När samhället tar stryptag på känslorna

[170104] På båda huvudstadens stora scener – Kungliga Operan och Kungliga Dramatiska Teatern – spelar samhälleliga uppror under förrförra århundradet en betydande roll för individernas känslomässiga frihet eller förlamning, i värsta fall död.

I en strålande, och då menar jag strålande, uppsättning av Umberto Giordanos (1867-1948) Fedora låter sig den kvinnliga huvudrollen mångfaldigt luras, av såväl mäns bedräglighet som av intriger på grund av upprorsstämningar i ett samhälle som ger polis och myndighet överdriven betydelse. En av dem som drabbas är hennes blivande man, men i ett senare skede visar det sig att han föll offer för ett crime passionnel, varefter ”mördaren” själv finner sig snärjd, vilket i sin tur omöjliggör den gryende kärleken mellan honom och den arma Fedora. Det gryr ingen ny dag, hon dör av det gift hon föreställningen igenom burit runt halsen i sitt bokstavliga kors.

Den spröda lamentation en ung pojke framför när det lider mot slutet ger ett av föreställningens vackraste ögonblick.
Se, det var en riktig historia! som H.C. Andersen skulle ha uttryckt det.

Senbild ur Fedora

Christof Loy ger emellertid inte de yttre begivenheterna synnerlig betydelse, desto mer koncenterar han det känslomässiga studiet i scenerna mellan Asmik Grigorians oändligt vidlyftiga sopran och Andrea Carès virilt solida motspel. Det är övertygande på ett sätt som Dramatens Fäder och söner baserad på Ivan Turgenjevs (1818-1883) roman från 1862 – tio år efter En jägares dagbok, där han första gången formulerade sina tankar om ryska lantlivet då – inte till närmelsevis når upp till.

Ett exempel är den explosiva kärleksscenen mellan nihilistiske studenten Bazarov och attraktiva änkan Anna, där den förres radikala avvisande av känslans existens effektivt förnekas i ett oavvisligt fysiskt möte dem emellan, en kyss som aldrig vill sluta kyssas!

Men det förvaltas alldeles för försiktigt: där passionen skulle krevera i vanmakt och lust, där som på så många andra ställen i dramat, förblir föreställningen undervisande. Snyggt genomförd och av skådespelare som Hannes Meidal och Elin Klinga fläckfritt framställda karaktärer, når man ändå aldrig fram till det tumult som deras personliga möte skulle vara uttryck för. I ett samhälle utan framtid och med alltför oartikulerade föreställningar om framtiden – om man alls har några.

dramaten

Där Operan framgångsrikt använder filmmediet för att skapa närhet till den inre konvulsionen, ett ”spel-i-spelet” inom en massiv guldram som kommer att utgöra fonden, markerar Dramatens scenografi genom ett vackert bruk av jalusidörrar och ljuselement definitiva gränser mellan människor som inte kan, inte får, komma varandra nära. Men innan dess hade det varit värdefullt om publiken tillåtits komma en liten smula närmre vad som faktiskt försigår i de människors inre, som bär så tunga bojor av tradition, konvention och riktningslös revolt.

Jag tror det har med den talade scenkonstens av i dag svårigheter att hitta rätt nivå för att uttrycka höjdpunkter. Det sakliga politiska arvet ligger och skaver och gör teatern undervisande där den skulle leva ut, för att avslöja vad de inre spänningarna faktiskt bär. Att dåtiden påminner om nutiden är inte ett tillräckligt intressant påstående, det tarvar ”detaljering”.

I operakonsten uppstår inte det problemet. Där vilar föreställningarna i en formbehärskning som visserligen kan vara bättre eller sämre genomförd, men ytterst sällan tvekar i förhållande till uttrycket, särskilt inte på det psykologiska eller känslomässiga planet.

Och det är det vi uppsöker scenen för att vinna fördjupad insikt i. Allt det andra kan vi läsa oss till.

▪ Kjerstin Norén


Fedora
av Umberto Giordano
regi: Christof Loy
scenografi och kostym: Herbert Murauer
Operan 2016

Fäder och söner av Brian Friel efter Ivan Turgenjev
regi: Runar Hodne
scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Dramaten 2016

Bilder: Ur Fedora, foto Monika Rittershaus
Ur Fäder och söner, fotograf Sören Vilks

Kategorier
Dela den här artikeln: