Ångesten över en skilsmässa

Sektion: Böcker

[161009] författarporträttDet pratas alltmer om ”psykisk ohälsa” i media, och även genom film och litteratur. På bio går just nu Ahang Bashis dokumentär Skörheten, som visar hennes egen vandring ner i depressionens mörker och hopplöshet. När en läkare vill skicka henne till en psykiatrisk avdelning säger hon något i stil med ”Men jag är inte sjuk, jag är bara väldigt ledsen/deprimerad.”

Det krävs att fler tar alla drabbade på fullaste allvar, och att man en dag skall kunna jämställa ett brutet ben med ett krossat hjärta eller en djup depression. Där är vi inte ännu. Men det vi ser i diverse texter och filmer och pjäser kanske är en början på något nytt. Hoppas kan man ju alltid.

Jag tycker dessvärre att man ofta trampar omkring i någon slags orsakslöshet. Man frågar sig inte vad det handlar om, vilka de bakomliggande orsakerna till en depression kan vara. Möjligen pratar man om den ”utlösande faktorn”, exempelvis en skilsmässa, arbetslöshet eller någon näraståendes död.

En skilsmässa är vad som drabbade Andreas Lundberg (född 1975) och i januari 2015 hamnade han på en låst psykiatriavdelning på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. En djup, och till synes obönhörlig, depression blev reaktionen på denna skilsmässa och splittring av familjen han levde i. Under de två månader han var där skrev han på sin mobil texter han efteråt inte mindes ha skrivit. Det är med dessa texter som han nu, lätt bearbetade, på Pequod Press debuterar litterärt med den prosalyriska berättelsen ”Storm i den pelare som bär”, efter en rad i en dikt av Rainer Maria Rilke.

Det är en stark berättelse, där förvirringen och hopplösheten, ensamheten och inte minst självföraktet syns och gestaltas tydligt. Vi träffar också på några av de medintagna, deras berättelser och personligheter.

Lundberg skriver korta texter där han ger oss möjligheten att få ta del av hans belägenhet ” … jag är tom som en glödlampa, bara smärtan brinner hos mig.” Inte så sällan vänder han sig till gud och ber om hjälp. Ständiga självmordstankar. Redan tjugo år tidigare gjorde han ett försök, men kroken i taket lossnade, och några år senare fimpade han cigaretter i sina armar för att försöka döva smärtan. Var denna smärta och denna sorg kommer ifrån får vi däremot ingen hint om. Det är det jag menar med skillnaden mellan grundorsaker och utlösande faktorer. När den utlösande faktorn, i det här fallet skilsmässan, dyker upp finns förmodligen diverse grundorsaker redan boende inom honom.

Han får piller och så småningom också ECT, och någon gång emellanåt dyker det upp en terapeut. Men medan elchockerna och pillerätandet finns med i skildringen blir det endast någon anorektisk rad om mötena med psykologen; och jag undrar varför författaren inte verkar anse det vara viktigt att skriva om. Eller minns han inte samtalen därifrån?

När jag läser Storm i den pelare som bär kommer jag osökt att tänka på Pär Lagerkvists tidiga dikter

”Min ångest är en risig skog
där blodiga fåglar skrika.
Stoltare ödemark finner du nog;
men det kvittar mig nu lika!

Jag sitter och glor under torra träd
och lyss till de hesa skriken.
Jag ligger snart still under tomma träd
och ruttnar bland fågelliken.”

För min del blir det dock ett problem att de smärtsamma texterna och ropen på hjälp blir så många och likartade. Det blir för mig inte automatiskt starkare för att man säger samma sak om och om igen. Efter si och så många gånger inträffar tyvärr något som skulle kunna liknas vid inflation; känslorna förlorar i värde. Jag skulle nog behöva mer variation, och framförallt ännu fler kontraster. Exempelvis fler bilder från när det var bra i familjen, innan kvinnan valde att bryta upp. I kontrasterna skulle det absoluta mörkret rimligen få större ”effekt”. Som det nu är riskerar det att bli tröttande, att man upplever det som ett evigt ältande. Ältandet är naturligtvis närmast en nödvändighet för den drabbade själv, men som kanske inte alltid är så fruktbart att läsa. Åtminstone inte för den här läsaren.

Ändå gör författaren sitt bästa för att skapa variation; han varvar de vardagliga helvetesupplevelserna med kursiverade mer poesiliknande texter (snygga ord, men jag frågar mig stundvis om det inte skramlar lite tomt emellanåt), och rader ur kända poeters diktning. Och det finns naturligtvis även ljusare sidor ”Jag minns dina ögon lysande av kärlek. Den blicken förändrade mig, vilade på mig som svalkande förband på hudlösa skador.” Och det slår mig hur märkligt det känns att man kan göra vacker litteratur av något så allvarligt och rent livshotande som en depression. Lika märkligt är att humor kan frodas i detta beckmörker, låt vara en gravsvart sådan ”Sitter i ett av behandlingsrummen och pratar om kärlek och sex med min `kontaktperson` Isak. Säger att det enda stånd jag kan hoppas på är hjärtstillestånd.”

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Andreas Lundberg
Storm i den pelare som bär
Pequod Press 2016

Här kan du provläsa lite ur boken

Kategorier
Dela den här artikeln: