Krigets verkliga ansikte

Ur föreställningen: MIa Eriksson och Hanna Ullerstam

[170303] En bild som bryter sig loss ur helheten i Göteborgs Dramatiskas iscensättning av Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte är berättelsen om en fh = fälthustru, och hennes utkristalliserade lycka mitt ibland krigets krevader.

Iakttagelsen som sådan är inte unik: erotiskt tillspetsade situationer ackompanjeras mer än en gång av känslor av överdrift och skräck, men realismen i Aleksijevitjs omfattande undersökning av verkligheten bakom berättelserna från krigets Sovjet har en mörkare fond. Dödens närvaro kommer också till uttryck i en berättelse som teaterföreställningen har lagt åt sidan, den där ett spädbarn dränks för att ett gömställe inte skall hamna i fiendehänder.

Ur föreställningen: MIa Eriksson och Hanna Ullerstam

Den ”verkliga” realiteten är så oerhörd i Aleksijevitjs verk, att man måste fråga sig på vilket sätt den kan överföras till scenen utan att späs ut, förklaras, t o m förlåtas. När jag såg uppsättningen hade jag inte läst boken, det har jag nu och konstaterar snabbt, att dramturgkontot är det första man kunde dragit in på.
En text där varenda kommatecken darrar av dramatik tarvar ingen dramatisering, ett par slumpvisa grabbnävar ur materialet hade räckt, om man förstått att välja en presentationsform som var betydelsebärande för scenen.
Man kunde låtit skådspelarna själva göra detta ”urval”, som utgångspunkt för det efterföljande arbetet med texten, det hade kunnat skapa ännu en kraftkälla.

Den bild Erik Åkerlind nu skapar, med två kvinnor vid ett bord, som då och då t o m vänder sig mot varandra, introducerar ännu en realism med associationer till engelsk diskbänksrealism. Jag har inget emot diskbänksrealismen, men den har ingen gemensam poetisk nämnare med erfarenheterna från ”det stora fosterländska kriget” i forna Sovjetunionen!

Det är som om föreställningen skapats i ett vakuum, utan kontakt med vad som i övrigt sker i den konstnärliga omgivningen. T ex närvarar just nu Marina Abramovic på Moderna Museet i Stockholm. Hennes performance, där åskådarna en efter en olidligt länge bjuds att sitta ansikte mot ansikte med artisten, även hon med obönhörliga erfarenheter av krig, kunde varit en given inspiration till, hur Kriget har inget kvinnligt ansikte kunde tagit gestalt, synkront med författarens nådeslösa tilltal mot läsaren. En form som hade utmanat åskådaren genom den känsla författarinnan ger sitt credo i bokens inledande rader:

”… Jag är inte intresserad av händelserna i sig – det är känslohändelserna jag vill åt. Låt oss kalla dem ”händelsernas själ”. För mig består verkligheten av känslor.”

Den saklighet med vilken Göteborgs Dramatiskas scenversion är skapad är nog det som gör den som mest overklig.

Boktiteln är omedelbart motsägelsefull, då den oupphörligen låter våldsamma dyningar av just kvinnliga minnen av vad kriget i verkligheten var skölja över en. I vilken mylla det skedde:

”… Jag trodde på Stalin… och jag trodde på kommunisterna. Jag var själv kommunist. Jag trodde på kommunismen… Jag levde för den, överlevde tack vare den.”

””Nu håller livet på att ta slut, men det finns inget som är värt att minnas. Bara kriget…!

Det sista är en förödande konklusion av epoken som sådan.

De två kvinnorna på scenen är av olika typ: Mia Eriksson monumental, tung och solid, Hanna Ullerstam yngre och fladdrigare. Båda fullt tänkbara, men det hade förutsatt att de ”försatts” på scenen vitt skilda från varandra i ett teaterspråk som sökt abstrahera detaljer i stället för att insistera på ännu en eller flera berättelser, som pretenderar på att ha med verkligheten att göra.
Den genomgående linjen i prosatexten är ju, att den verklighet som kommer till uttryck inte har med någon förståbar verklighet att göra, utan beskriver en mardröm som lyfter ut varje hävdvunnen sedvänja och beteendenorm ur vardagen för att ersätta allt med det overkliga i krigets ofattbara realitet.

Det hade krävts en vilja mot ny form som saknas i den här iscensättningen. Medlen kunde varit många, kunde lagts i spelstil, klädsel eller fokusering genom ljussättning, men det hade nödvändigtvis krävt en berättarstil som inte hade med verkligheten att göra, som fångade in det verkliga krigets overklighet och de verkliga människornas reaktioner på det .
Något jag frågar mig är, varför man inte återvänt till Henrik Leander, som åstadkomma en äventyrlig ljudmatta under teaterns uppsättning av Boet efter Kafka för ett par år sedan. De musikaliska inslag som blygsamt smyger sig in i närvarande föreställning finner aldrig sina konturer, sätter inga spår i medvetandet. Total tystnad hade sagt mera.

Min huvudinvändning mot föreställningen är ändå, att man inte tillräckligt grundligt tänkt igenom, vilken ny verklighet man velat åstadkomma, som kunde, om inte överskugga, så åtminstone utifrån nya förutsättningar övertyga det ursprungliga verket om den nya formens betydelse för en framtid bortom krig.
Vilket tveklöst är lågan i nobelpristagarinnans ambitionsnivå, en sökande hand mot ett annat tillstånd, i större överensstämmelse med det skapande psyke som även är kvinnans.

▪ Kjerstin Norén

Kriget har inget kvinnligt ansikte
efter Svetlana Aleksijevitj
dramatisering: Malin Lindroth
regi: Erik Åkerlind
scenografi och kostym: Fianna Robijn
musik: Emma Augustsson
Göteborgs Dramatiska Teater 2017

Foto: ur föreställningen Mia Eriksson och Hanna Ullerstam, fotograf Fianna Robijn

Kategorier
Dela den här artikeln: