt i ett, i det avseendet, begränsat medium. Känner man att man tvunget måste handskas med just predikande narrativ bör dessa inte förtälja vad som hade kunnat sägas bättre i en artikel eller krönika, då måste de, likt Burning Love gör så skickligt, ”uppenbara en aspekt av den metafysiska erfarenheten som inte kan uppenbaras på något annat sätt”(min kursivering). Filmfestivalens filmer blir således en reduktiv predikan för de redan omvända. Toril Mois tankar om litteratur kan utan svårigheter appliceras även på film: ”What is the point of reading literature if all we manage to see in it is a theory we already know? Why not simply stick to reading theory and philosophy if that’s what we really want to do? ”

▪ Martin Ricksand

Assassination (Am-sal)
Regi: Dong-hoon Choi

Burning Love (Pecore in erba)
Regi: Alberto Caviglia

No Kids (Sin Hijos)
Regi: Ariel Winograd

O-Town
Regi: Gregory Odutayo

The Thoughts We Once Had
Regi: Thom Andersen

Kategorier
Dela den här artikeln: