Skarpt läge

[160311] Det får ta sin tid om man vill ha fullt utbyte av The revenant, Alejandro Gonzalez Iñárritu’s film om överlevnad och oskriven lag under en pälsjägarexpedition i Nordamerika.

Mycket snart uppstår en strid på liv och död mellan Leonardo DiCaprios Glass och Tom Hardys Fitzgerald, där Hardys behov av inkomst kommer i konflikt med DiCaprios sons brist på mognad, varför Hardy ser sig tvungen att offra hans liv för det gemensammas bästa.

Det är en påfrestande film, den rör sig långsamt och det händer mycket lite människorna emellan. Det som däremot väcker intresse är en växande insikt i, vilka obönhörliga krav situationen ställer, där varje nytt drag får oåterkalleliga konsekvenser med fara för livet. En så radikalt annorlunda situation jämfört med vår bekväma vardag ger inget utrymme för tveksamheter eller vel. Du följer reglerna eller du blir straffad enligt dem.

På de premisserna blir männens utdragna resa i kamp med indianerna, vars stråk de korsar, en meditation över människans förmåga att uthärda. De genomgår prövningar ingen borde kunna överleva, inte ens på bio. Men det är inte osanning. Det är människa mot natur, en begynnande varumarknad mot nomadsamhället. Det är snyggt jobbat och DiCaprio  fick sin Oscar för besväret.

Att Iñárritu är väl skickad att förvalta tillspetsade situationer har han visat i både Babel (2006) och Biutiful (2010). Människa mot öde, överleva eller dö, något tredje gives inte. Och det är i samma brottning med existensen, samma utsatthet, Måns Månssons film Yarden (efter Kristian Lundbergs bok med samma namn) sätter djupa spår, både i egenskap av berättelse och filmkonst. Den sällar sig till en rad svenska filmer inom senare tidsrum, som kännetecknats av väsentliga problemställningar och hittat nytt och eget språk. Det har i fallet Yarden resulterat i en skildring av ett arbetsliv av i dag som ägde det rum i bortre rymden, så verklighetsfrämmande och spöklikt ter det sig, både till regelverk och fysisk miljö. I en sådan hisnande bubbla svävar utsökte Anders Mossling som en annan Sandra Bullock (i skräckeposet Gravity).

Det är ett orostillstånd filmen delar med ett verk som Det vita folket, som, förankrad i flyktingfrågan till trots, i första hand framstår som berättelsen om inre och yttre helvete och kyla, den kunde vara hemmahörande var som helst.

Men vad denna ensamhet och isolering uppstått ur, den berättelsen får man gräva djupare efter. Den finner kanske början till ett svar i det som Efterskalv ville bevisa: den oändliga förmågan till oförståelse och grymhet.

Och man kunde fortsätta så. I film efter film som fått ”branschen” att oja sig över att ingen vill gå och se dem, har det utvecklats verk som stannar kvar, eftersom de exponerat konflikter, som förr eller senare pockar på sin lösning. Det ger inget bra betyg åt skolundervisning och nutida folkbildning, att intresset inte är större för sådana arbeten. Som Kristian Lundberg skriver i sin senaste prosabok, Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du, en serie reflektioner i nummerordning över författarskapet som förståelseform, uppfattningsförmåga, kort sagt liv:

”Du måste förbereda dig för kärlek och du måste förbereda dig för dikten.” (avsnitt 28)

Måns Månssons film utvecklar en ödslighet hos mannen i centrum som hämtar tyngd i sin avsaknad av varje kliché och oavbrutet blixtrar till, i abrupta stycken musik som likt laserstrålar skär in i åskådarens medvetande och hjärta, fångar in förnedring och förslitning, fysisk sådan, men också psykisk. Den upprörande utsattheten äter sig in under skinnet, även på betraktaren.

Ytterligare insikter får man vid läsning av Lundberg själv. Det är det oåterkalleliga som kommer på pränt. Författaren, konstnären, kan inte leva på annat sätt än han eller hon gör, kan aldrig bli den ”entreprenör”  många ber honom om att vara utan att det konstnärliga verket späs ut eller helt enkelt fördunstar. Konstnären är utsatt för livet på ett särskilt sätt. Det är inget lätt liv, det bygger på överkänslighet och sår, men behöver för den skull inte vara olyckligt – bortsett från ”olyckor” det för med sig av ekonomisk och annan art; den lyriske egocentrikerns stumhet i förhållande till familj och barn, vilket framgår i rent makabra, men också komiska scener mellan far och son i Månssons film.

För att återvända till motivkretsen i The revenant visar Lundberg och Månsson hur konstnärskapet sätter sig i rörelse i form av en naturkraft med helt egna förutsättningar mot, ofta starkare, krafter av annan natur. Så att diktaren skulle kunna ställas sida vid sida med pälsjägarens ojämna kamp med elementen  – det blir en förkrossande bild av diktarens sällsamma tillvaro, men att be honom om att vara något annat vore som att förvänta att antiloper skall kunna klättra i träd; bara genom maximal uppmärksamhet och koncentration lyckas de undkomma rovdjuren.

Mosslings hamnarbetare, namnlös med fångnummer 11811, lyckas inte alltid hålla den koncentrationen. Det är då han på allvar råkar i gungning. Det är då han hotar att gå under och andra med honom. Det är då han börjar bli tarvlig.

Grovarbetet för reda pengar kan vara ett sätt att markera ett moment av autonomi i förhållande till den amorfa samhällsavdelning vi brukar kalla ”kulturlivet”. Det kan också representera ett stycke nödvändighet i tillvaron, ett regelbundet återkommande åtagande, som inte ideligen tär på de mentala depåerna och som, likt barnen man kanske omges av, ställer krav på en diciplin svår att upparbeta på egen hand och som i sista hand kommer även det skapande arbetet till godo.

Men Lundbergs/Månssons sätt att skildra nödvändigheten visar också på nedbrytande inslag, en psykisk grymhet som inte ligger trapperlivets belastningar efter och som i sin tur kräver grymma ställningstaganden som drabbar omgivningen. Att konstnärer tyr sig till grova påhugg för att klara vägen och dagen är ingenting nytt, men det vore i vårt moderna nu väl värt att fråga sig, om det verkligen är det vettigaste sättet att förvalta en av samhällets unika begåvningsresurser; på vilket plan det förkovrar, på vilket det bryter ner.

Lösningen? Den som hittar den torde förlänas ett smärre nobelpris.

Kristian Lundbergs förmåga att fånga in specifika kedjor i livskänslas detaljer är mycket värdefull. Det är likaledes berömvärt, att Måns Månsson kan fånga så känsliga processer, ögonblick utkristalliserade i form av absurda behov och inbördes hjälplöshet, i ett bildspråk som är på samma gång drömlikt och konkret bittert.

Det är filmen. Och författaren Kristian Lundbergs sätt att låta en helhetsupplevelse utveckla sig till en karaktärsstudie gör att hans senaste bok erbjuder förkovrade utgångspunkter för att föra diskussionen om det konstnärliga arbetets särprägel vidare. Det visar honom inte bara som en av landets bästa, men också viktigaste, författare.

Han refererar återkommande till ett antal kollegor, bland dem danske Søren Ulrik Thomsen, och manifesterar boken igenom det tillstånd av svävande andlig rörlighet som Thomsen kan ge uttryck för i rader som:

Radion har fångat upp en fjärran station
där en kör av barn
på ett språk som måste vara ryska
läser något som måste vara poesi
och skulle kunna låta som en översättning
av dikten jag alltid har drömt om att skriva.

(Rystet spejl, 2011)

▪ Kjerstin Norén

The revenant
regi: Alejandro Gonzalez Iñárritu
USA 2015

Babel
Regi: Alejandro Gonzalez Iñárritu
USA 2006

Biutiful
regi: Alejandro Gonzalez Iñárritu
Mexiko 2010

Yarden
regi: Måns Månsson
Sverige 2016

Gravity
regi: Ryan Stone
USA 2013

Det vita folket
regi: Lisa Aschan
Sverige 2015

Efterskalv
regi: Magnus von Horn
Sverige 2015

Bok
Yarden
av Kristian Lundberg
Symposion 2009

Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du
av Kristian Lundberg
Ellerströms 2016

Skakad spegel av Søren Ulrik Thomsen
i översättning av Jonas Rasmussen
Ellerströms 2011

 

Kategorier
Dela den här artikeln: