Dimensioner människan inte kan omfatta

Fionn Whitehead i filmen Dunkirk

[170803] Kopplingen mellan Christopher Nolans tidigare film, Interstellar från 2014 och den nu aktuella Dunkirk kunde inte vara tydligare: enskilde skepparen Dawsons lilla kutter heter Moonstone – inte första bästa namn på en vanlig fiskebåt! Lugnt och gripande spelar Mark Rylance fram karaktären till en symbol för ett av filmens nyckelbegrepp: HOME.

Det är vad Kenneth Branaghs officer har att uttala, vid åsynen av oändligheten av småbåtar som skall rädda hem de engelska pojkarna från främmande strand i det katastrofala krigsläget 1940:

Home! Kom nu, basse, vi är officerare, men det finns ingen orsak att vara particular (ingen översättning duger för att överföra tyngden i ett sådant ställningstagande, ett sådant ögonblick).

Det är först i filmens slutscen, när de räddade soldaterna talar om skammen att återvända från kriget efter en reträtt, det till fullo går upp för en vilket strategiskt misslyckande vi bevittnat, ett krisögonblick för det alltför dåligt rustade England, som trots det förklarat Tyskland krig. Till dess har vi befunnit oss i ett ogenomträngligt helvete, krigets helvete, där Christoffer Nolan utvecklar något som skulle kunna beskrivas som ett oratorium över Krigets sorger (den översatta titeln på vietnamesen Bao Ninhs bok från 1990 om det som där kallas ’det amerikanska kriget’).

ur filmen: Aneurin Barnard, Harry Styles och Fionn Whitehead

Vi genomlever ögonblick av tillvaro där natur och mänsklig natur slåss mot varandra och där det är svårt att avgöra vilken som är värst – eller bäst. En värld utan människan, kan man föreställa sig det? Nolan har försökt det, och lyckats, i Interstellar och nu hittar han tillbaka till samma oändligt obegripliga, ohanterliga tomrum, där människans obestridliga förmågor (nästan) görs omintet.

Det är överväldigande att uppleva och trots att det i Dunkirk – olikt krigsfilmer som Saving Privat Ryan (Steven Speilberg, 1998), Den tunna röda linjen (Terrence Malick samma år) eller Atonement (Joe Wright 2007) – nästan helt saknar personrelaterat historieberättande har den inte en död minut. Berättandet rytmiseras genom återgivningen av de skilda stridselementens olikartade tempo, fysiska förutsättningar, karaktär och resultat men kanske mest av allt i ett fasthållande vid det absolut grundläggande för existensen:

förhållandet till de fyra elementen: eld, vatten, luft och jord.

Något som återkommer i Winston Churchills lika grandiosa som klassiska tal från fjärde juni 1940, där han just knyter den kommande kampen mot Det gamla, ur vilket Det nya skall födas till dessa elements förbindelse med de olika stridskrafterna: armen, flottan, flyget – We shall fight them on the beaches … (talet finns att lyssna till i sin helhet på Youtube).

Det är orden som avslutar Nolans film, varefter ljudridån, musiken, vars och ens inre liv – Hans Zimmers förmåga (här som i Interstellar) att hålla samman det skrämmande i det absolut ofattbara – abrupt upphör och vi överlämnas till vår egen reflektion över vad som utgör kraften bakom förmågan att bekämpa tyranniet, behärska naturens överväldigade krafter, vartill inte minst måste räknas den mänskliga naturen.

Det är långt ifrån första gången dessa stora teman slår klorna i konsten. Det man direkt kommer att tänka på är T S Eliots bearbetning av utfärd, hemkomst, hemort i diktcykeln Fyra kvartetter (1943), även den skapad under inflytande av Andra världskriget, även den livgiven genom de fyra elementen, de fyra årstiderna, fyra namngivna orter.

Ortsnamnets betydelse för hemkomsten är det tyngsta inslaget i Dunkirks coda: varifrån kommer du? på vilken station är vi?

Stora påståenden om överväldigande skeden löper risk att bli tomma, i värsta fall patetiska. Det är förankringen i verkliga förutsättningar, ur vilka riktiga möjligheter föds, som skapar stor konst. Jag har sett Dunkirk två gånger, sista gången i 70 milimetersformat. Det behövs. Filmen har en komplikationsnivå som häver den över det underhållande, kräver studium.

Vem kan svara på frågan hur man bekämpar ondskan, övervinner den, också inom sig själv? Frågan är väl värd att ställas, när vi, även i vårt land, närmar oss tillstånd vi för bara några år sedan trodde vi aldrig mer skulle ställas inför, inte här hos oss, inte här hemma.

▪ Kjerstin Norén

Dunkirk
regi: Christoffer Nolan
UK 2017

Interstellar
regi: Christopher Nolan
USA/UK 2014

Saving Privat Ryan
regi: Steven Spielberg
USA 1998

Den tunna röda linjen
regi: Terrence Malick
USA 1998

Atonement
regi: Joe Wright
UK/ Frankrike 2007

Fyra kvartetter
av T S Eliot
1940

Krigets Sorger
eller Kärlekens liv (originaltitel)
av Bao Ninh
1990

Bilden ur filmen: Aneurin Barnard, Harry Styles och Fionn Whitehead

Kategorier
Dela den här artikeln: